Emellan oss

Emellan oss

Jag minns än den varma dagen i augusti, dagen då jag först såg dig. Du stod tillsammans med en grupp människor som alla var så insvepta i varandra att de inte tycktes se något annat, men du, så unik och speciell du var med ditt huvud bland molnen, tänkandes på de mest bisarra av saker. Jag såg dig och visst var det så att du såg mig också? Jo, jag minns minsann att våra ögon möttes för blot en sekund och bara så lätt så var jag fast vid dig. Jag såg dig gå till ditt skåp varenda dag, och mitt hjärta längtade till nästa dag under ögonblicken då jag såg dig gå hem. Det är lite genant att beskriva för dig hur mycket jag hade tänkt på dig innan du och jag ens hade yttrat våra första ord till varandra. Månaderna gick, och som de gröna löven blev till bruna glömde jag bort dig för blott en sekund tills dagen då jag fann dig sittandes bredvid mig. Du såg annorlunda ut, eller hade jag bara mer tid för att se alla de detaljer du hade? Jag var blyg då, blyg inför dig, men även om vi satt i tystnad så märkte jag att min tystnad var accepterad av dig. Som trötta dagarna fortsatte att rulla förbi fortsatte du att komma tillbaka för att prata med mig.

Under den tiden hade jag min alldeles egna plats i skogen, en plats dit jag gick för att vara ifred och skriva. Den var inringad av ståtliga träd som jag alla hade gett namn och pratat med. Den låg uppe på en kulle där man kunde se ut över hela staden. Det är så vackert där, särskilt om natten, men det vet du ju redan. Jag minns då jag tog dit dig för första gången. Det var en lång resa. Det var kallt och mörkt och snöflingorna dansade så sakta nerför himlen att mina ögon inte kunde slita sig ifrån dem medan du pratade om det ena och det andra. Du hade ingen mössa på dig då; du bar inga mössor på den tiden på grund av de dumma kommentarerna som du fått ifrån tiden då du var ett mobbat barn. Jag undrade om du frös om dina öron, kanske såg de lite röda ut eller så var det dina kinder. Jag minns hur vi kom till toppen av vår kulle och hur du kollade dig omkring för att se om bilden som jag målat upp för dig i veckor passade in med verkligheten. Du log till mig som en försäkran på att även du kunde se det vackra med platsen jag visat, och visst gjorde det mig glad att du gillade platsen som betydde så mycket för mig. Du satte mig ner bredvid dig och bländad av stadens ljus la vi oss ner och kollade upp mot stjärnorna. Sedan kom de. De där orden. Jag hade väntat på dem, det hade jag. Jag satte mig upp och kollade på dig. Det fanns liv i dina ögon, det dansade änglar och gudar därinne. Du tog min haka och drog mig närmare dig. Jag blundade hårt och satte min hand bakom ditt huvud. Jag kysste dig som att dina läppar var luft och jag inte kunde andas. Det brände i mig, nej kokade. Du är det enda som mitt hjärta bett om efter den dagen. Din kärlek har gjort mig självisk. Jag kan inte existera utan dig – jag är glömsk för alla de saker förutom att se dig igen – mitt liv verkar stanna där – jag ser inte längre. Du har absorberat mig. Jag har blivit galen. Jag kan inte vänta tills då höstlöven försöker att efterlikna färgen på dina ögon, men misslyckas så eländigt, för ty det skulle vara omöjligt att försöka skildra en sådan djuphet som dina ögon besitter. Jag kan inte vänta på att vintersnön ska lägga sitt tunga täcke över dig och mig, vilket får oss att ligga närmare än någonsin tidigare. Värmen från dina händer smälter den eviga frosten på min hud så att vårvindarna blåser igenom igen. Nu är det sommar. Solen har brunat färgen på mitt hår till den bruna nyans som jag vet att du gillar mest.

Det finns någonting emellan dig och mig som inte finns emellan andra, visst känner du det? Banden som går från ditt hjärta till mitt har bundit mig villkorslöst. Med hopp om att den har bundit sig kring ditt hjärta också vill jag fråga dig om du vill och önskar att bli min, föralltid. Ännu är vi unga du och jag, så hur länge är föralltid för oss kan man undra… men jag vet att du är det enda som jag är säker på. Så, min älskling, visst kommer du och träffar mig snart?

Angelina Lundström

Jag ber till universum att någon ska finna de texter som jag har skrivit i min ensamhet.
Angelina Lundström är medlem sedan 2022 Angelina Lundström har 6 publicerade verk