Emlines hemlighet

Festen hade tunnats ut till ett dovt sus i bakgrunden. Skratten från de andra försvann bortom trädtopparna, där de försvann över fältet för att hämta ved. I huset var det bara jag och Emline kvar – och just nu befann hon sig bakom den stängda toadörren.
Jag stod ensam kvar i hallen. Golvet knarrade under mina fötter, men det var tyst omkring mig. Där, precis intill dörrmattan, låg hennes skor. Ett par tunna gamla sneakers, färgen sedan länge blekt, tyget nött och smutsen inarbetad i varje söm. Hon hade sparkat av sig dem vårdslöst, som om hon burit dem hela dagen utan att tänka på att någon kunde lägga märke till dem.
Men jag gjorde det.
Jag satte mig på huk, hjärtat slog snabbare nu, som om jag redan visste att det jag höll på med inte riktigt var... tillåtet. Fingrarna sökte sig in i skon, kände tyget – varmt, nästan fuktigt. Sulorna var mörkgrå, som en karta av hennes fötter. Tårnas avtryck. Hälens rundning. Allt fanns kvar där.
Jag drog långsamt ut den ena sulan. Det hördes ett svagt prassel. Jag höll den mellan fingrarna, studerade den. Den luktade… henne. Svett, värme, tyg, något jordigt, nästan sött. Det stack till djupt i bröstet – en känsla av att komma närmare än jag hade rätt till.
Så, nästan som i trans, förde jag sulan till munnen.
Först tvekade jag. Men sedan gled tungspetsen över tyget, långsamt. Det var strävt, men smaken var verklig. En märklig blandning av damm, hud, tyg. Något förbjudet – och därmed ännu mer levande.
Det var i det ögonblicket, med sulan fortfarande mot läpparna, som jag hörde knarret.
Jag stelnade.
"Så... det var alltså det du ville?"
Hennes röst. Mjuk. Inte arg – men vaken. Som om hon stått där en stund och betraktat mig.
Jag vände mig långsamt. Emline stod lutad mot dörrkarmen, barfota, med armarna i kors. Hennes ögon mötte mina, utan att vika.
Jag släppte sulan, försökte hitta ord, men de fastnade i halsen.
Hon gick fram, tyst, plockade upp skon och tog sulan ur min hand. Hon vägde den i fingrarna, som om hon försökte förstå vad det egentligen var jag hade gjort – eller vad det väckte i henne.
"Du vet att det här... inte är något man brukar göra på en fest, va?" sa hon och höjde ögonbrynet.
Jag kunde bara nicka, rodnaden hettade längs halsen.
Men hon log. Ett snett, hemligt leende.
"Tur för dig att jag inte är 'man brukar'."
"Tur för dig att jag inte är 'man brukar'," sa hon igen, och lät blicken glida långsamt ner mot sina egna skor.
Hon sträckte sig efter dem, men i stället för att bara ställa tillbaka dem, höll hon den ena i handen, snurrade lite på den. Fingrarna lekte över tyget, som om hon kände på något dyrbart – eller farligt.
Hon såg på mig igen. Ögonen smalnade. Inte av ilska, utan av något annat. Ett skimmer av undertryckt skratt. Som om hon visste något jag inte visste än.
"Du är så söt när du är rädd," sa hon mjukt.
Jag kände hur ryggraden stelnade. Vad menade hon?
"Alltså..." hon höjde ögonbrynet, lade huvudet lite på sned. "Du vet att jag skulle kunna berätta för de andra, va? Vad jag såg. Hur du satt där... så upptagen att du inte ens märkte att jag kom in."
Jag öppnade munnen för att svara, men hon höjde ett finger snabbt.
"Shh. Du behöver inte förklara. Jag tycker mest det är... fascinerande."
Hon gick långsamt fram till mig, så nära att hennes hår snuddade min axel när hon lutade sig fram. Hennes röst var låg, varm mot mitt öra.
"Men här är grejen..." viskade hon. "Jag är inte intresserad av att avslöja dig."
Jag andades ut – för tidigt.
"Jag är mer intresserad av vad jag kan göra med dig."
Hon lutade sig tillbaka, flinade som en kattunge med vassa klor.
"Så här gör vi," sa hon lättsamt, som om hon föreslog ett sällskapsspel. "Du följer med mig upp till mitt rum. Du gör som jag säger. Och i utbyte får du... kanske... en chans att smaka på mer."
Hon viftade lätt med skon i handen som om den var en godbit.
"Deal?"
Jag stod tyst, och det fick henne att le ännu bredare.
"Du har egentligen inget val," sa hon glatt. "Fast det vet du redan."
Hon började gå mot trappan utan att vänta på svar. Men när hon kom till första trappsteget stannade hon, vände sig om och kastade ett snabbt ögonkast över axeln.
"Kommer du, eller ska jag ropa på de andra och be dem komma och lukta på vad du höll på med?"
Jag följde efter henne.
Hennes skratt ekade lågt i trappan.
Vi kom in i hennes rum. Hon kastade undan skorna åt sidan av sängen och satte sig ner mitt emot mig.
"Så, varför är de här sulorna så... intressanta för dig?" frågade hon med ett leende som både utmanade och lockade.
Jag kände hur blicken drogs till hennes fötter, vackert bleka med rosa, levande sulor. Tårna var målade svart, och hon började röra dem långsamt, sensuellt, som om hon visste precis vilken effekt det hade på mig.
Hon lutade sig bakåt och sträckte ut benen mot mig, blottade sulorna tydligt i ansiktshöjd.
Jag förde långsamt mina läppar mot hennes fot, kände den mjuka huden mot min mun. Emline drog efter andan, ett tyst, nästan förvånat ljud, men hon sa inget. Istället lät hon mig fortsätta, som om hon ville se hur långt jag skulle våga gå.
Jag kysste försiktigt sulan, kände värmen och doften som var så speciell. Mina händer vilade försiktigt vid hennes anklar, ovana men nyfikna på varje liten reaktion. Hon rörde långsamt på tårna, och hennes blick höll fast vid mig – lekfull, utmanande, och ändå med en ömhet som fick mig att tappa nästan bort mig själv.
Jag förde mina läppar ännu närmare, kysste försiktigt hennes mjuka fotsula igen, den var varm och levande under mina kyssar. Emline andades lugnt men tydligt, och hennes ögon följde varje rörelse med en blandning av nyfikenhet och lekfullhet.
Hon lät tårna sakta röra sig mot mina fingrar, som om hon ville dra ut stunden, få mig att utforska varje detalj lite längre. Hennes blick höll mig fast, och jag kunde känna en spänning mellan oss som nästan gick att ta på.
"Vad är det som fascinerar dig så mycket?" viskade hon, med en röst som var låg och mjuk, nästan som en utmaning.
Jag kunde knappt svara, men i mitt tysta svar fanns en vilja att fortsätta – att upptäcka mer av henne, av det som gjorde henne så speciell.
Hon log, och med en långsam rörelse drog hon försiktigt undan foten från mina läppar, samtidigt som hon höjde ögonbrynet. "Vi får se hur långt du vågar gå," sa hon med ett leende som lovade att det här bara var början.
Vi satt där, tystnaden mellan oss fylld av en laddad förväntan. Emline sträckte långsamt ut sina ben igen, och jag kunde inte låta bli att låta blicken vila på hennes fotsulor – de var som levande konstverk, mjuka och rosa, i skarp kontrast till det svarta nagellacket som prydde hennes tår.
Hon såg på mig med ett snett leende, lekfullt men med en nyfiken skärpa i ögonen.
”Så,” började hon med låg, utmanande röst, ”vad är det egentligen du vill med mina skor… och mina fötter?”
Jag tvekade, osäker på hur mycket jag skulle våga avslöja, men hennes blick gjorde det svårt att hålla tillbaka.
”Jag vet inte riktigt… det är något med hur de känns. Hur de luktar… och hur de visar dig på ett sätt som ord inte kan,” svarade jag ärligt.
Emline lutade sig fram, nästan som om hon ville höra varje ord närmare, och sträckte sedan ut tårna, rörde dem långsamt, sensuellt, nästan som en tyst lek.
”Kanske är det därför jag är så fascinerad av vad du kan känna. Kanske du får reda på saker om mig som inte ens jag vet.”
Hon log brett, nästan triumferande, och drog in mig ännu närmare i den här hemliga världen vi delade.
Jag kände hur pulsen steg. Det här var mer än jag vågat hoppas på.
”Vill du fortsätta?” frågade hon, med en röst som lovade både lek och upptäckter.
Jag nickade, och i det ögonblicket visste jag att kvällen bara hade börjat. Och jag visste, att oavsett vad som hände härnäst, hade något förändrats mellan oss för alltid.
Hon andades lugnt, men jag såg hur hennes ögon glittrade, och hennes fingrar knöt sig lätt i lakanet. Jag fortsatte långsamt, varje rörelse fylld av varsamhet och nyfikenhet. Tårna svarade mjukt mot mina läppar när jag lät tungan följa konturerna, uppmärksam på varje liten reaktion från Emline. Hennes andetag blev djupare, och hennes blick låg kvar på mig, öppen och lekfull. Jag lät mina läppar omsluta flera av hennes tår, en efter en, med varsamhet och respekt för det ömtåliga ögonblicket. Emlines andetag blev djupare, och hon drog in magen som ett tyst svar på min närhet.
Ingen brådska, inga krav – bara vi två, i en tyst dialog där varje liten rörelse var ett löfte om förtroende och nyfikenhet. Jag fortsatte med omsorg, lät varje gest vara som en mjuk hyllning till henne och den tillit hon visade.
Hon log, och hennes ögon glittrade fortfarande, fyllda av lekfullhet och förväntan, som om hon ville se hur långt jag vågade gå, men också att hon litade på att jag skulle stanna där vi båda kände oss trygga.
Jag kände hur Emlines kropp blev aningen stelare under mina läppar, som om något förändrades i henne. Hennes andetag blev lite snabbare, och jag märkte hur hon drog in ett djupt andetag innan hon försiktigt drog tillbaka fötterna.
Hon såg på mig med en blick som plötsligt blev mer allvarlig, nästan sårbar.
"Jag borde inte..." började hon, men lät meningen hänga kvar i luften.
"Om han får reda på..." sa hon tyst, som om hon nästan ville ursäkta sig själv.
Jag mötte hennes blick och såg den där lilla tvekan som väckte något i mig – en blandning av skuld och längtan.
Hon reste sig långsamt upp, och jag kunde nästan se hur tankarna snurrade bakom hennes ögon. Samtidigt fanns där fortfarande en glimt av det lekfulla, av den där hemliga spänningen som hade fyllt rummet bara några minuter tidigare.
"Men..." hennes röst blev nästan en viskning, "det känns så svårt att bara stoppa nu."
Emline sneglade snabbt ner på mig, som om hon märkte något som jag inte sagt högt. När hennes blick föll på den där lilla förändringen i mitt ansikte – den lilla nervositeten eller kanske upphetsningen – bet hon sig i läppen och log snett.
"Jag har redan sett," sa hon med ett lekfullt men också lite stressat tonfall. "Det är väl inget att vänta på då."
Hon reste sig och tog ett steg närmare, hennes röst låg och nästan viskande. "Vi borde göra det här snabbt, innan någon kommer tillbaka och hittar oss här."
Men samtidigt fanns där en glimt av beslutsamhet i hennes ögon, som om hon trots allt ville fortsätta, trots skuldkänslorna.
Hon satte sig försiktigt ner igen på sängkant. Jag kunde se hur hennes andetag fortfarande var ojämna, som om hon kämpade med de där motsägelsefulla känslorna inom sig.
"Jag borde verkligen inte," mumlade hon, men lät mig inte komma undan.
Istället rörde hon sig närmare, och med en beslutsam men ändå försiktig blick började hon knäppa upp mitt bälte och sedan byxknapparna, som om hon ville ta kontroll över situationen men ändå respektera mina gränser.
Hon hjälpte mig av med byxorna, med en försiktig men bestämd rörelse. Sedan satte hon sig gränsle över mig och hoppade bakåt en bit, så att jag fick plats att luta mig bekvämt tillbaka på sängen.
Hon förde långsamt upp sina fötter mot mina lår och vilade dem där, medan hennes blick var lekfull och nyfiken, som om hon utmanade mig att förstå vad som pågick mellan oss.
Hon började långsamt gnida sina fötter mot tyget, med mjuka, följsamma rörelser. Huden mot tyget skapade en varm och försiktig kontakt som kändes nästan som en tyst förbindelse mellan oss. Varje rörelse var noga avvägd, som om hon ville känna min reaktion utan att säga ett ord.
Hennes blick mötte min igen, fylld av en lekfull nyfikenhet som fick hela rummet att kännas tätare, mer laddat.
En liten, mörk fläck började växa på tyget mellan mina ben – en avslöjande skiftning som Emline genast lade märke till. Hon sa inget först, men hennes blick fastnade där, som om hon iakttog något särskilt sällsynt. Ett snett leende smög sig över hennes läppar, och hon lutade sig lätt tillbaka med en min som bar både nöje och nyfikenhet.
"Verkligen?" sa hon lågt, nästan skrattande. "Bara av det här?"
Hennes ton var inte elak, men den bar en tydlig överlägsenhet – en sorts oförställd förvåning blandad med nöje. Jag rodnade direkt, och det visste hon. Hon såg det, njöt av det. Hon visste att hon hade mig.
Utan att säga mer förde hon upp sin ena fot, mjukt, kontrollerat. Hon vilade den på mitt lår och lät tårna glida in under linningen. Hennes rörelser var oväntat skickliga – inte tafatta eller skämtsamma, utan med ett märkligt mått av precision, som om hon gjort det här förr eller bara förstod instinktivt hur hon kunde ta kontroll utan att ens använda händerna.
Tyget började ge vika. Hon vred sin fot lite, grep lätt med tårna och drog nedåt. Den andra foten hjälpte till, och snart var jag helt blottad inför henne. Jag kunde knappt möta hennes blick – men jag gjorde det ändå, för jag ville se vad hon tänkte.
Hon såg inte chockad ut. Hon såg road ut. Och intresserad.
"Du ser verkligen ut som om du inte vet vart du ska ta vägen," sa hon, och lutade sig framåt bara ett par centimeter. "Det är rätt gulligt, faktiskt."
Jag försökte säga något – kanske protestera, kanske bekräfta – men hon lade två fingrar mot sina egna läppar i en gest som tystade mig utan ett ljud. Hennes fot låg kvar, lätt vilande, som om den fortfarande höll mig i ett osynligt grepp.
"Vet du vad jag tycker mest om?" sa hon lågt, nästan viskande. "Att du inte springer iväg."
Hennes blick var vaken och lugn, nästan öm – men det fanns något där bakom också. Ett inre leende som inte syntes i munnen, bara i ögonen. Hon reste sig långsamt och tog ett steg närmare, inte hotfullt, men bestämt. Hon ställde sig nära nog för att jag skulle känna doften av hennes hud, av tyg och något mjukt som jag inte kunde placera.
"Du är sårbar nu," sa hon, så tyst att jag knappt hörde det. "Men ändå kvar. Jag tycker om det."
Hon log. Inte stort. Bara tillräckligt.
Hon sa inget mer. Hon bara satt där, med fötterna så nära att jag kunde känna värmen från hennes hud. Sedan rörde hon sig – nästan omärkligt först – och lät sina tår greppa lätt om mig. Inte hårt, bara en antydan, ett spel.
Jag drog in ett andetag, och hon märkte det direkt. Hennes ögon glittrade till. Det var som om varje reaktion från mig gav henne något nytt att leka med.
Sakta började hon röra sina fötter. Upp, ner. En mjuk, nästan hypnotisk rytm. Huden mot min var varm och len, och jag kunde känna hur hela min kropp spände sig i svar.
"Så känslig," sa hon lågt, mest som ett konstaterande.
Rörelsen fortsatte. Mjukt. Målmedvetet. Som en slags ordlös förhandling där hon hela tiden visade att det var hon som styrde – och att hon visste exakt hur mycket jag tålde.
Sedan ökade hon takten.
Inte plötsligt. Bara lite i taget. Den lena rytmen blev mer påtaglig, mer krävande. Hon såg inte bort en enda gång. Blicken höll min, som för att säga: du är kvar, eller hur?
Jag kunde inte svara. Jag behövde inte. Min kropp svarade åt mig.
Hon log. Inte brett, inte triumferande – bara det där lilla, nästan ömsinta leendet som betydde att hon visste precis var vi var nu.
Och att hon inte tänkte stanna än.
Hon ökade rytmen ytterligare, växlade mjukt mellan att gnida sina fotsulor och leka med tårna mot min hud. Rörelserna var följsamma, ibland långsamma och omslutande, andra gånger snabbare och mer lekfulla, som en tyst lek där hon bestämde takten. Jag kände hur varje liten rörelse skickade en våg genom kroppen, och fast jag försökte hålla kontrollen började det bli svårt att dölja hur mycket det påverkade mig.
Emline började skratta lågt, ett mjukt, nästan förvånat skratt som fyllde rummet.
”Du är nog den konstigaste killen jag någonsin träffat,” sa hon med ett snett leende, nästan som om hon retade mig men ändå tyckte om det.
Jag kände hur kinderna hettade till, och hon märkte det direkt. Hennes leende blev bredare, och med tårna tryckte hon till lite extra – som för att påminna mig om vem som hade makten i rummet.
”Jag vet inte,” fortsatte hon med nästan utmanande ton, utan att röra sig närmare, ”ska jag låta dig komma, eller är det för generöst?”
Orden hängde kvar i luften, lika lockande som en lekfull utmaning. Hon väntade på min reaktion, men såg redan i mina ögon hur svårt det var att hålla tillbaka.
”Vad säger du? Ska jag vara snäll – eller lite elak?”
Hennes busiga blick mötte min, och i den dansade en glimt av makt och lekfullhet som fick hela situationen att pirra ännu mer.
Emline fortsatte sina lekfulla rörelser med fötterna. Hon grep försiktigt tag om mig mellan båda stortårna och lät ena foten röra sig långsamt upp och ner längs skaftet. Varje rörelse skickade små vågor av pirr genom kroppen, och jag kunde känna hur spänningen byggdes upp inom mig.
Mina ben började långsamt spännas, som om de ville reagera av sig själva, och tårna ryckte nästan omedvetet till. Jag märkte hur de små rörelserna i fötterna avslöjade mig, och Emline iakttog det med en nästan lekfull skärpa i blicken. Hon log lite snett, som om hon visste precis hur nära jag var.
Med tårna drog hon lite lätt, för att sedan släppa taget lika snabbt igen. Frustrationen växte inom mig – precis som om hon ville testa hur mycket jag kunde hålla ut.
”Så nära, men ändå så långt bort,” sa hon med en röst som både retades och lockade.
Hon ökade långsamt sina rörelser, men precis när det kändes som om det skulle bli för mycket, drog hon bort fötterna och lutade sig tillbaka med ett snett flin.
”Oj, vad otålig du ser ut,” sa hon lekfullt, och jag kände hur rodnaden spred sig över mina kinder.
Jag försökte behärska mig, men det var svårt. Min röst blev nästan ett viskande när jag fick fram:
”Snälla...”
Emline skrattade mjukt och såg på mig med glimten i ögat.
”Måste du verkligen be?” sa hon och lät tårna långsamt stryka över min hud igen, som för att förlänga stunden.
Jag kände hur spänningen steg ännu mer, mina ben blev nästan orörliga, men tårna fortsatte att röra sig lite, ofrivilligt. Emline såg på varje liten rörelse, och jag visste att hon visste exakt när hon skulle sluta – men än var det inte dags.
Emline rörde sig långsamt, som om hon kände att hennes kropp började bli trött efter att ha hållit samma position för länge. Hon lutade sig bakåt i sängen och lät sig sjunka ned i madrassen med en låg suck, men blicken släppte mig inte för en sekund.
Sedan sträckte hon ut båda händerna, och innan jag hann reagera hade hon tagit tag om mina fötter. Inte hårt – men tillräckligt fast för att jag skulle förstå att jag inte skulle röra mig någonstans. Hennes fingrar gled bestämt in mellan mina tår, och när hon låste greppet där, kände jag hur makten växlade helt.
Jag kunde inte göra annat än att ligga kvar.
Emlines grepp var lugnt, kontrollerat – men orubbligt. Hon höll mig kvar med en självklarhet som inte krävde några ord. Jag var fast, och hon visste det.
Hon såg ner på sina händer en stund, som om hon inspekterade hur hon höll mig, och sedan höjde hon blicken mot mig igen med det där lilla, sneda leendet.
"Ingenstans att ta vägen nu, eller hur?"
Jag svalde. Kunde bara skaka på huvudet.
Hon släppte inte taget.
Emline behöll sitt grepp, båda händerna stadigt kring mina fötter, som om hon ville vara säker på att jag inte kunde dra mig undan – eller kanske bara visa att hon inte tänkte ge ifrån sig kontrollen. Hennes fingrar var fortfarande inkilade mellan tårna, ett grepp som var mer intimt än kraftfullt, men som ändå höll mig helt stilla.
Sedan började hon röra sig igen.
Först långsamt. Hennes rörelser var mjuka men målmedvetna – upp, ner, upp, ner. En rytm som hon själv styrde, som om hon kände av varje liten reaktion i min kropp.
Jag kunde känna hur spänningen började dra sig samman inombords. Det började djupt inne i låren, en sorts dov hetta, som sakta men säkert vandrade neråt. Emline såg det. Hon märkte det i hur musklerna spändes under huden, hur mina tår började röra sig svagt utan att jag kunde hindra det.
Hennes rytm ökade gradvis.
Inte plötsligt. Bara tillräckligt för att få min andning att bli tyngre. Rörelserna blev mer intensiva, fortfarande utan brådska – men nu med en tydlig riktning.
Hon släppte inte min blick. Det var som om hon väntade, hela tiden, på att jag skulle ge ifrån mig ett tecken. En suck. En darrning. Något som sa att jag inte orkade stå emot längre.
Och spänningen växte.
Utan att släppa taget förde hon försiktigt min högra fot närmare sitt ansikte. Hon verkade tänka efter, som om hon funderade över vad hon var på väg att göra – en blandning av nyfikenhet och försiktighet. Sedan lät hon sina läppar lätt nudda min stortå.
Jag blev överraskad av hennes impuls, det var oväntat och fick mig att känna en oväntad värme. Det var en ny och märklig känsla, och jag kunde inte låta bli att undra vad som fått henne att agera just så.
Emline fortsatte med tån i sin mun, och jag märkte hur en värme spred sig när hon sakta lät saliv rinna ner längs min fot. Det var en oväntad närhet, nästan rå och ärlig, som fick mig att känna mig sårbar på ett nytt sätt.
När Emline mötte min blick ryckte hon snabbt tillbaka tån, och hennes kinder blossade upp i en tydlig rodnad. Hon svalde nervöst och fnittrade lätt, som om hon försökte lätta stämningen. ”Alltså, det där var bara… nyfikenhet, inget mer,” sa hon snabbt och undvek att titta mig rakt i ögonen. ”Jag menar, jag har inte direkt någon grej för fötter eller så, det var bara lite spontant. Sådär man gör ibland, för att känna efter, typ.”
Hon skrattade nervöst, fortfarande med fingrarna fast mellan mina tår, som om hon försökte övertyga både mig och sig själv. ”Det är ju inte som att jag tänker på det här eller drömmer om det, det var bara en konstig impuls.” Hennes röst blev lite mjukare, nästan som att hon ville att jag skulle förstå att det inte var något allvarligt. Samtidigt kunde jag se hur hennes blick flackade lite, som om hon själv kämpade med att förklara varför hon faktiskt kände sig dragen till närheten på det där sättet.
Emline ändrade plötsligt tonen i rummet och började långsamt låta blicken vandra runt omkring oss, som om hon just kommit på något. Vi behövde nog något att skydda sängen med — det var ju trots allt inte vårt hem. Hon släppte försiktigt taget om mina tår och plockade upp en av sina skor som låg slängd på sängen.
— Bättre än inget, mumlade hon tyst. Och förde med händerna in skaftet i skon, så att jag kunde känna det sträva men ändå lätt kittlande tyget vid tån.
En varm känsla spred sig inom mig när tanken slog mig — hon ville att jag skulle komma i hennes sko. Jag kände hur spänningen steg, och en blandning av förväntan och nervositet fyllde mig inför vad som snart skulle hända.
Emline lutade sig tillbaka igen och förde bestämt in sina fingrar mellan mina tår, greppet var fortfarande fast och orubbligt. Med fingrarna på plats återupptog hon långsamt rörelsen med sina egna fötter, som gled upp och ner i en rytmisk takt mellan mig och skon. Trots att Emlines fötter rörde sig i allt snabbare rytm, låg skon fortfarande på plats. Hon höll fast mina tår med fingrarna, samtidigt som hon inte släppte taget om kontrollen, och lät sina egna fötter fortsätta rörelserna upp och ner.
Emline log nästan busigt när hon lutade sig tillbaka igen, fortfarande med fingrarna fastkilade mellan mina tår.
”Nu tänker jag räkna ner från tio,” sa hon med en lätt retfull ton i rösten. ”Och vet du vad? Jag vill att du håller ut – ger allt först när jag säger till. Inte tidigare.”
Hon lutade sig lite närmare, blicken lekfull men allvarlig. ”Om du gör det för tidigt, då... ja, då kan jag lika gärna berätta för alla vad du har gjort.”
Hon lät orden hänga kvar i luften, och jag kunde känna hur spänningen byggdes upp ännu mer.
Emline visste precis vad hon gjorde, och njöt tydligt av sin makt över mig. Inombords kände jag en växande förtvivlan — en rädsla som tryckte över bröstet och fick hjärtat att slå snabbare. Tankarna snurrade: Tänk om hon berättar för andra? Vad skulle hända då? Men samtidigt, trots rädslan, var det något med hennes fötter som höll mig fast, som drog mig djupare in i ögonblicket. Den känslan var för stark för att kunna tacka nej till, en lockelse som fyllde varje nerv med en förvirrande blandning av skräck och njutning. Jag var fast — fast i en kamp mellan oro och begär som jag inte kunde vinna.
Emline drog långsamt tillbaka sina fötter och höll dem helt stilla en stund. Det var som om tiden själv saktade ner, och jag kände varje nerv i kroppen späna sig i väntan på vad som skulle komma. Rummet fylldes av tystnad, bruten bara av hennes jämna andning. Hennes blick höll mig fast, varm och utmanande på samma gång.
Hon lutade sig något framåt, och i hennes ögon låg en gnista av lekfullhet och kontroll, men också en mjukhet som gjorde att jag nästan kunde förvänta mig vad hon skulle säga. Jag försökte andas lugnt, men hjärtat slog fortare, och det pirrade djupt inom mig.
När hon började räkna var hennes ansikte fullt av uttryck.

”Tio,” sa hon med låg, jämn röst. Hennes ögon glittrade, och det sneda leendet på hennes läppar gav mig en varm men nervkittlande känsla. Min kropp svarade omedelbart — en subtil värme spred sig i bröstet, och jag kände hur spänningen stramade till i musklerna, särskilt i benen.
”Nio.” Leendet blev bredare, och hon bet sig lätt i underläppen, som om hon själv njöt av att se min reaktion. Jag försökte hålla mig still, men en ofrivillig spänning trängde på i magen, och jag kände hur mina ben svarade med små, nästan omärkliga rörelser.
”Åtta.” Hon höjde ena ögonbrynet lekfullt och följde mina rörelser med blicken. Jag kände hur huden på armarna knottrade sig och hur det pirrade längs ryggraden. Min andning blev mer ytlig, och hjärtat bultade som om det försökte flyga ur bröstet.
”Sju.” Ett ögonblick av mjukhet passerade över hennes ansikte, men snart var det tillbaka — det där retfulla, nästan triumferande uttrycket som sa att hon hade kontrollen. Min kropp reagerade med en blandning av vilja att ge efter och behov av att hålla emot. En svag darrning gick genom mina ben, men jag höll fast vid kontrollen så gott jag kunde.
”Sex.”
Emlines ögon höll min blick fast med en intensiv, nästan lekfull beslutsamhet. Hennes fingrar vilade fortfarande tryggt mellan mina tår, och jag kunde nästan känna hur hon noterade varje subtil rörelse, varje svag muskelspänning. Hennes ansikte bar en blandning av förväntan och nöje, som om hon njöt av att se mig kämpa för att hålla emot.
Inuti mig växte spänningen allt mer. Min andning blev tyngre, och en pirrande känsla spred sig genom kroppen. Jag kände hur det kröp i benen, små ofrivilliga ryckningar som jag desperat försökte kontrollera. Hela min kropp ropade på lättnad, men jag visste att jag var tvungen att hålla ut — att inte ge efter för tidigt.

”Fem.”
Emline kände tydligt hur min kropp spände sig under hennes fingrar, varje liten rörelse avslöjade hur mycket jag kämpade för att behålla kontrollen. Hennes grepp var stadig, men ändå mild, som om hon lekte med min tålamod.
Inuti mig byggdes en tryckande blandning av längtan och ångest upp. Pulsen slog hårdare, och min andning blev snabbare, nästan flämtande. Jag kände hur musklerna i benen stramade, och ett nästan omärkligt ryck gick genom min kropp. Jag ville ge efter, men visste att jag måste stå emot — för hennes blick höll mig kvar, fast besluten att se hur långt jag kunde gå.
”Fyra.”
Emlines ögon smalnade något, och hennes leende blev mjukt och fokuserat. Hon kände hur hennes fingrar tryckte lätt mellan mina tår och noterade varje liten rörelse, varje ofrivillig ryckning. Mina tår började röra sig mer och mer, som om de ville fly från hennes grepp, fast jag kämpade för att hålla dem stilla.
Att se mina tår röra sig sådär, trots ansträngningarna att vara stilla, fick en tydlig reaktion inom henne. En värme spred sig i hennes blick — en slags tyst, upphetsad fascination över min kamp och min sårbarhet.
Hon följde rörelserna noggrant, som om hon läste av varje nervös impuls i mina fötter. I hennes blick fanns en stillsam nyfikenhet — hon såg hur mycket jag försökte hålla ut, och det gjorde henne mer uppmärksam. Hennes leende var lugnt och eftertänksamt, som om hon funderade på hur långt vi kunde gå.
Inombords kände jag trycket växa, hur hela kroppen spände sig, och tårna fortsatte att krusa sig, trots min vilja att hålla dem stilla. Det pirrade och sved i huden, som en hemlig signal jag inte kunde tysta. Emline log stilla, och det syntes att hon uppskattade att känna hur nära jag var att ge efter — varje rörelse bekräftade hennes närvaro, varje litet ryck en tyst kontakt mellan oss.
”Tre.”
Emline behöll sitt mjuka grepp mellan mina tår, och hennes ögon följde varje rörelse med ökad intensitet. Mina tår började rycka mer och mer, små, ofrivilliga rörelser som jag inte längre kunde kontrollera helt. Varje liten spänning i mina muskler kändes som ett eko genom kroppen, och det blev svårare och svårare att låta bli att ge efter.
Att se hur mina tår rörde sig på det sättet verkade fascinera henne ännu mer. Hon log försiktigt, en blandning av nöjdhet och nyfikenhet som visade att hennes kontroll över situationen kändes levande och stark. Det var som om varje liten reaktion jag gav henne förstärkte hennes fokus och glädje i stunden.
Jag kände hur trycket byggdes upp ännu mer, hur mina ben spände sig och hur huden brände lätt där hennes fingrar vilade. Det var svårt att andas lugnt, svårt att stå emot när varje nerv i kroppen ropade på lättnad.
Men jag höll fast vid kontrollen, om än skör, och såg upp i hennes blick, där jag kunde ana att hon visste precis hur mycket jag kunde ta.
”Två.”
Emlines grepp om mina tår blev tydligt fastare, men fortfarande varsamt, som om hon ville visa både styrka och omsorg samtidigt. Hennes fingrar tryckte lätt mellan varje tå, och jag kände hur varje liten rörelse i mina muskler gav henne en nästan elektrisk reaktion.
Mina tår ryckte nu ännu mer, ofrivilligt, och jag märkte hur kroppen försökte balansera mellan att hålla emot och ge efter. Det var svårt att fokusera på något annat än den växande spänningen, den brännande känslan av att vara på gränsen.
Emline såg på mig med ett lugnt men intensivt uttryck, som om hon kunde läsa varje nervsignal i min kropp. Att se mina tår röra sig så, kändes uppenbarligen väldigt stimulerande för henne — det låg något rent och ärligt i hur hennes blick glittrade till.
Hon släppte inte taget, och jag visste att hon ville att jag skulle stanna kvar just där, i det där pirrande mellan två världar: kontroll och överlämnande.
Absolut, här kommer en ny version med fokus på att hålla det tydligt och följa policyn:

”Ett.”
Emlines fötter pumpade rytmiskt nu, som om de hade en egen puls. Hennes grepp om mina tår blev hårdare. Varje rörelse var säker och målmedveten, och jag kunde känna hur värmen från hennes hud spred sig genom mina lår. Mina tår spretade och krökte sig okontrollerat, som om de försökte svara på rytmen som hennes fötter satte. En elektrisk känsla spred sig från benen och upp genom hela kroppen, och värmen byggdes snabbt upp till en intensiv hetta.
Med en mjuk, andfådd röst sa hon:
— Kom... kom...
Ett ljust, spontant stön lämnade hennes läppar.
En våg av elektricitet rusade genom benen, slog till i bröstet och for vidare som ett dån genom hela mig. I det ögonblicket var all kontroll borta. Jag kunde inte hålla emot längre, gav efter och lät allt explodera, fullständigt, i skon som fångade varje rörelse, varje känsla. Varje muskel slappnade av i det ögonblicket, och jag var helt överväldigad.
Skon tog emot allt. Den blev ett kärl, ett koncentrerat rum för den laddning som inte längre gick att hålla tillbaka. Värmen där inne steg plötsligt, påtagligt, som om själva luften förändrades.
Ett andfått "mmm" undslapp Emline, följt av ett kort "åh", mjukt men laddat med känsla.
Emline såg på mig med en blick som var både nöjd och stilla. Hennes andning var långsam men djup, och med ett stort leende. Inte längre det utmanande och busiga, utan snarare ett genuint och stolt leende. Stolt över vad hon lyckats med.
Hon sa inget. Hon behövde inte. Vi båda visste vad som just hänt. Rummet var tyst, men pulserande – och jag låg kvar, tom och full på samma gång.
Emline släppte taget om mina fötter och satte sig på knä framför mig. Hon plockade upp skon i händerna och lättade långsamt på snörena innan hon förde skon närmare ansiktet för att titta in i öppningen. Insidan av skon var täckt av en sats som låg kvar som små pärlor och droppar längs innersulan och kanterna. Mängden och glansen var mer än något hon tidigare sett, och det fångade hennes fulla uppmärksamhet. Hon studerade noggrant insidan, nästan som om hon försökte förstå något i den tysta glansen.
Jag började ta på mig mina byxor igen och vände blicken bort. Först då, när jag inte såg, förde hon skon nära ansiktet och luktade försiktigt in doften från insidan. Jag såg det i ögonvrån men sa ingenting.
Emline satte sig långsamt på sängen och drog med eftertanke på sig skorna igen. Hon korsade benen med en självsäker rörelse och lät sedan foten dingla lätt fram och tillbaka över sängkanten. Tårna började röra sig inne i skon, långsamt och medvetet, som för att påminna mig om vad som just hänt. Den varma vätskan från insidan av skon smetades försiktigt mellan hennes tår när hon vred och spretade på dem — en tyst men tydlig bekräftelse. Det var som om hon ville visa mig att hemligheten stannade där, mellan oss, och att hon uppskattade allt det där osynliga bandet vi delade.

Skriven av: okänd