Elli, min älskade Elli

Jag är vad man i dagens samhälle kallar för ett "alkoholist-barn", ett barn vars förälder inte är av den bästa sorten. Mina föräldrar separerade när jag var i ung ålder, endast 3 år gammal. Jag bodde halva tiden hos min far, andra halvan hos min mor. Tiden hos vardera förälder delades upp lika; en vecka hos mor och en vecka hos far.
Hemma hos min mor var allt stabilt och tryggt, hon var stadig som en klippa och har stöttat mig mycket i livet. Hon är en av de få anledningar till att jag klarat mig och blivit till den starka människa jag är idag.
Men hos min far och hans sambo var det inte lika bra miljö för ett barn. De båda hade en förkärlek att titta lite för djupt i flaskan, väldigt ofta. Det utvecklades givetvis till en väldigt oroligt och stökig vardag, speciellt för ett barn.
Föga förvånande gjorde det mig till ett inbundet och tystlåtet barn. Jag ville mest vara för mig själv, drog mig undan och gjorde aldrig särskilt mycket väsen av mig. Jag fick i tidig ålder lära mig att det bästa jag kunde göra var att hålla mig ur vägen och vara tyst.

I skolan hade jag vänner, jag blev aldrig mobbad och det var ingen som tyckte illa om mig. Men hemma hos min far var det kaos, och jag blev lämnad till att ta hand om mig själv. Jag var ensam och ingen visste om det helvete jag levde i. Inte heller ville jag tala om det för någon, jag ville inte att folk skulle veta. Min far hade sagt att jag kanske aldrig mer skulle få se honom ifall jag talade om sånt till folk. Jag kunde inte bjuda hem vänner och det fanns inga jämnåriga barn i grannskapet.
Men jag hade en vän i hemmet, en vän som kom att ha mycket stor betydelse för mig. Hon hette Elli och var en trefärgad collie med ett hjärta av guld. På pappret tillhörde hon min pappas sambo, min så kallade "styvmamma", men i själ och hjärta så tillhörde hon mig - och jag henne.
Var jag än befann mig så var hon med mig, vi blev oskiljaktiga. Elli var den enda tryggheten och trösten jag kunde finna i hemmet, jag hade ingen annan att förlita mig på. Vissa nätter brukade jag till och med smyga ut till henne och sova tätt intill henne på golvet, med ansiktet begravt i hennes mjuka päls.
Det spelade ingen roll hur "påträngande" jag kunde tyckas vara mot hunden, hon gjorde mig aldrig illa. Trots det faktum att hon fått ett rykte om sig att vara lite aggressiv mot barn, speciellt ifall hon inte fick vara ifred när hon låg och sov.
Hon visade aldrig några aggressiva tendenser mot mig. Det hade aldrig funnits en anledning för mig att vara rädd för henne. På något sätt visste jag att hon bara hade blivit missförstådd, för hon var ingen elak hund.

När det blev riktigt bråkigt och oroligt hemma så brukade hon komma och lägga sig vid mig, som för att beskydda mig mot allt ont. När hon låg hos mig var jag inte lika rädd och ledsen och jag visste att allt skulle bli bra igen.
Jag brukade vila mitt huvud mot henne, så jag kunde höra hennes hjärtslag. Det hade alltid en rogivande effekt på mig. Hon lämnade inte min sida de gångerna. Hon stannade tills allt var över och på så sätt blev hon mitt stöd och min tröst. De band vi utvecklade till varandra blev bara starkare, och ingen kunde klippa dem. Det var hon och jag.

En dag när jag kom till min far talade han om för mig att Elli skulle avlivas. Min far och hans sambo hade varit på besök hos några vänner till dem då Elli hade bitit deras 1-åriga dotter. Min far sa att hunden måste skjutas, för den var farlig. Mitt hjärta sjönk som en sten i bröstkorgen, och jag blev alldeles kall i kroppen. Skulle han skjuta min Elli? Skulle han ta min enda trygghet och tröst ifrån mig? Han skulle göra mig ensam igen. Hur kunde han? Elli var ju allt jag hade!
Det kändes som att hela min värld skulle rasa samman. Jag blev alldeles torr i munnen, ville gråta och be honom att skona henne. Det måste ha skett ett misstag, det kunde inte vara sant! Men jag fick inte fram ett ljud, inte ens tårarna som brände bakom ögonlocken kom fram. Jag var så chockad. Elli var inte en elak hund, hon skulle inte kunna göra något sådant. Inte min Elli. Hon hade aldrig gjort mig illa, och hon skulle aldrig göra någon illa. Inte med mening.

Hela den veckan hos min far var den värsta någonsin. I fyllan beskrev min far detaljerat hur han skulle avliva henne. Han skulle ta ut henne i skogen efter att jag åkt till min mor. Han skulle knyta fast henne vid ett träd, sedan skulle han skjuta henne. Ett enda skott i pannan var allt som krävdes. Hon skulle vara död innan hon ens hann förstå något, och det skulle inte göra ont.
Min far valde även att beskriva hur stort hålet skulle bli efter att gevärskulan passerat genom hennes skalle; i pannan skulle hålet var litet, men på baksidan skulle det var stort. Mer än halva hjärnan skulle ligga på marken och det skulle vara mycket blod. Det vände sig i magen varje gång han beskrev det, men jag grät inte. Jag kunde inte be honom vara tyst heller, för jag var så rädd. Den värkande klumpen jag hade i magen vägrade försvinna och jag stannade hemma från skolan hela den veckan.
Min far fortsatte berätta om hur hon skulle dö. Ellis liv skulle vara över på en bråkdels sekund. Hon skulle vara borta nästa gång jag kom dit. Detta fick jag höra minst tre gånger varje kväll, ändå till den dag då min mor kom och hämtade mig.

När jag hade anlänt till min mor var jag mer tystlåten än vanligt. Jag var alltid tystlåten när jag kom från min far och brukade alltid dra mig undan ett tag, tills jag hade börjat känna mig trygg igen. Men just den här gången var jag ovanligt tyst och inbunden. Min mor la märke till det och började fråga vad som stod på. Hon fick lirka länge innan hon lyckades dra något ur mig.
– Pappa ska döda Elli!, ropade jag ut och
började gråta hysteriskt. Känslorna som jag inte kunnat ge utlopp för hos min far hade kommit ikapp mig och de bara forsade ur mig. Jag var otröstlig. Efter ett tag lyckades jag berätta för min mor allt vad min far sagt åt mig, att Elli skulle skjutas. Hon var en elak hund som bitit ett barn.

Min mor ödslade inga minuter; hon lyfte telefonluren och ringde till min far. Hon ville veta mer om vad som egentligen hänt. Min mor kunde inte förstå hur en hund, som jag talat så gott om, kunde göra illa ett barn på det sättet. Det lät konstigt.
Min mor, som vet hur min far är, anade att något inte stod rätt till med det hela.
Min far gav en utförlig redogörelse över vad hunden hade gjort. De hade varit på besök hos hans sambos vänner, deras 1-åriga dotter hade "lekt" med hunden, och hunden hade bitit henne.
– Lekt? På vilket sätt "lekte" barnet med hunden?, frågade min mor med bestämd röst.
Hon började förstå vad som egentligen hade hänt. Motvilligt sa min far att barnet suttit och slitit Elli i pälsen och i öronen.
Min mor flög i taket. Hon blev ursinnig och skällde ut honom efter noter. Hur kunde han som vuxen människa se på när barnet hade behandlat hunden illa? Vart befann sig barnets föräldrar? Har de inget förstånd i kroppen?
Hunden var inte att beskylla för denna händelse. Vilken hund som helst hade agerat så vid den behandlingen. Ett barn i den åldern ska inte lämnas ensam med ett djur, och de ska absolut inte få behandla ett djur på det viset. Det handlar faktiskt om ett levande väsen, inte en leksak.
Min mor började fråga om barnet hade blivit väldigt illa skadat, och efter ett tag kom det fram att Elli endast hade ”stött” barnet med nosen. Det hade inte blivit några märken, Elli hade bara knuffat till barnet som för att säga ifrån och skrämma bort henne, och inget mer.

Samma dag åkte jag och mor och hämtade Elli. Hon skulle få komma och bo hos min mor istället, för hon förtjänade inte att straffas med döden.
Jag tror Elli visste vad min far skulle göra, för när jag och min mor kom så var det som att Elli visste att vi skulle rädda henne. Hon kom emot oss och "tjöt" av glädje. Elli var så glad att hon hälsade på min mor som om hon hade känt henne i hela sitt liv och ville säga ”Men är det du som kommer! Var har du varit så länge?” Det var första gången min mor faktiskt träffade Elli, och den gången glömmer hon aldrig. Min mor kunde inte förstå hur en så glad och trevlig hund kunde ha gjort ett barn illa, och hon kunde inte begripa hur min far kunde vara så kallhjärtad att han ens hade övervägt tanken på att döda henne.
Hon tvekade inte en sekund att ta Elli under sina vingar, och ge henne det hem hon förtjänade.

Än idag, 5 år senare, saknar jag henne otroligt mycket. Men hon kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. Jag vet att hon har det bra där hon är nu, och ibland kan jag nästan känna hennes närvaro. Som om hon fortfarande har ett vakande öga på mig.

Elli levde resterande tiden av sina tolv år lyckligt tillsammans med mig hos min mor. Vi var oskiljaktiga till den dag hon lämnade sitt jordeliv. Jag fanns där för henne under hennes sista minuter i livet, lika troget som hon alltid funnits där för mig. Jag satt på golvet hos veterinären och hon vilade sitt huvud i mitt knä. Lugnt och stillsamt fick hon somna in i mina armar, hon var inte rädd. Jag strök henne stillsamt över den lena pälsen och såg hennes varma bruna ögon sluta sig för sista gången.

Skriven av: Lassikins