Elvis Ramsköld

Händerna svettades medan jag höll i portföljen, två män gick fram med självsäkra steg. En av de hade en blå tröja och den andra hade en röd. Deras luvor gjorde att man inte kunde se deras ansikten. De hade också en portfölj, som de höll ett hårt grepp om. De ställde sig på andra sidan av motorhuven och lade fram portföljen, de öppnade portföljen och i den låg det fullt med pengar. Jag tog ett bett på min Baramou chokladbar.
”Hur mycket är det?” sade Peter. ”50 000 kronor” sade den ena mannen. ”Kan vi få se vad ni har nu?”
Jag öppnade våran portfölj och det var massa påsar med vitt pulver i.
”Hur mycket är det i den då?” Frågade den andra mannen den här gången. ”125 gram” sade jag med en tydlig ton i rösten. Men jag var dock lite nervös för jag visste att chefen har tagit kokain som vi ska sälja, och bytt ut det mot något annat vitt pulver. Men det var bara jag som visste detta och han skulle döda min dotter om någon annan fick reda på det.
En av männen sätter ner handen i bakfickan, och i det andra ögonblicket står han framför oss med båda händerna på en pistol han skriker ”NER PÅ BACKEN ERA IDIOTER!” den andra mannen drog också fram en pistol och siktade den mot Peter.
Han gick runt oss och band fast våra händer med buntband. De skar in i handlederna. ”Trodde ni verkligen att ni kunde lura oss?” röt mannen med den blåa tröjan.
”V-vadå?” frågade Peter. ”TROR DU ATT VI ÄR DUMMA I HUVUDET ELLER? En femåring kan ju se att detta inte är riktigt kokain.” Skrek mannen.
Det började vibrera i fickan och en signal kom ifrån min ficka. ”Ta hans telefon” skrek en av männen, och den andra mannen gick fram med sin pistol riktad mot mitt ansikte.
Han tog fram min telefon och visade mig uppringnings ID till den som ringer.
”Det är min dotter, snälla kan jag få svara?” bad jag med en tjock klump i halsen. Mannen lade på samtalet och slängde iväg telefonen.
Jag hörde steg komma bakom mig, det var en dörröppning bakom och en gammal gubbe kom fram, han räckte upp något papper och en penna och sade ”Är det här det ska vara bingo grabbar?” en av männen sade ”nej stick” och riktade sin pistol mot honom.
”vi borde skjuta honom” sade den andra mannen. ”NEJ! Det är för riskabelt” ”men han kan ringa polisen.” sade den andra mannen. ”ja men om vi blir busted är vi körda, och stick nu gubbjävel!” sade han medans han kollade på gubben. Gubben höll uppe händerna och backade ut.
”vafan, han kommer ju ringa polisen” sade mannen som insisterade på att döda honom. ”Nejdå en så förvirrad gubbe tänker väl inte på det” sade den andra mannen. Efter att de har argumenterat om detta blir de förbannade på oss och skriker ”Era jävla as om ni inte hade haft med er potatispulver eller vad fan det nu är i den där portföljen hade inget av detta hänt” han tog fram sin pistol och riktade den mot mitt ansikte, jag andades tungt och en droppe svett ifrån pannan rann ner över kinden och droppade ner på backen. Mannen tog ett djupt andetag och slog till mig riktigt hårt i skallen. Jag blev yr och allting blev suddigt, och jag kunde inte riktigt höra tydligt. Jag hörde dock ifrån min högra sida att någon skrek och sedan kom en suddig man ut ifrån ögonvrån och hoppade på männen. Jag blev ännu yrare och helt plötsligt blev allting svart.
Jag vaknade ögonblickligen av att jag kände att någon skakade på mig. Jag öppnade ögonen, och det tog ett tag för mina ögon att vänja sig med ljuset. ”Vi måste dra härifrån Elvis!” hörde jag. Han skakade mig en gång till, och jag blev piggare och kom på att min mobil ligger på backen några meter ifrån. Jag ställde mig upp och rusade iväg för att få tag på mobilen utan att ens tänka på att kolla vem det var som väckte mig, den låg på backen med sprucken skärm. Jag plockade upp den, och igenom sprickorna såg jag ”12 missade samtal ifrån Sophia”.
”Jag tänker ringa upp henne” sade jag högt för mig själv. ”Nej vi hinner inte det, de kommer snart vi måste sticka innan det blir tredje världskriget här inne!” ropar han medan han rycker mobilen ur handen på mig, stänger av den och sedan ger tillbaka den, jag märker att det var Peter som väckte mig. Jag lägger ner den i min ficka på jeansen, och säger ”Ok då drar vi då.” och sedan sprang jag iväg upp för en ramp på byggnaden. Jag hörde hur Peter sprang bakom mig med ganska dova men fortfarande tydliga steg. Jag kom upp på taket och kollade bakom mig för att se om Peter fortfarande följde efter mig. Han kom springandes bakom mig och sade ”Det var nog inte så smart att springa hit eftersom de kommer hit till detta parkeringshuset och skjuter.” Jag fick en klump i halsen och tänkte att jag var jävligt dum i huvudet nu eftersom jag inte hade tänkt på det. ”Ok då drar vi ner igen då…” sade jag och undertiden som jag sade det hörde jag höga ljud ifrån vägen där nere. ”Ok då drar vi Elvis, men detta kan bli kladdigt.” sade han medan motorljuden kom närmare. Motorljuden ekade och blev starkare och starkare. ”De är nog i byggnaden just nu och på väg uppåt mot oss” sade Peter. ”Vi måste ta oss härifrån på något annat sätt, de kommer skjuta oss så fort de kommer upp.” Sade jag.
”Elvis om de inte ser att vi är här kommer de att fortsätta leta efter oss och sen när polisen kommer skulle jag chansa på att de antingen kommer fly eller att de slåss mot polisen.” Sade Peter medan han kollade efter ett ställe att gömma sig på eller ta sig ner.
Nu var motorljuden riktigt höga och innan jag visste det kom det upp en stor bil med heltonade rutor och tre motorcyklar som följde efter den i full fart. Peter tog tag i min arm och sprang bakom ett elskåp med mig. Motorljuden stoppade och jag hörde hur bildörren öppnades. Jag hörde en mörk röst som tydligt sade ”Era jävla fegisar, kom fram nu så kommer vi inte skada er” Jag fick en rejäl klump i halsen, och hörde en öronbedövande smäll. ”vi vet att ni gömmer er bakom elskåpet” Jag hörde ett ljud som lät klonk klonk klonk, nästan som om man slår två järnrör mot varandra, ljudet kom närmare. Jag kollade mot Peter, och hans ansikte sken av svett.
”Peter spring efter mig!” viskade jag till honom medans jag sprang i sick sack mot en spiraltrappa som var på kanten av taket. Bakom mig hörde jag män som skrek någonting, jag hörde inte vad de sade för att jag hade för mycket adrenalin för att ens kunna tänka på det. Jag hörde massa smällar bakom mig som jag antog kom ifrån deras vapen. Det kändes som att jag fick en sticka i benet och sedan kom jag fram till spiraltrappan. Peter var bara en meter bakom mig. Jag ser en öppen container med vad som ser ut som mjuk isolering. ”Förlåt Peter” Skriker jag medan jag tar tag i honom och knuffar ner honom i containern medans jag hoppar efter… Allt blir svart igen.
Jag vaknar upp och allt runt om kring mig är så ljust att mina ögon blir bländade, men efter ett tag har mina ögon vant sig. Jag ligger på en säng med vita lakan och täcke. Alla väggar är vita. Har jag dött, och kommit till himlen eller något? Tänkte jag, men sedan kom jag på att det är omöjligt med tanke på vad jag har gjort i mitt liv. En man kom in genom en dörr som jag inte ens hade lagt märke till. Han hade också vita kläder på sig, han höll i ett anteckningsblock och började röra på läpparna, men jag kunde inte höra något. Jag försökte få ur mig orden ”Vad sade du?” Men inget kom fram.
Han började skriva något på sitt anteckningsblock och sedan visade han mig. ”Du är döv just nu men vi kommer att kunna fixa det.”
”Var är jag? Och var är mina barn?” Frågade jag med panik. Mannen gick ut ur rummet och stängde dörren.
”VAR ÄR MINA BARN!?” försökte jag skrika men jag visste inte om jag hördes eftersom att jag inte kunde höra något. Jag försökte ta mig ur sängen men jag kunde inte för jag var för yr. Jag såg rött och försökte skrika och ta mig ur sängen. Efter ett tag ramlade sängen och nu låg jag på backen och kunde inte ta mig upp. Jag började tänka på vad som kan ha hänt mina barn. De kanske till och med är döda? Tänk om Chefen har fått reda på att jag har berättat för Peter om att han tar droger från ligan och dödat min dotter. Jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar medan jag låg helt utmattad på golvet. Jag använde täcket för att torka mina tårar.
Jag har ingen aning om hur länge jag låg på golvet innan jag kände någon som ryckte i min axel. Jag vände mig om för att kolla vem det var, och jag fylldes av lycka när jag såg att det var Peter. Jag kramade om honom så hårt jag kunde och han sade ”Tjenare Elvis, hur mår du?” Jag blev ännu gladare nu när jag märkte att jag kunde höra! ”Jag mår jättebra nu! Jag måste bara hitta min telefon och ringa upp mina barn! Men vet du var vi är?” Jag försökte ställa mig upp men jag kunde bara inte, det kändes som att jag inte hade några ben. ”Elvis dina ben blev förlamade när vi hoppade ner ifrån parkeringshuset. De träffade inte containern så de blev skadade. Det är därför du är här, du är på sjukhuset.”
Nu var jag inte på lika bra humör längre men jag kunde fortfarande klara mig. ”Det var en sak till jag skulle berätta” Började Peter. ”Din dotter… hon lever inte längre… hon blev skjuten.” Nu böjde han sig in framför mig och viskade så att ingen annan skulle höra. ”Det var chefen som gjorde det.. förlåt han fick nog reda på att du hade berättat allt för mig…”
Jag torkar mina tårar med täcket som redan var blött från mina andra tårar, det kändes som om sorgen alltid kom som ett ruskigt oväder varje gång allting var på toppen. Så fort nånting bra hände i livet kom det tusen gråa moln som piskade mig med regnet. Längst inne i min själ kände jag även ånger det vred sig i mitt hjärta och det kändes som att det bara fanns en sak jag kunde göra som var det rätta. Sätta dit chefen.
”Skaffa en rullstol en kostym och en Baramou chokladbar till mig.” sade jag. Peter nickade och gick ut genom dörren.
De hade ställt en bild på Sophia och Oscar på mitt säng bord som jag hade vält när jag försökte ta mig ur sängen. Jag plockade upp bilden och kollade på den, den hade fått sprickor och en av de gick över Sophia. En tår droppade på sprickan och sipprade igenom och hamnade på Sophias hjärta. Jag vet inte hur länge jag satt och kollade på henne men det kändes som att det kom ett moln till för varje sekund som gick när jag kollade på henne.
Dörren öppnades och jag hörde chefens röst ”Sista varningen sen är du utesluten från gruppen” sade han. ”Jag kan nog få hela gruppen att vända sig mot dig om det skulle vara så!” Skrek jag och under tiden kunde jag jag känna min ilska byggas upp inuti mig. ”Skulle de lyssna på ett kräk som inte ens kan gå” Sade chefen och sedan spottade han i mitt ansikte och gick ut genom dörren. Jag hörde honom skrika på någon när han hade gått en bit.
Peter kom in genom dörren. Han suckade och sade ”Här har du dina grejer ska jag hjälpa dig att komma upp i rullstolen eller?” jag svarade med ”nej! Jag klarar mig själv.”
Peter gick ut ur dörren, det tog ett tag för mig men till slut lyckades jag ta på mig mina kläder och sätta mig i rullstolen. Jag öppnade min Baramou och rullade ut ur sjukhuset och tog ett bett av min Baramou och jag satte på mig mina solglasögon som jag hade i min kavaj.
Jag vinkade på en taxi och sade att han skulle åka till Laduvägen 34. När jag kom fram såg jag massa polistejp runt mitt hus. Jag rullade fram och letade efter den som styrde över undersökningen. Jag såg en grupp på kanske 4-5 poliser som satt och undersökte någon som låg på backen, jag drog slutsatsen att det var Sophias lik. Jag rullade fram och rullade under polistejpen och rullade fram till Sophia, och under tiden hörde jag en polis som skrek på mig bakifrån. Det kom fram två poliser som båda tog tag i min arm och försökte stoppa mig. ”Snälla, det är min dotter!” Skrek jag med gråten i halsen, men de fortsatte bara att försöka rycka bort mig. Den enda polisen som hade en hatt på sig reste sig upp och sade ”Släpp honom”. Poliserna släppte mig genast och mannen med en hatt kom fram till mig och räckte fram handen och vi skakade hand, han hade ett hårt grepp om min hand och vi skakade i typ 3 sekunder sen släppte vi. ”Är det din dotter?” frågade han. ”Ja hon ringde mig kvällen hon dog, men jag kunde inte svara för att jag var upptagen just då” svarade jag medan jag försökte hålla tillbaka tårarna. ”Jag beklagar sorgen” Svarade polisen. Jag rullade fram till Sophia och hon hade ett stort kulhål i huvudet, blodet hade stelnat men det hade runnit ur skotthålet. Jag bedömde att det hade legat där i cirka 12 timmar. ”Vart sköt de henne ifrån?” Frågade jag och mannen pekade mot grannens buskar som var typ 20 meter bort. ”Vi tror att han satt där i buskarna för att vi har sett krutspår ifrån skottet därifrån.” sade han. ”Ok då handskas vi med en expert, han sköt på 20 meters avstånd vilket i dagsljus är ganska svårt, och om det var på kvällen efter att Sophia hade ringt så var det dessutom mörkt ute vilket innebär att det blir ännu svårare att träffa.” svarade jag. ”Fan, du är ju inte helt dum i huvudet” Svarade polisen med en högre ton på rösten. ”Nej jag jobbar som brottsutredare, och detta kommer att bli mitt nästa jobb.

Skriven av: Alfred