Emils eviga hyss

Flugorna surrade i värmen och det var vindstilla och kvalmigt i den lilla pittoreska staden Märdhul. Det var Lördag eftermiddag och folk började tittat ut från sina boningar och sina små trädgårdar där dom gömt sig undan solens gassande den här dagen. I Märdhult fanns en stor mataffär och en tågstation fyra pizzerior och en ganska så fin krog som var känt för sin goda mat, det fanns också en sjö med bra fiske i och en liten camping dit turisterna kom från när och fjärran. Det gick bra för den lilla staden trots avstånd till större städer och avsaknad av större industrier. Ett väveri och en skofabrik samt några mindre konstgallerier och diverse turistbutiker. Märdhult klarade sig mycket bra minsan utan en massa bidrag från EU och annat fusk, fiffel och båg.

I ett gammalt tingshus samlades man varje vecka och hade högljudda möten angående det ena och det andra så som vilka turistfällor som skulle gillras och hur man skulle klara sig den långa kalla vintern igen det var som en blandning av syjunta och kommunfullmäktige och högljudast av dem alla var Maja ifrån Bäcken, hon skrek och domderade, "jag kräver att få rotmos och fläsk i skolan enbart och en bur för vanartiga barn", hon blängde ilsket på vissa föräldrar. Hon var äldst och visste således bäst i alla frågor som hon uttalade sig i, så var det för i Märdhul hade man kvar respekten för de äldre. "Buren ska byggas längst in i källaren under skolan, i den delen som är avstängd och den ska ha plats för fyra barn samtidigt och vara murad från tre sidor med järngaller till dörr", förkunnade hon. Hon lät blicken glida över alla och envar i salen för att se om tecken till trots fanns hos någon, trots skall stävjas kännbart och omedelbart.
Många i salen våndades och förärades över iden, särskilt Anton och Alma som helt klart hade den ungen som hittade på mest hyss, hemma såväl som i skolan och det visste nog alla och envar att detta var inget annat än en hämndaktion från Maja för den olyckliga varulvsincidenten i vintras då deras son hade lurat Maja i en fälla med en fläsk-korv som bete.

Att en bur skulle byggas var olyckligt men helt nödvändigt.
Även om det var många föräldrar som kved och våndades denna olyckliga dag så var det minst lika många som log i mjugg och tyckte att det var en alldeles rysligt god ide den där gamla elaka käringen hade kommit fram med, nu skulle det snart vara slut med elaka små barn som kastar sten och svärjer fram djävulen mot gamla tanter.
"Leif från Motet tar på sig ansvaret som byggherre och får en vecka till att ta in offerter en vecka att planera och en vecka på sig att färdigställa arbetet, hans bror Frans är kassör och jag själv en inspektör" sa Maja och slog en klubba hårt i bänken så att alla som hade lyssnat hoppade till i stolarna. Därmed ansågs mötet som slut för denna gång och folk och fä gick förvirrade ut i den friska luften, som alltid när Maja talade så var det som att man gick in i dimman och när hon hade bankat klubban så var det som att vakna upp ur en dvala.


"Jaha du Anton, då antar jag att det snart är slut med hyss, kanske rent av slut med hela Emil om det vill sig illa" sa Alma uppgivet till sin man.
"jo, nog är det så allt" mumlade han tillbaka. Hela vägen hem satt dom tysta och grubblade.
Väl hemma så hade Emil gillrat en massa fällor. En vattenhink ovanför dörren och ett långt rep bundet till en pyramid av stolar i köket. Anton öppnade försiktigt dörren och plockade ner hinken utan att spilla, sedan knöt han upp repet. En snubbeltråd som satt tvärs över dörröppningen till köket oskadliggjordes med en djup suck.
Längst in i fin rummet stod Emil och nästan hoppade av förväntan.
"Ta mig då, ta mig då innan jag hinner till snickerboa din jävla sengångare" sa han och hånflinade med blicken fullt fokuserad på sin far.
"Men snälle goe Emil" sa Alma uppgivet. Hon insåg att det kanske inte fanns något hopp för Emil, såg man inte hur ögonen på något sätt var alldeles svarta och snurrade i sina hålor. Hur länge hade dom blundat för vansinnet som grodde i deras Emil.
Emil öppnade fönstret och hoppade ut och sprang fort till snickerboa.
"Lås dörrar och fönster och titta till Ida" sa Anton
Ida låg i sin säng och sov svart av sot i ansiktet och dockans hår var avklippt.
"Kanske blir det ändock bra med en bur i källaren " sa Alma lågt innan hon vände sig om för att somna.
"Han är ändå min enda son och en far måste skydda de sina" tänkte Anton.

Anton låg vaken länge och tänkte. Efter en stund gick han ner i köket och hällde upp ett glas hemgjort vin som han svepte.
Han satt som i en dvala och stirrade ut mot snickarboa, hårt arbete Väntar dig Emil, hårt arbete eller så får du gå till sjöss.

Nästa morgon knackade det försiktigt på köksdörren och därute stod Emil, skamsen och frusen.
"Förlåt för mina hyss, kära mor och far" sa han så lågt så att nästan inget av det hördes.
"Idag blir det hårt arbete för dig Emil, du ska bär in fyrtio famnar ved och hjälpa Johansson att ta in all sin potatis" Sa Anton
"Ok" sa Emil lite mindre skamset.

Suget efter att göra hyss var som bortblåst, han ville bara arbeta hårt och vara duktig just nu. Till kvällen skulle det vara annorlunda, kanske redan till eftermiddagen. Ibland gick det bara inte att hålla det där otäcka svarta surrandet borta. Ibland hade han haft minnesluckor och ibland kom han ihåg sina hyss som en avlägsen dröm. Precis innan det började så kändes dock väldigt bra, han bjöd alltid in det svarta och ångrade sig alltid dagen efter. Han mindes svagt att han en gång hade släppt in det i en dröm, efter löften om framgång och lycka. Allt du behöver göra är att bjuda in mig. En pojke med lingult spretande hår och svarta ögon.
En gång hade han klippt av bromsslangen på Alfreds gamla Ford, det hade slutat i diket.
Alfred hade överlevt med blotta förskräckelsen och Lina hade brutit en arm, naturligtvis gick inget att bevisa Båda två hade sagt upp sig och börjat jobba hos en storbonde i Närke.
Han mindes också hur han stängt dörren och ställt en stol under handtaget till maskinrummet kvarnen när mjölnaren var där inne och bytte remmar. Som i en dimma hade han sedan gått och sagt åt drängarna att starta maskineriet. Lyckligtvis hade förmannen fattat misstankar och inte startat upp kvarnen.
Efteråt hade han suttit hos länsman i timmar och förnekat kännedom. Emil var dessutom ett övertygande sött litet barn och inget bevis fanns om uppsåt så till slut släpptes han fri. Till kvarnen var han dock aldrig välkommen igen.

Bygget i källaren började efter offerter kommit in och granskats av Maja. Virket var billigt efter stormen slitit ner alla dessa träd och den uppskattade mellanskillnaden delades mellan de tre ansvariga. Stenar samt murbruk köptes av diverse bönder för nästan ingenting. Smeden Johannes som var en rättskaffens man, nåja åtminstone enligt den tidens synsätt, fick uppdraget att bygga själva gallerdörren.

Ett smutsigt och elakt arbete är detta, tänkte Johannes för sig själv, "ett smutsigt och elakt arbete för smutsiga och elaka barn" sa han högt och lät sina grova smedhänder bearbeta och forma stålet efter hans vilja. Hål borrades, nitar nitades och gångjärn samt lås låg på bänken bredvid.
Rymningssäkert måste det vara, ingen får ta sig varken ut eller in utan nyckel.
"Vanartiga barn måste lära sig veta hut" sa han högre och dängde hammaren i den glödgade niten så att gnistor yrde och i hässjans mörkorangea sken alldeles täckt i sot med rinnande svettfåror i ansiktet, muttrandes med svart uppsyn såg han så otäck ut så att den som vågade sig in i smedjan snabbt backade ut igen.
Hans fru som sällan in gick i smedjan i vanliga fall råkade som av en händelse ha vägarna förbi för att fråga om han ville ha lite blåbärspaj. Hon stängde snabbt igen dörren efter att ha gläntat på den. Han ser ut som hin håle själv där han står och muttrar om att låsa in barn och andra obegripliga ramsor, tänkte hon.
Nu börjas det igen, detta tyar jag icke mer, aldrig, hellre får skogsrået ta mig som slav.
Hon gick till boningshuset med raska steg och packade en väska samt skrev en lapp om att hon skulle hälsa på sin syster i Stockholm och tog med sig väskan och hunden och gick.


"In Med dig Emil token, in med dig nu" muttrade Johannes för sig själv.
Johannes hade jobbat som i en dvala och efter tio timmar var dörren klar. En praktfull och mäktig dörr var det, lika hög som bred med tillhörande kraftig ram med hål för bultar som skulle fästa ramen i murbruket. Den låg färdigställd på en kärra, bara att spänna för Brunte och ge sig av för Maja väntade och ärligt talat så ville han inte ha dörren kvar hemma i smedjan. "Vila får en väl göra när en är död" tänkte Johannes.

Buren blev klar och Emil låstes in som det var sagt och ingen visste hur länge straffet skulle fortgå.
Emil skrek ett ångestladdat skrik som kändes ända in i benmärgen på de vuxna som var där.
"Jag går då ALDRIG mer ner dit igen" sa Johannes med en hård blick på Maja.
Han gav henne nyckeln och gick utan vidare yttringar ut från skolan.
Maja tog nyckeln och en kort stund senare så "råkade" hon tappa nyckeln i en dagbrunn.
Emil kom aldrig mera ut och efter fyra dagar så var han död av törst för att ingen vågade gå ner i källaren.
Emil var odöpt och låg i ovigd jord.
Maja fick stå sitt kast den här gången och vart jagad ur byn av en folksamling med facklor, högrepar och knölpåkar.
Hon sprang till skogs och blev senare tagen av Näcken antogs det.
Buren glömdes mer eller mindre bort med tiden men gick man förbi skolan på kvällarna kunde man höra fruktansvärda ångestladdade skrik.

Ursäkta för det hastiga slutet, jag visste inte hur jag skulle få till det riktigt!

Skriven av: Rikard Olsson