EMIRA

Prolog - Över en natt

Jag kan fortfarande höra rösten. Min mammas röst när hon hjälplöst säger "Nu bombar de". Samtidigt som jag förstod precis vad hon menade så var det något i mig som tyckte att allt kändes helt overkligt.

Jag kunde inte förstå.

Vi hade tittat på nyheterna och hört talas om kriget men i våran verklighet så var vi utanför. Kriget handlade inte om oss. Men den där lördagseftermiddagen, augusti 1991, så förändrades allt. Kriget handlade helt plötsligt bara om oss. Vi var mitt i det. Mitt i elden. Mitt liv fick en ny innebörd. Nu handlade det inte längre om att leva livet.

Det handlade om att överleva livet.

Att leva tillsammans med människor som över en natt blivit totalförändrade. Människor som vi levt tillsammans med, bjudit in och varit vänner med.

Bara över en natt så vände vänskapen och istället för att bli erbjudna hjälp så fick vi ett gevär i ansiktet. Det är sånt som sätter sig fast i huvudet. Jag kommer aldrig att glömma. Bilderna i mitt huvud kommer aldrig att försvinna.

Vänner blev ovänner.

Kapitel 1 - Mörker

Jag minns mörkret. Det becksvarta mörkret när vi var tvungna att släcka alla lampor och gömma oss i källaren. Det var mammas idé och vi var tvungna att vara tysta. Knäpptysta. Oftast var det jag, min mamma, min dotter, min svägerska och hennes dotter som gömde oss.

I mörkret förstärktes alla ljud. Jag hörde hur flygplansbomberna exploderade utanför och gevär som avlossades. Jag kramade hårt om min lilla dotter. Min lilla prinsessa. Min lilla Harisa. Jag höll för hennes öron för att bedöva ljudet från bomberna och gevären som blandades med dödsskrik och bankande. De bankade och skrek på våran dörr och våra fönster. Men vi gjorde som mamma sa. Vi höll oss knäpptysta i mörkret. För vi visste vad som kunde hända. De ville döda alla män och våldta kvinnorna. De tänkte som Hitler och ville rensa bort de som enligt deras tycke inte passade in. De som inte var som dem. Muslimer och katoliker skulle bort. Det var serbernas mål.

Bosnienkriget var en overklig upplevelse. Vi var Bosnier och hade muslimsk tro. Serberna ville att alla skulle ha en och samma tro. Ett land med etnisk tro. Vilket i deras tycke var den ortodoxa. Likaså kroater med deras katolska tro ville serberna få bort. De sa att alla var välkomna bara de gjorde som de ville. ”Välkomna…?" tänkte vi. Vi som hade bott där lika länge som de. Vi var inte längre välkomna eftersom vi trodde på det vi alltid gjort. Eftersom vi inte trodde på samma som de. Vi förstod inte.
Varför fick vi inte bo kvar i våra hem?

Egentligen är syftet lika oviktigt som viktigt. För oavsett vad tanken var så är det är helt sjukt att de ville göra som de gjorde. Och det absolut värsta är att det faktiskt hände. Jag och min familj var mitt i det. Vänner och familjer som vi umgicks med, som var serber, blev helt annorlunda. Det förrådde oss. De gjorde så att vi blev tvungna att gömma oss. I källaren.

I det becksvarta mörkret.

Nu för tiden har jag inget emot serber men jag kan inte se de som bodde på samma gata som oss i ögonen. Serber som vi hjälp, bjudit på mat och som varit våra vänner. Jag kommer aldrig kunna förstå. Jag kommer aldrig kunna glömma.

De flesta av gångerna då vi gömde oss i mörkret tappade vi tidsuppfattningen. Men jag minns en speciell gång då vi gömde oss nere i källaren i 48 timmar. I 48 långa timmar var vi i mörkret med enbart viskningar som varma ljud. Emellanåt smög vi krypande uppför trappan i jakt på mat. Vår egen mat uppe i huset. Helt sjukt. Först och främst till de små barnen. Till min Harisa och hennes kusin Alissa.

Vi hade rullgardiner för fönstren i källaren men för att vara ännu säkrare så hängde vi även upp filtar för att skymma insynen. Det enda ljus vi hade var ett litet, litet värmeljus. Vi vågade inte tända fler. Såg de oss kunde de börja skjuta. Situationen var emellanåt så instabil att man inte visste vad soldaterna skulle göra. Hörde vi någon gå förbi så släckte vi vårt lilla värmeljus och förblev knäpptysta.

Efter ett tag så stängde serberna av vattnet till alla husen på våran gata. Även elen försvann. Paniken var total. Det blev kaos. Ofta så var vi bara kvinnor i källaren eftersom männen blivit tagna och fick göra straffarbete. Vi var livrädda för att soldaterna skulle få tag på oss och rentav våldta oss. Samtidigt som vi fruktade för våra egna liv så var vi oroliga för männen. Vi var rädda för att de skulle bli mördade.
Straffarbete fick de som inte gjorde som soldaterna sa till dem. De ville att männen skulle ta på sig deras uniformer och kriga för deras tro. Serbernas tro. Men självklart ville vi inte göra något sådant. Vi ville inte kriga. Detta gjorde att många av oss bosnier fick arbeta långa dagar med att städa, gräva eller något annat som gynnade serberna. Detta arbete gjordes utan betalning. Utan mat. Utan vatten. I ett klimat med 38 graders värme. Vi blev behandlade som skit. Som smuts.

Var man väldigt olydig så kunde soldaterna helt kallt bara skjuta dig i huvudet. Som om det var en lek. Som om man bara var något helt utan värde. Något som världen inte behövde. Om man höll sig i skinnet och gjorde som de sa, vilket vi alltid gjorde, så fick man istället stå ut med att soldaterna kallade oss alla möjliga fula saker och spottade oss rätt i ansiktet. Man blev tvungen att svälja sin stolthet och ta emot det. Man ville inte riskera sitt liv och därför gjorde man inte motstånd. Men viljan av att försvinna var hela tiden närvarande. Men samtidigt så ville man inte bli tvungen att lämna sitt hem.

Sitt land.

Efter den första stormen av bomber och krigande blev det lite, lite lugnare. Men vi muslimer blev utfrysta. Kriget pågick men istället för mord och våldtäkter så fick vi inga jobb. Muslimer fick inte jobba. Vi fick knappt köpa något. Vi förlorade våra rättigheter. Om vi jobbade så jobbade vi långa dagar helt utan betalning.

Morden och våldtäkterna kom och gick. Det var inte alltid som vi märkte av det. Men det förekom. Vi höll oss på våran kant och försökte fredligt kliva åt sidan. Vi ville inte bråka. Istället försökte vi hålla oss undan. Många gånger flydde vi tillbaka till den mörka källaren.

Bitvis fick människorna runt omkring panik och många flydde. Alla ville fly men det var inte riktigt så enkelt som att bara springa sin väg. Man var tvungen att ha någonstans att springa till. Många länder som Tjeckien, Ungern, Tyskland och Polen var fattiga och ville inte ta emot oss.

Min mamma berättade att Serberna först och främst ville ge sig på de som någon gång varit elaka mot dem. Hon berättade att Haris var illa ute. Haris var min man. Fadern till min dotter Harisa. Min mamma var rädd för att han skulle bli mördad. Jag blev helt förskräckt och ville göra allt för att han skulle komma undan. Han fick inte bli mördad.

Han var tvungen att lämna landet fort. Han var tvungen att lämna kriget och ta sig därifrån. Vi hjälpte honom och han for iväg. Till Sverige.

Men han lämnade mig och lilla Harisa kvar i elden.

Kapitel 3 - Våran gata

Det var i nordöstra Bosnien vid den kroatiska gränsen som jag, Emira Mahmutovic, växte upp. Staden hette Bosanska Gradiska och hade runt 60 000 invånare. Den hade en väldigt utspridd stadskärna med långa avstånd till allt. Jag trivdes bra där. Jag kände mig lugn och säker. Ovetande om vad som i framtiden väntade på mig.

Det mesta hände på våran gata. Gatan som hade allt. Jag bodde med min stora familj bestående av mamma Mina, pappa Asim, syster Asima och de två bröderna Emir och Alija i ett radhus med tre rum och kök. Bröderna delade rum. Jag delade med min syster och mina föräldrar hade ett sovrum. Förutom vi och vårt hus så bodde det 16st jämnåriga kusiner och vänner på samma gata och alla lekte och busade tillsammans. Varje dag. Vi lekte allt från kurragömma och bollspel till att hoppa hopprep.
När vi blev äldre och lämnade våran älskade gata oftare så gick vi till floden Sava som rinner igenom Slovenien, Kroatien, Bosnien och flyter ihop med Donau i Serbiens huvudstad Belgrad.

Vid denna härliga och fina flod badade vi. Badade vi inte så gjorde vi upp en eld. Vid elden satt vi och bara hade det mysigt. Några spelade gitarr och några sjöng. Jag var en av de som sjöng. Oftast var det bosnisk pop och rock. Nu för tiden sjunger jag sällan. Gör jag det så är det för mig själv i duschen.
Vi var uppväxta så att vi knappt aldrig var hemma. Vi var ute för det mesta. Relationen med familj, släkt och vänner var väldigt tajt. Det är sådan kultur som det är där nere. Jag minns inte en enda gång då mina föräldrar satt och fikade själva, åt mat själva eller ens tog en cigg själva. Tvärtom mot Sverige. Här sitter många för sig själva. Där var vi alltid tillsammans och folk kunde komma utan att "anmäla sig". Släkt och vänner var alltid välkomna. Vi var väldigt gästvänliga.

Vad gäller serber i min uppväxt så kan jag helt ärligt säga att jag knappt hade någon aning om vem som var vad. Alla var för mig likadana. Jag visste att några firade jul som vi inte gjorde. Vi hade Ramadan. Jag visste att det bodde mycket kristna utanför staden. Men jag brydde mig aldrig om sånt.
Alla var likadana för mig.

I min sammansvetsade familj så stöttade alla varandra genom livet. Oavsett om det var skola eller fest. Vi var en medelklassfamilj som klarade sig bra men som aldrig var iväg på någon direkt semester. Men vi hade allt vi behövde i våran stad och det mesta av pengarna gick åt till försörjningen av våran stora familj.

Som 40-åring blev min pappa sjuk och blev tvungen att pensionera sig från sitt arbete med kryddor och kaffe. Hans sjukdom ledde till tidig död och som 50-åring dog min pappa Asim. Det var på hösten 1987. Trots detta gick det bra för oss. Vi klarade oss. Mina bröder gifte sig och flyttade. Min mamma tog väl hand om oss döttrar som var kvar.

I våran kultur förväntas den yngsta brodern att ta hand om föräldrarna. Det är en tradition. Det är inte så nu. Dottern gifter sig och yngsta brodern tar hand om föräldrarna. Inget tvång men som sagt lite förväntat. Men i våran familj så gifte sig bägge bröderna och vi systrar och det ordnade sig bra för oss. Mamma sa hela tiden att hon klarar sig själv. Vilket hon gjorde. Så det var ingen som stannade kvar.

Kapitel 4 - Respekt

I skolan var jag en skötsam och ordentlig elev. Men det var svårt. Svårare än det är i Sverige om jag jämför med min erfarenhet av Komvux och skolgången som min dotter Harisa har haft. Vi hade en 8-årig grundskola. Ingen förskola.

En stor skillnad var att vi fick köpa allt material själva. Alla böcker, pennor och allt papper. Vi fick aldrig använda miniräknare. Ibland kunde uträkningarna på de svåra och avancerade uppgifterna sluta på flera sidor. Sidor fulla med de olika lösningarna och tillslut svaret.

En annan skillnad var att vi hade en blå lång kofta som skoluniform. Killarna hade en kortare och tjejerna en längre. I början läste vi inte engelska som andra språk utan istället läste vi Ryska. Men i slutet på min skolgång kom engelskan in och andraspråket ändrades.

Men den absolut största skillnaden var lärarna. De var mycket, mycket hårdare. Men trots att de var hårda så kan jag se tillbaka på skoltiden och vara nöjd. De var hårde men det fick oss elever att visa disciplin och behandla lärarna med respekt. Något som jag tycker saknas i Sverige. Tuggade vi tuggummi eller använde miniräknare så åkte vi ut ur klassrummet direkt. Våra föräldrar meddelades och en timma ströks från skolschemat. Hade vi för mycket frånvaro fick vi kvarsittning. Det var hårt men man lärde sig mycket om disciplin och att lyssna på lärarna.

I Sverige så tycker jag att skolan är slappare och man kan tilltala lärarna med ett "Öh..." eller konstigt gapande. Vi fick absolut inte säga "Du". Vi var tvungna att säga Ni och fick inte ens använda deras namn. Så hårt var det. Kort sagt, mycket mer respekt.

Efter grundskolan så ville jag studera som sömmerska i gymnasiet men hade inte alla betyg som krävdes. Eftersom jag inte hade tillräckligt med betyg så fick lärarna välja en plats åt mig i en klass där det behövdes fler elever. Jag fick gå en jordbrukslinje men det var inget som jag fastnade för. Mina barndomsdrömmar var visserligen att arbeta med händerna i ett praktiskt jobb men inte jordbruk. Istället ville jag jobba med tyg eller glas. Något där man skapar. Var även lite intresserad av veterinärjobb för att hjälpa husdjur.

Skolan var bra och jag gillade den. I efterhand tycker jag att det var bra att lärarna var så stränga som de var för det har lärt mig mycket och disciplin och respekt. Man kan inte bete sig hur som helst med vem som helst. Men även om jag trivdes i skolan och hade mycket kompisar så längtade jag hela tiden efter att bli vuxen.

Jag längtade efter livet efter skolan och kärleken.

Kapitel 4 - Under bron

Han kallades Dado. Lite lätt mullig var han och hans korta, mörka och lite lätt lockiga hår tillsammans med de blåa ögonen gjorde honom jättesnygg. Han var min första kärlek. Jag hade precis fyllt 16 medan han redan var 19 år fyllda. Han var väldigt stilig och omtyckt av alla. Vi träffades på ett av alla discon som jag brukade gå på med mina kompisar. Vi dansade, festade och levde livet.

Vi levde i nuet.

Dado var väldigt musikalisk. Han spelade både dragspel och sjöng. Försökte hela tiden slå igenom för att kunna leva på musiken. Han gav aldrig upp. Han gillade verkligen att spela. Hans barndomsdröm var att kunna spela musik på heltid.

Jag minns när vi satt runt elden vid den fina floden Sava som rinner igenom Bosnien. Vid floden sjöng vi ihop. Han spelade på sitt dragspel och jag sjöng med tillsammans med honom i låtarna som jag kunde.
Vid ett av discon så smet jag och Dado iväg från våra andra kompisar och gick ut. Vi satte oss under bron vid vattnet som låg nedanför hotellet där discot hölls. Där under bron kom den.

Min första kyss.

Där satt vi länge och kysstes. Det var så mysigt. Jag ler så fort jag tänker på det. Tråkigt nog så flyttade han till Österrike. Han ville dit för att spela musik. Det fanns fler möjligheter att spela där och ville man slå igenom så var det i Österrike man skulle vara.

Jag var för ung och fick inte följa med för mina föräldrar. Visserligen så var det inte bara föräldrarna som stoppade. Jag visste inte om jag själv ville följa med. Jag var som sagt väldigt ung och oerfaren och en sådan flytt hade inte fungerat just då. När Dado flyttade gjorde vi slut. Iallafall så trodde jag att vi hade gjort slut.

Istället träffade jag Haris och blev kär på nytt. Han var 1.85lång, lagom tränad med rakt svart hår. Hans läppar var väldigt fylliga och ibland lät han en mustasch växa fram. De bruna ögonen lyste om honom och jag föll direkt.

Vi gjorde som jag och Dado tidigare gjort och började leva ett roligt och spännande liv. Tankarna om Dado försvann men när jag minst anade det så dök han upp. Det var när jag börjat på gymnasiet som han stod utanför skolan och väntade. En dag som egentligen var som vilken annan dök han upp.
Dado blev jätteglad över att se mig men jag ville inte ge honom några falska förhoppningar så jag berättade direkt. Jag sa att jag träffat en annan. Han blev helt förkrossad och ville verkligen att vi skulle försöka igen. Han sa att han kunde komma varannan helg eller varje helg. Men det gick inte. Jag hade ju träffat Haris och var kär i honom.

Vi blev tillsammans 1983.

Kapitel 5 - Ljuset i mörkret

Efter att ha varit tillsammans med Haris i lite mer än 3 år så blev vi lyckligt gravida. Jag var 20 år. Vi hade flyttat ihop 6 månader innan och på allvar börjat skapa oss ett liv tillsammans. När vi fick beskedet att vi blivit gravida så blev vi nästan tvungna att gifta oss. Våran kultur är sån. Man "får inte" inte var ogift när man skaffar barn. Men vi ville verkligen gifta oss. Vi älskade varandra och vi ville visa världen att vi gjorde det.

Vi såg verkligen fram emot att gifta oss och att skaffa barn. Allt gick jättebra. Utan några som helst konstigheter blev vi gifta våren 1987 och min pappa levde fortfarande och kunde se sin yngsta och sista dotter gifta sig. Och utan några som helst problem födde jag en dotter till världen.
Vad jag inte visste om min dotter Harisa var att hon skulle bli den som jag i framtiden skulle lita på mest.

Hon skulle bli min bästa vän. Mitt ljus i mörkret.

Mörkret var inte bara det kommande kriget mot serberna och den kalla källaren. Mörkret var även Haris. Han började dricka väldigt mycket. Han blev okontrollerbar och började bete sig riktigt dåligt. Många gånger gick det så långt att han slog mig. Jag blev arg på honom för att han drack och han blev arg på mig för att jag blev arg på honom.

Han slog.

Men han slog mig aldrig nykter. Som nykter var han i början världens snällaste och jag kunde aldrig tro att han skulle kunna slå mig.

Att mannen slog kvinnan var mer accepterat i våran kultur till skillnad från t.ex. Sverige. Det var mer normalt. Jag skämdes över att jag blev slagen och ville inte berätta för någon. Det var inte något som man pratade om. Det som hände inom familjen höll man inom familjen. Så var det. Ingen annan skulle komma och berätta om hur man skulle och inte skulle göra.

Innan giftermålet förekom det ingen som helst misshandel och jag såg ingen antydan till det heller. Att han skulle kunna slå mig var det absolut sista jag någonsin skulle kunnat tänka på och jag såg ingen sådan ondska i honom.

Haris gick ofta ut med sina kompisar efter jobbet och det var när han kom hem berusad som han började skrika och gapa. Han kunde ta upp de minsta lilla småsakerna och bara smälla till mig.

Rakt i ansiktet.

Ibland kanske jag sa något på fel sätt samma morgon men då sa han ingenting tillbaka om det. Men när han däremot kom hem och hade alkohol i sig så blev han som en helt annan person. Han skrek om det jag sa till honom på morgonen och började slå.

Ibland trodde jag att det var en dröm som jag snart skulle vakna ur. Hur kunde min man förändras så drastiskt. Varför drack han? Varför ville han slå mig? Än idag så förstår jag inte.

Även om slagen var något som sakta förstörde vårt förhållande så var det inte det som var det värsta. Det var inte bara det som var jobbigt. Det jobbigaste var att han slutade att älska mig. Jag vet att han gjorde det. För jag fick reda på vad han höll på med. Han började träffa andra.

Älskar man någon så är man inte otrogen. Älskar man någon så är man ärlig och det var inte Haris. Han ljög för mig. Han kom med massa olika lögner om var han varit och varför. Men allt var oftast bara skitsnack. Han ljög mig upp i ansiktet.

Han var otrogen.

Trots detta så kom jag till en punkt där jag ändå ville försöka med honom. Vi hade ju trots allt fått Harisa. Vi hade fått en dotter tillsammans. Därför lämnade jag honom inte. Jag ville verkligen försöka få honom att ändra på sig. Jag ville tro på allt han lovade och allt han ville ge mig.

Det var flertalet gånger som jag gick med på att han drack och inte var hemma. Men då var jag istället extra sugen på att hitta på saker dagen efter. Jag kunde tjata på Haris i flera timmar för att få honom att hitta på något med mig. Men han ville inte. Han orkade inte. Han var för bakis.

Hälften av de gånger som han var trött och bakis och jag tjatade på honom så svalde jag och lät det var. Men i den andra hälften så blev jag riktigt arg på honom. Jag försökte så mycket hela tiden men han ville inte ställa upp. Han ville inte ens försöka. Det gjorde mig ledsen och arg. Och när jag var arg på honom så blev han arg på mig och slog mig nästan gång han var full. Så var det. Jag levde i en ond spiral med ett mörker som inte på något sätt tog hand om mig. Det enda som på riktigt höll mig vid liv och höll min livsgnista uppe var min dotter. Min Harisa.

Hon var verkligen ljuset i mörkret.

När kriget kom var hon det jag ville överleva för. Jag ville att vi skulle klara oss så att hon kunde få ett bra liv. Jag vill ge henne allt jag kunde. Visst, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte brydde mig om Haris. För det gjorde jag. Och eftersom alla var rädda att han skulle bli mördad om serberna fick tag på honom så blev det extra känsligt. Trots att han slagit mig och ljugit för mig så ville jag inte att han skulle dö. Absolut inte. Vi var fortfarande ihop.

Han var Harisas pappa.

Detta ledde till att han blev tvungen att ta första bästa chans att rymma. Komma bort från kriget. Han rymde och lämna kvar mig och Harisa. På ett sätt så stöttade vi honom. På ett annat sätt kändes det som ett svek. Men hur som helst så var det vad som var tvunget att ske. Jag hade aldrig kunnat riskera att han skulle bli mördad genom att vänta på oss.

Kapitel 6 - Landet i norr

Harisa trodde att Sverige och Schweiz var samma sak. Jag visste att Sverige var ett mycket kallt land så jag skämtade om att jag trodde att brevbäraren var en isbjörn. Att Stockholm var huvudstaden visste jag men jag visste absolut inte att älgar fanns i södra Sverige och att de visade sig på vägarna. Det var en smärre chock när jag fick se en älg för första gången. Jag som trodde att de gömde sig längst upp i landet, långt, långt inne i de djupaste svenska skogarna.

Jag var 25 år när jag kom till Sverige tillsammans med Harisa som var 5 och ett halvt och Haris föräldrar. Kriget pågick fortfarande och alla ville fly. Från de första flygbomberna till att jag satte min fot i Skåne var jag med i kriget i 15 månader. Den 30 november 1992 kom vi till Ystad, Skåne, Sverige.

Det enda landet som ville ha oss.

Vägen till Sverige var allt annat än lätt. För det första var vi tvungna att besöka Bosniens polis för att avsäga oss allt vi ägde. Jag ägde inga stora saker men Haris föräldrar var tvungna att avsäga sig deras hus. Vi behövde även skriva på att vi ville flytta, vilket kändes väldigt konstigt eftersom vi i stort sett blev tvungna. Vi ville egentligen inte men vi visste att det inte fanns någon framtid i Bosnien. Vi fick inga jobb, inget vatten och ingen el.

Alla flydde.

Efter det så var vi tvungna att ha ett papper på att det fanns någon i Sverige som hade råd att ta emot oss. Någon med svenskt medborgarskap. Min syster hittade en kompis till henne som bodde i Örebro och ägde en pizzeria. Hon skrev på pappret på invandrarbyrån som faxade det till oss i Bosnien.
Sen var det bara att börja packa. Vi hade inte så mycket grejer egentligen och någonstans så trodde vi att detta bara var en kortvarig semester. Max 2 månader trodde vi att vi skulle behöva vara på flykt. Sen skulle vi kunna komma hem igen och allt skulle vara bra. Bosnien var ändå vårt hem. Men riktigt så blev det inte.

När väl flykten började så var det jag, Harisa och hennes farmor och farfar. Haris föräldrar. Vi tog tåget upp igenom Ungern, Tjeckien och Polen. I varje land var vi tvungna att visa upp vårt faxade papper tillsammans med passet för att de olika länderna kunde vara säkra på att vi inte skulle stanna. Vi var inte välkomna hos dem.

I Polen hade de en regel för flyktingar som innebar att om man stannade längre än 24 timmar så kastades man tillbaka dit man kom ifrån. Man fick inte vistas där längre än max ett dygn. Detta gjorde att vi fick stressa med att hinna med nattbåten till Sverige.

Jag minns den resan extra noga. Det var mycket folk på båten och det var ett riktigt höstoväder under hela resan. Vi grät inför varandra och jag var helt förtvivlad. Jag var orolig för mina syskon som också flytt. Jag visste ingenting om dem. Vi hade inga mobiltelefoner eller någon annan möjlighet att få kontakt. Vi hade ingen adress eller någonting som vi kunde höra av oss ifrån. Även om jag hade haft mobil eller adress så hade jag inte kunnat höra av mig för jag hade inte deras nummer eller adress. Allt kändes helt hopplöst.

Jag grät för att jag lämnat min mamma bakom mig. Hon var kvar i landet som blev bombat. I landet utan vatten. I landet utan el. Vad skulle hon äta? Vem skulle smyga iväg och köpa hennes bröd? Jag var förtvivlad för att vi tvingats fly och för att jag inte visste någonting.

För vi visste absolut ingenting.

Ingenting var säkert och vi var påväg till ett land som inte pratade vårt språk. Vi höll på att bli invandrare och vi visste inte hur vi skulle bli bemötta. Jag var rädd och ledsen. Men vi höll ihop. Jag var tvungen att kämpa. Kämpa för mig själv och framförallt för min dotter.

När jag satte min fot på svensk mark för första gången var det en kall och regnig novembernatt. Jag minns att det kom fram en person till mig som sa att han ville titta på mitt pass. Jag blev direkt fientlig och ville absolut inte visa upp något pass. Varför skulle jag visa mitt pass för denna främling?

Harisas farmor, däremot, visade sitt pass direkt och inte långt efter kom det fram en tolk som berättade att de var från polisen och att vi var väntade. Allt var planerat. Jag visade tacksamt mitt pass och tackade. Efter detta fick vi inte tillbaka våra pass utan blev istället visade till en minibuss som körde oss tillsammans med de andra flyktingarna till Ystads flyktingförläggning.

I Ystad så fick vi bo i en liten stuga. Hela flyktingförläggningen var som en gammal camping. En camping som vi bodde på i ett helt år. Vi fick en stuga med 4rum och kök och 750kr varannan vecka att leva för. Vi betalade ingen hyra men var tvungna att köpa mat, tvål och andra nödvändigheter för bidraget.
Så fort vi kommit igång i vårt nya lilla hem så fick vi fullt med aktiviteter. Vi fick bl.a. lära oss svenska och barnen fick leka olika lekar och det började faktiskt flyta på riktigt bra. Nu väntade vi bara på att få uppehållstillstånd för att kunna flytta till en egen lägenhet och börja leva på riktigt.

Efter att vi levt på den gamla campingen och kommit igång med det svenska språket i ett år så fick vi det efterlängtade uppehållstillståndet tillsammans med våra pass. Det var fortfarande dåligt ställt i Bosnien så någon hemfärd var det inte tal om.

Det var först efter ett år som vi fick träffa Haris för första gången efter att vi kommit till Sverige. Trots att han var min man och jag hans fru så hade vi fått vänta. Vi blev som sagt placerade på Ystads flyktingsförläggning medan Haris var i Hammar. De olika flyktingförläggningarna hade en hård budget och Ystad hade inte råd att ta emot Haris eller tvärtom. Istället hade vi fått vänta i ett år.
Men nu var väntan över.

Så fort vi fick uppehållstillståndet så flyttade vi till Hässleholm kommun och kunde ansöka om att Haris skulle flytta ihop med oss. Det gick relativt smärtfritt och vi fick lite företräde eftersom vi var gifta.
I Hässleholm fick vi en lägenhet och 20 000:- i stöd för att köpa möbler och annat för. Till en början blev jag otroligt tacksam och allt började kännas riktigt bra. Vad jag inte förstod var att vi var tvungna att betala tillbaka varenda krona plus skyhög ränta. Det jag trodde var ett stöd var i verkligheten ett lån. Jag fick pengarna 1993 och 1997 hade jag fått ett ordentligt jobb så att jag kunde börja betala tillbaka. Då var skulden uppe i 34 000:- och jag fick riktigt ont i magen. Varför hade det blivit så? Varför berättade de inte det direkt?

Jag kände mig lite lurad men missförstå mig inte. För jag är oerhört tacksam för all hjälp och alla de bidrag vi fått. Men de kunde ha berättat precis hur det var från början.

Hursomhelst så hjälpte Stefan Bjällsjö mig, dåvarande VD på Produktställ AB, genom att ta med mig till banken för att låna pengar. Eftersom jag inte hade blivit svensk medborgare ännu så kunde jag inte låna pengar själv. Han var tvungen att vara med. Jag lånade 40 000:- och betalade av skulden direkt. Räntan på mitt nya låna var mindre än hälften av det gamla och detta tackar jag Stefan för.

Alla i min familj flydde från kriget. Alla tyckte att det var fruktansvärt jobbigt men min mamma tyckte nog att det var jobbigast. Hon ville att alla andra skulle komma iväg före henne. Min yngsta storebror Alija kom till Sverige 2 månader före mig och Emir, min äldsta storbror, kom 1993.

Min syster Asima var den enda av oss som inte flydde till Sverige. Istället flydde hon till Danmark så sent som 1995. Min mamma Mina flydde först till Kroatien men kom till Sverige runt 94-95.

Vi var och är allihopa väldigt tacksamma för hjälpen och möjligheten att starta om på nytt. Att lämna kriget bakom oss och bygga upp ett helt nytt hem. Med för mig var det inte bara att starta igång allt igen. Motgångarna blev nästan större och jobbigare.

För det första så blev jag glad över att se Haris igen. Jag trodde att han hade förändrats efter flykten och jag ville att vi skulle bygga upp familjen igen. Tillsammans. Vi hade fått en ny lägenhet med massa nya möbler och det kändes som att en förändring var på väg.

Men jag blev lurad.

Haris fick mig att tro på honom. Igen. Han sa att han verkligen förändrats men jag förstod att det inte stod helt rätt till. Han fortsatte att dricka, slå mig och vara otrogen. Efteråt lovade han att bättra sig. Dum som jag är så trodde jag återigen på honom. Men det hjälpte inte. Ändå ville vi få barn igen. I Helsingborg 1995 så blev vi lyckligt gravida och längtan var total. Detta kunde varit räddningen på vårat förhållande. Ett nytt barn. Ett nytt liv.

Jag fick missfall.

Men inte nog med det. Inte skulle jag få sörja mitt missfall tillsammans med en älskande make. Istället misshandlade han mig. Han slog mig när han drack. Han var otrogen och det kändes som att jag inte betydde någonting för honom. Men ändå försökte jag. Vi hade ju lämnat kriget bakom oss och nu hade vi chansen att göra något bra tillsammans. Det var tufft och det var jobbigt. Men vi försökte. Jag försökte.

Vi flyttade från Skåne upp till Småland för att Haris fått jobb. Jag hade precis börjat plugga och kommit in på en datakurs i Helsingborg som jag verkligen längtat till. Men jag offrade det för Haris och vi flyttade.

I Småland försökte vi få barn igen. Det var på midsommarafton 1997 som jag skulle föda. Lyckan över att få föda barn på nytt var totalt men för andra gången blev det ett missfall. Jag fick gå igenom hela skiten igen och denna gången var det värre än första gången. Barnet dog direkt vid födseln och jag blev helt tom. Jag började skaka av sorg och ilska. Varför, undrade jag, varför ska jag behöva gå igenom detta igen?

Det värsta med det andra missfallet var inte bara att barnet dog direkt. Det värsta var inte heller att det var på midsommarafton. Det absolut värsta var att Haris körde mig till sjukhuset och lämnade mig där. Han kom tillbaka senare för att hämta mig och jag fick reda på att han hade varit hos sin hemliga älskarinna. En riktigt skitstövel! Jag fattade ingenting. Han brydde sig inte alls om mig.

Det var fruktansvärt jobbigt och jag tänker ofta på det. Nu mår jag dåligt vid varje midsommarafton. Jag mår illa och jag minns min känsla av ensamhet och hjälplöshet när jag såg mitt döda barn framför mig.
Efter det andra missfallet fanns det absolut inga känslor kvar mellan mig och Haris. Han hade förstört det. Jag ville inte ens försöka med att få det att funka. Det gick inte. Jag ville inte och Haris försökte inte. Även om jag försökte tänka på Harisas bästa så gick det inte ihop sig. Hon skulle bara må bättre om jag och Haris inte var tillsammans. Han ägnade knappt någon tid åt Harisa iallafall. Jag fick känslan att han inte ville veta av oss. Trots alla försök och alla chanser jag givit honom så gav han inget tillbaka. Jag orkade jag inte längre. Jag orkade inte försöka. Jag ville skiljas. Jag ville inte ha med honom att göra. Jag ville få bort Haris från mitt liv.

I början var det väldigt jobbigt efter skilsmässan. Det var bara jag och Harisa. Haris ställde knappt aldrig upp för henne. Jag och Haris blev riktiga ovänner. Han hade och har aldrig tid eller pengar för henne. Men han har pengar till spriten och han har tid för sina kompisar. Nu för tiden så bryr jag mig inte så mycket om honom men jag vill ändå att Harisa ska få träffa sin pappa. Jag vill inte prata om honom så mycket när hon är i närheten. Vill inte att hon ska höra på när jag klagar. Men det är den bittra sanningen. Jag hade det verkligen inte lätt. Jag fick hela tiden kämpa genom livet. Kämpa med mig själv och kämpa för Harisa.

Det var inte så jobbigt när Harisa var liten. Det jobbigaste var när hon blev äldre. Samtidigt som jag blev slagen och gick igenom en skilsmässa så skulle jag uppfostra min lilla Harisa som började bli stor. Jag försökte att tänka som hon. Mindre mamma, mer Harisa. Men det var svårt att ensam styra upp allting. Det är ett stort ansvar. Men jag sa till mig själv att jag skulle ge Harisa allt. Hon skulle få alla möjligheter och all uppmärksamhet. Jag lovade mig själv att inte träffa någon annan fören Harisa var så pass gammal att hon kunde ta hand om sig själv. Jag ville inte att någon annan skulle komma emellan mig och Harisa.

Jag ville alltid finnas där för henne.

Kapitel 7 - Ångest & lycka

Idag, den 27 oktober 2012 fyller jag 45 år. Den 30 November har jag och Harisa varit i Sverige i 20 år och Harisa är lika gammal nu som jag var när vi flydde iväg från Bosnien. Jag har hittills levt ett liv som varit fullt av motgångar och ångest. Motgångar som har sin bestämda plats i min själ. Nuförtiden klarar jag inte av att sova ensam i stora hus. Själv i min lägenhet går bra men är jag i större hus så känner jag mig själv och utlämnad. Jag blir rädd.

Jag gillar inte små utrymmen och klarar inte av att gå ner i källare. Minnena från kriget kommer tillbaka direkt. Bilderna sitter som fastklistrade på insidan av ögonlocken och så fort något händer som känns igen från kriget så ser jag bilderna. Jag hör flygplansbomberna. Jag ser gevär riktas mot mig. Jag minns vänner som blir ovänner.

Om jag besöker Bosnien och går på våra gamla gator och det blir mörkt så sugs jag tillbaka direkt. Jag minns när vi var tvungna att släcka i källaren. Jag minns det kalla mörkret. Jag minns hur jag hela tiden försökte skydda Harisa.

Även om Harisa bara var 4 år när kriget började så minns hon det. Hon minns alla ljuden från bomberna och det smattrande ljudet från gevär som avlossas. Idag klarar hon inte av raketer och smällare. Hon minns tillbaka direkt. Hon kan stå på en balkong och se alla färger som raketerna bildar men hon vågar inte stå närmre än så. Hon vill helst inte se på när smällare tänds eller när raketerna flyger iväg. Det blir bättre och lättare med tiden men krigets minnen är djupt rotade. Minnena finns alltid kvar.
Mina minnen kommer nog aldrig att försvinna. De kanske blir lite suddigare och mindre starka men de finns fortfarande kvar. Och så kommer det nog alltid att vara. Sen är det inte bara serbernas krig mot oss som jag minns. Jag minns även mitt andra krig.

Jag minns kriget med Haris.

Det värsta av alla krig. Jag som växt upp med en kärleksfull släkt och familj där alla hela tiden hade någon att vara med. Där ingen var ensam. Jag minns hur jag fastnade i våldet hos min man. Jag minns lögnerna och otroheten. Raka motsatsen till min uppväxt.

Det är ofta som jag tänker på saker och ångrar dem. Jag ångrar att jag flyttade från Skåne till Småland. Jag ångrar att jag avbröt studierna. Jag vill egentligen stanna kvar och plugga. Men jag offrade allt för Haris. Vilket slutade med att jag förlorade honom och blev fast med fabriksjobb i Småland.
Jag ångrar att jag tog tillbaka Haris när jag kom till Sverige. Det vore fel att säga att jag ångrar att jag överhuvudtaget träffade Haris för det är fel. I början tyckte jag om honom. Jag älskade honom. Men jag kan inte förstå varför han gjorde som han gjorde. Jag förstår verkligen inte.

Ibland kan jag undra hur det skulle varit om det fortsatt med Dado. Hur hade det varit om jag följt med honom till Österrike? Men så kan man inte tänka. Man måste se framåt. För ett tag sen fick jag höra att Dado dog i en bilolycka. Stackars Dado.

Jag ångrar inte att jag blev tillsammans med Haris istället för Dado. För det gav mig Harisa.
Min bästa vän.

Det absolut bästa som någonsin hänt mig.

Hon är mitt ljus i mörkret. Det jag är mest stolt över i hela mitt liv. Det var hon som gjorde att jag ville gå upp på morgonen. Det var hon som gav mig kraft att fortsätta. Hon var min räddning.

När Harisa blev äldre så började vi utveckla en relation som bygger total ärlighet, respekt och förtroende. Vi är väldigt öppna för varandra. Vi kan prata om allt. Harisa berättar allt för mig och jag lyssnar på henne. Hon gör likadant. Hon har respekt för mig och hon lyssnar på mig.

Även om jag i efterhand är väldigt glad över att jag skilde mig. Att det är så skönt att slippa drickandet och misshandeln. Att jag är glad över att jag kom till ett annat land och att det funkar så bra. Och att jag är stolt över att jag klarar av språket så är det ändå Harisa som jag är mest stolt över.

Jag är så oerhört glad och tacksam över henne. Jag är glad över att hon hamnade på "rätt sida". Hon har alltid varit duktig och hon har alltid tagit hand om sig.

Hon är min ängel.

Kapitel 8 - Nutid & Framtid

Eftersom hela min släkt och familj bodde på samma gata när jag var liten så var det som att vi allihopa bodde ihop. Alla var hos alla och alla var så sociala. Det jag ibland drömde om som liten var att ha mitt alldeles egna ställe. Ett hus vid havet. Ville bestämma själv om allt.

I min nutid har jag lyckats. Jag har ett eget hem som jag äger och jag bestämmer själv över mitt liv. Det finns Inget krig som tvingar mig att fly och ingen som lurar mig. Men istället för ett hus vid havet så bor jag i en liten lägenhet i en liten stad i de småländska skogarna.

Jag har skaffat mig ett bra liv i Sverige. Jag bor nära min dotter och jag trivs med min vardag här. Trots hög arbetslöshet har jag en bra anställning på en industri som sysslar med butiksinredning.

Harisa har sedan länge flyttat ihop med sin kille och jag har tillåtit mig själv att träffa en ny. Jag har alltid varit lite extra förtjust i italienare. Är det fotboll så är de dem jag hejar på! De har fint svart hår, vita tänder och pratar ett vackert språk. Men Istället för en italienare har jag fått en svensk Stefan. Tro det eller ej men han är bättre än den italienska drömkillen! Han funkar så bra med Harisa. Hon pratar mer med honom än med Haris.

Stefan är nästan för bra för att vara sann.

Precis nu är jag tacksam för att vara vid liv och för hur bra mitt liv ändå blivit. Trots alla motgångar. Jag har Harisa och Stefan nära mig och jag känner att de bryr sig om mig. Jag vet det. Jag känner likadant.
Men visst har jag lite framtidsplaner. Jag har alltid velat plugga igen. Men jag vet inte riktigt vad. Barndomsdrömmen var att arbeta med händerna i material som tyg eller glas. Det är sånt som jag kan bli väldigt imponerad över. Det är häftigt att skapa.

Både Stefan och Harisa tjatar om att jag ska ta tag i mitt körkort. Visst, Det hade varit hur kul som helst att ha ett körkort. Att kunna köra runt precis vart man vill. Vilken frihet! Kanske blir det nästa prioritet, kanske inte.

Jag har iallafall ingen längtan av att flytta tillbaka till Bosnien. Kanske när jag blir pensionär och vill gå omkring på mina gamla kvarter. Men det är långt kvar tills dess. I nuläget har jag bara en morbror som bor kvar där nere och jag åker inte dit så ofta. Det är bara ibland som jag åker dit på semestern.

I det stora hela så tycker jag att Sverige är ett riktigt bra land. Det är väldigt rent, snyggt och miljövänligt. Alla är lika värda. Jag tycker om det. Att vi är välkomna. Att inte klyftorna är så stora som i andra länder. Som i Bosnien där ekonomin var jättedålig och klyftorna jättestora.

Men den stora skillnaden mellan Bosnien och Sverige är ändå det sociala. I Sverige lever många för sig själva. Alla sitter själva i sina lägenheter och pratar inte så mycket med främlingar. Hos oss var det fullt hus hela tiden. Aldrig en lugn stund och alla hade alltid någon att prata med.

I Bosnien kunde jag komma oanmäld till en kompis utan att det var konstigt. Så skulle jag inte kunna göra här i Sverige. Det är en helt annan kultur. Här gör man inte så. Man måste ringa och "boka tid" först.

Hos mig har vänner alltid varit välkomna.

Epilog - Balkanattityd

Många tror att vi är helt vansinniga och ursinniga när vi skriker. Men vi är oftast inte ens hälften så arga som vi låter. Det låter mycket värre en vad det egentligen är. Det är något vi har som kommer från balkan.

Vi har en balkanattityd.

Vi har ett kroppsspråk som kan uppfattas som hotfullt av många men det är inte alltid som det ser ut. Ibland tycker folk på jobbet att jag skriker och gapar för minsta lilla. Att jag jag ser tjurig ut. Men så är det inte. Skenet bedrar.

Men jag vill ändå att folk ska minnas mig som den jag är. Jag vill inte att de ska försköna mig.
Men jag vill att de ska förstå mig.

Jag har ett hett temperament. Det vet jag. Det får man om man är uppvuxen som jag är och går igenom de saker som jag gjort. Jag skriker och gapar eftersom det är så vi gör. Det är en helt annan kultur än i Sverige. Här är de flesta motsatsen. Blyga och tysta. Vi är högljudda och skäms inte.

"Vad var det jag sa" påstår Harisa att jag ofta säger. Det är kanske sant. Är det någon som säger emot mig i något som jag är 100% säker på så ger jag mig aldrig. Jag är otroligt envis. Både privat och på jobbet så fungerar jag så. Har jag rätt så ska alla veta det. Jag vill inte att någon ska tro att de kan trycka ner mig. Jag vill bevisa att jag har koll. Har jag inte koll så skaffar jag det. Jag blir inte envis för något jag är osäker på. Jag är envis när jag vet att jag har rätt.

Men givetvis har jag fel ibland också. Vilket jag har väldigt svårt att erkänna... Men innerst inne har jag ett gott hjärta. Jag är en kvinna utan fördomar. En människokännare.

Jag hoppas att alla försöker förstå mig och minns mitt temperament och min attityd. Jag hoppas att alla minns mig ärligt.

Att alla minns mig för den jag är.

Sonny Nyberg

Sonny Nyberg är medlem sedan 2015 Sonny Nyberg har 1 publicerade verk