Ellas elefant

Antal tecken: 10 164
Ellas elefant

Elefanterna stod bredvid varandra på hylla efter hylla. De var stora och de var små. De var av trä eller sten, kristall eller plast, men absolut inte av elfenben. De hade två saker gemensamt: alla hade snabeln uppåt och alla stod vända mot fönstret. Den kombinationen påstods ge tur och Ella ville ha turen med sig. Ella hade samlat på elefanter sedan hon var 11 år och sett elefantungar på Kolmårdens djurpark. De hade varit så söta med sina korta snablar och den spretiga stubben på huvudet. Hon tyckte om hur ungen hela tiden följde mamman tätt intill. Ella kunde förstå att ungen upplevde elefantmamman som trygg tack vare storleken och tyngden. Det skulle mycket till för att hon skulle vackla i sitt beskydd av ungen. Ella hade haft svårt att slita sig från elefanternas inhägnad, men hade till slut gett med sig efter att ha blivit lovad en mjukiselefant från presentbutiken. Det hade blivit början på hennes elefantsamling. Ella hade blivit elefantbiten och suttit
med näsan i alla möjliga böcker där hon kunde hitta fakta om dem. Hon hade besökt Kolmårdens och Borås djurparker flera gånger och drömde om att få åka till Afrika och se de i sin rätta miljö på savannen. Hon var fadder genom WWF och bidrog med pengar i deras kamp mot utrotningen och den olagliga handeln med elfenben.

Det fanns en elefant som stod lite vid sidan av de övriga, en fem centimeter hög elefant av jade som skiftade i ljusa nyanser av grönt med vita inslag. Just den elefanten hade räddat livet på Ella en dag som nästan hade slutat med en katastrof. Dagen hade börjat med att hon försov sig. Det var nog det värsta sättet att vakna på för det kändes som om själen inte hann ifatt kroppen förrän det hade blivit kväll igen. Visst är det indianerna som inte tycker att man ska färdas fortare än att själen hinner med? Ella höll med. Efter att ha kastat sig ur sängen, tagit på sig gårdagens kläder som låg på stolen, låtit tandborsten hälsa lite snabbt på tänderna och sedan samlat ihop det hon behövde ha med sig rusade hon ut ur lägenheten, nedför trapporna och ut genom porten. Samtidigt som hon började gå plockade hon fram mobilen och ringde veterinärmottagningen där hon arbetade för att meddela att hon var på g. Plötsligt kände hon att hennes själ inte
hade hunnit med och hon klev åt sidan på trottoaren för att inte vara i vägen för de förbipasserande som redan hade sina själar med sig. Hon blundade och tog djupa andetag medan hjärtat lugnade ned sig och sedan kändes det som när en pusselbit faller på plats. Ellas själ hade hunnit ikapp och hon kunde fortsätta mot sitt arbete. Ella älskade sitt arbete hos veterinären. Visserligen tog de inte emot elefanter, men djur över huvud taget var en lisa för hennes själ. De var så fullständigt beroende av att deras ägare tog hand om dem på bästa sätt och tilliten var total. Det var oerhört tillfredsställande när Ella kunde hjälpa, bota och lindra. På samma sätt var det så svårt när djurets ägare var tvungen att fatta beslutet att det var bäst att göra slut på lidandet. Ella grät varje gång hon ansvarade för en avlivning.

Just den här dagen som började med en försovning var det full rulle på mottagningen. Hela dagen var fullbokad av hundar, katter, marsvin, kaniner och fåglar och de fick även ta hand om några akutfall. När Ella slutade sitt pass kände hon att hon behövde en längre promenad hem, något som hjälpte henne att varva ned, så hon gjorde en avstickare in på Storgatan där det fanns många små butiker med frestande skyltfönster. Hon var på ständig elefantspaning och den här dagen var inget undantag. Storgatan hade en puckel och när Ella nådde den och kunde se längs nedförsbacken upptäckte hon en skylt som hon inte hade sett förut. En ny butik? Hon blev tvungen att kliva ut i gatan för att kunna passera en bil som stod parkerad nära ingången till en garnaffär. Bagageluckan var öppen och hon kunde se flera kartonger fulla av garnnystan. Hoppas att handbromsen sitter i ordentligt i det här nedförslutet, tänkte hon när hon fick möjlighet att kliva tillbaka upp p
å trottoaren. Ella stannade till utanför den nya butiken som sålde begagnade prylar och mindre möbler. Skyltfönstret var rörigt och visade små bord, lampor, böcker, kuddar, prydnadssaker, vintagekläder och skor. År av elefantspaning hade gett Ella ett tränat öga och det dröjde inte länge innan hon fick syn på elefanten av jade som stod på ett av de små borden belyst av en bordslampa. En prislapp dinglade fäst på den upplyfta snabeln och priset var högt. Väldigt högt. Medan Ella längtande tittade på elefanten med näsan tryckt mot skyltfönstret arbetade hennes bankhjärna för högtryck. Skulle hon ha råd att lägga ut en så stor summa på en liten elefant? Det var just det att den var av jade som blev tungan på vågen. Hon skulle köpa den. Ella gick in i butiken. Hon möttes av en kvinna som log brett, ett leende som nådde hennes klart gröna ögon. Ett halsband med en stor, platt sten av jade hängde runt hennes hals med namnet ”Esmeralda”
ingraverat.
”Har du äntligen bestämt dig för att köpa elefanten?”, frågade hon.
”Jaa….”, svarade Ella. ”Men hur visste du….?”
Esmeralda svarade inte utan gick mot skyltfönstret. Medan hon sträckte sig efter jadefiguren hördes ett tumult utanför och Ella tittade upp. Bilen som hade stått parkerad högre upp på gatan kom nu farande baklänges med bakluckan flaxande fortfarande på vid gavel. En man sprang efter den medan han gapade och skrek för att varna. Handbromsen hade tydligen släppt, tänkte Ella. Kvinnan hade också reagerat på det som hände utanför.
”Jag var också rädd för att handbromsen inte skulle hålla.”
Ella tittade förvånat på henne och undrade om hon hade uttalat tanken högt.
”Var så god”, sa kvinnan. Ella tog emot elefanten med båda händerna. Hon kände tyngden och trycket av de fyra små fötterna. Jaden var sval och len. Snabeln var uppåtriktad i en s-kurva och utstrålade glädje.
”Den är så vacker”, sa Ella med låg, nästan var vördnadsfull röst. ”Det blir min första elefant av jade. Jag har letat väldigt länge efter en.”
”Jag är glad att jag kunde hjälpa dig.”, svarade kvinnan.
Ella höll upp den i ljuset från fönstret och då var det som om en pusselbit föll på plats för andra gången den dagen. Ella insåg att om hon inte hade gått in för att köpa elefanten hade hon förmodligen blivit rammad av den där bilen. Hon hade kunnat dö. En flämtning undslapp henne och det snurrade till som av yrsel. Hon hade kunnat dö och aldrig någonsin fått chansen att åka till Afrika.
När Ella hade betalat för elefanten och den var ordentligt förpackad i en lackask klädd med mörkt grönt sammetstyg som sedan lindats in i silkespapper och efter det i bubbelplast lade hon paketet i väskan och höll den tryckt mot kroppen. Hon ville skydda den precis som elefantmamman hade skyddat sin unge. När Ella fortsatte hemåt gick hon längs med väggarna och var uppmärksam på allt som kunde hota hennes dyrbarhet.

Hemma och i trygghet packade hon upp elefanten ur alla skyddande lager och blev stående en lång stund medan hon vände och vred på den, höll upp den mot ljuset, såg färgskiftningarna och kände det svala materialet mot kinden. Ella höll figuren nära så att hon kunde se de små utmejslade ögonen ordentligt. De hade ett glatt uttryck och plötsligt blinkade ena ögat. Hade hon sett rätt?
”Du är ingen vanlig elefant, eller hur?” mumlade hon.
Den utstrålade en energi och Ella kunde känna hur ett lugn spred sig genom kroppen. Resten av kvällen pysslade hon med alla sina elefanter. Hon torkade av en i taget och rengjorde hyllorna de stod på, men när hon ställde tillbaka dem hamnade de inte i samma ordning. När hon försökte att ställa de i samma ordning som förut var det något som hindrade. Som ett kraftfält som stötte bort hennes hand. Hon tittade på nykomlingen av jade där den fortfarande låg i sin öppna ask. Den glödde inifrån. En trygg och energigivande grön glöd.
”Okej då! Du får bestämma.”, sa hon och placerade ut de resterande elefanterna utan att försöka påverka var de hamnade. Till slut var det en tom plats i centrum. Ella plockade upp jadeelefanten och placerade den på den lediga platsen och en tredje pusselbit föll på plats. När hon senare satt i sin Emmafåtölj med fötterna på fotpallen och betraktade sin elefantsamling kändes den mer harmonisk. De stod fortfarande vända mot fönstret med sina lyfta snablar, men dynamiken var förändrad. Navet i samlingen var elefanten av jade. Den stod där och glödde och skänkte ro och stillhet till hela rummet. Ella blev sittande tills hon somnade.

Nästa dag gick hon tillbaka till Storgatan och butiken för att tacka för att de hade haft den speciella elefanten och kanske fråga var den kom ifrån, men när hon kom fram hängde det en stor skylt som meddelade att butiken var stängd. Hur är det möjligt, tänkte Ella, att stänga helt från en dag till en annan. Hon kikade in genom skyltfönstret men lokalen var helt tömd. Den verkade dammig och övergiven som om den stått tom i flera år. Det var väl bara att gå hem till elefanterna. Då lade hon märke till en affisch som var upptejpad på en av rutorna och meddelade att en resebyrå med resor till Afrika som specialitet skulle öppna inom kort i samma lokal.
”Det måste vara meningen”, sa hon tyst för sig själv. Varför skulle hon annars först hitta den svårfångade jadeelefanten i en butik som hon aldrig sett förr och tack vare det slapp bli rammad av en bil med dålig handbroms för att sedan få veta att en Afrika-resebyrå skulle öppna i stället. Den där Esmeralda hade också varit speciell.
”Nu eller aldrig!” Ella sa det högt och tydligt och styrde sedan stegen mot banken för nu skulle hon åka till Afrika om hon så måste låna pengar.

Tre månader senare satt hon i en öppen jeep som skumpade fram över savannen. Ella höll den lilla jadeelefanten hårt i handen. Jeepen saktade in och stannade sedan helt.
”Look, miss!” Guiden pekade. ”Elephants!”
Där var de. Livs levande elefanter i sin rätta miljö. Ella blev andlös. De var 20-30 meter bort, men hon såg dem tydligt, hon behövde ingen kikare. Sedan såg hon mamman med sin unge tätt intill sidan. Ungen lyfte sin snabel och trumpetade lyckligt. Ella skrattade högt med glädjetårar rinnande längs kinderna.

Skriven av: Ewa Sundbäck