En ängel i gult

En ängel i gult
Han var en väldigt intressant man, det kan man minst säga. Jag plockade upp honom utanför Torneå. Jag kör E4:an dag ut och dag in, alla dagar är den andra lik förutom denna, självklart. Den började med att regnet hade börjat falla tidigare den morgonen och som nu hängde i luften med sin elektriska energi.
Han stod vid en av de få parkeringsplatser som fanns utmed sträckan. Jag skulle aldrig ha lagt märke till honom om det inte var för sin ljusgula regnrock som hängde slätt över hans axlar.
Han stod vid infarten till parkeringsplatsen med en stor väska i ena handen och tummen upp i luften på andra. Jag vet inte riktigt varför jag valde att svänga in, vevade ner rutan och ställa dem där tre orden.
- Vart ska du?

Han lyfte blicken från marken och tittade på mig genom den halvt öppna rutan. Jag kunde inte se hans ansikte därför det var dolt bakom hans huva och krage. Men jag såg hans ögon, vilka var ljusblåa, så ljusa att det nästan såg vita ut.
Hans ögon svepte upp och ned. Granskande mig som om han övervägde om det var värt att kliva in i bilen eller om jag var enkel att övermanna. För jag ska inte ljuga, jag är en liten kvinna i mina sena trettio år och är runt 164 cm och 57 kg, så om han skulle tänka sig att attackera mig så skulle jag aldrig ha en chans.
Jag harklade mig för att försöka få de obekväma sekunderna att upphöra. Han gav mig en blick som inte sa mig något speciellt, om det var en blick av förståelse eller en mer mot irritation, oavsett vad den var så verkade han inte ta illa upp därför han öppnade bildörren och steg in.

Ljudet av när hans regnrock strök mot läderklädseln på sätet fick håret i min nacke att resa sig och en kall rysning smög sig ner för ryggen. Jag vände mitt huvud mot hans håll, han satt stilla, stirrande framåt. Jag harklade mig och frågade återigen,
- Vart ska du? Han nickade framåt och viskade ut dovt.
- Dit du ska.
Jag gav ut en lång suck och körde ut från vägkanten.
Vägen framför oss var mörk och hal, bilarna som körde framför oss samt om oss sprutade vatten runt dess sidor, det enda som lät i bilen var vindrutetorkarna som drog sina långa armar över vindrutan. Jag hade slängt några blickar mot honom men inga som blev besvarade. Jag hade tröttnat på tystnaden som befann sig i den lilla kupén. "Du måste göra något, säga något! Den här obekväma tystnaden är för mycket att sitta i!" Mina tankar skällde på mig för att sitta där helt tyst och bara stirra på vägen.
Tillslut kunde jag inte hålla mig längre, så jag sa rakt ut fortfarande stirrade rakt fram.
- Du kan ta av dig luvan.
Simpelt, konkret nästan lite oartigt. Jag hörde inge rörelse eller ljudet av plast som strök mot läder så jag beslöt mig att låta han ha på sig luvan, om han vill.
Jag vände mig om för att få ut mina tankar men stannade tvärt när jag såg honom, luvan låg vid nacken och hans ljusblonda hår lös som en eld. Han var yngre än jag trodde han skulle vara, runt tjugo år och en käke som kantade till hans ansikte.

Jag skulle beskriva honom som vacker, "om det är något man säger nuförtiden". Nu ska väl män vara stiliga och tuffa. Han vände sig mot mig för första gången sen han satte sig i bilen och jag fick gåshud på armarna, det var inte för att han var så vacker eller snygg utan det var för han kändes så mänsklig nästan omänsklig. Som en utomjording som har studerat människor men tagit alltför mycket av det "goda", om det betyder något. Alltså han hade ett perfekt ansikte, inga ärr, inga påsar under ögonen, inte ens ojämna ögonbryn. Det sägs att ett vackert ansikte är när det är som så symmetriskt som möjligt och denna unge man var inget undantag, han hade ett perfekt ansikte. Han vände tillbaka blicken mot vägen och jag satt bara där stirrande blankt på honom med hakan liggande på golvet. En bil som körde förbi långt över fartgränsen fick mig att landa i verkligheten. Jag vände mig om för att titta mot vägen igen och fortsatte framåt.
Det var tyst återigen i bilen, men om den var obekväm kunde jag inte räkna ut. Den var som den var, en tystnad som hängde i luften men på något sätt bekväm, förståelig, som ett par som har sagt sitt för dagen och nu bara satt i soffan, läste varsin bok och uppskattade varandras närvaro.
"Den här tystnaden kan jag vänja mig med" tänkte jag för mig själv men den höll inte länge innan en ljus, ung röst sa ut.
- Vad är det dem brukar säga, "när man kan ta i luften så är den för tyst?" låter absurt för mig.
Om jag ska vara ärlig blev jag förvånad av hans plötsliga uttal. Jag visste inte riktigt vad han menade så jag svarade lite vagt
- Ursäkta, nu hänger jag inte med.
Jag lyssnade på när regnet började ta fart igen och stora droppar kolliderade mot glaset.
- Tystnaden hänger inte i luften utan den befinner sig mellan två personer som tänker precis samma sak, hur tyst det är..
Han harklade sig i slutet av meningen och jag hörde hur hans käke slog igen.

Jag slängde en snabb blick mot hans håll och jag insåg att han stirrade rakt på mig. Hans blick satt fast spikad mot mig som att han såg in i mig, som att han kunde läsa mina tankar och såg allt. Jag blev så chockad att jag var tvungen att vända bort blicken. Jag satt med ögonen på vägen och kände hur hans blick brändes i sidan.
- Jag måste få veta en sak Lisa...
Jag frös till. "Hur vet han mitt namn? Vem är han? Vad ska han göra med mig?" Tankarna rusade runt i mitt huvud. Jag försökte finna en simplare lösning än den som stod framför mig. "Lugna ner dig, han kan ha sett ditt körkort, något i din väska som ditt namn står på." Jag lugnade ner mig lite och andades ut.
- Du är ingen troende kvinna...
Jag tittade mot honom. "Det kan han enkelt ha märkt. Brukar inte troende folk prata och gå på ett viss sätt?" Han fortsatte,
- Men ändå ber du varje natt att din man ska komma tillbaka från kriget.
Jag höjde ett ögonbryn utan att titta på honom fram och åter. "Det finns många män som åker ut i kriget nu, det är många kvinnor som har förlorat nära och kära och de är säkert ännu fler som ber om kvällarna". Jag hörde en suckning från mannen och han fortsatte prata,
- Du tycker världen är skyldig dig för vad de stulit.
Jag blinkade hårt för att försöka hålla tankarna stilla. "Vart är det han försöker komma?" En rysning smög sig in under min jacka, som fick gåshuden att sticka till mot ylletröjan.

- Men jag vill att du lyssnar på mig, Gud och allt annat är inte skyldig dig något!
Han slog handen på instrumentbrädan som fick ett gammalt cigarettpaket att falla av och landa mellan sätena.
"Jag kommer dö här! Den här galningen kommer döda mig.." Jag kunde inte sluta inbilla mig min egen död. Jag kunde inte sluta förutse alla de olika scenarier som kom hoppade fram i mitt huvud. "Om du lägger foten på bromsen, tvärnitar och sträcker dig efter bältet så kan han hur enkelt som helst dra fram en kniv och skära dig i halsen, död." Jag kände svetten började rinna ner mellan skulderbladen. "Om du slänger dig över honom kan han hur enkelt som helst slänga en armbåge i ansiktet och kniven i magen, död." Jag kunde inte sitta still, vred mig i stolen som om den var gjord av smör. Han fortsatte prata.
- Du ser allt ligger i dig, allt som du har gjort i livet, alla fel du gjort.
"Om du saktar ner, sträcker dig efter bältet och slänger dig ut ur bilen". "Slänga dig ut ur en bil i rörelse, är du korkad eller? Om du inte dör av fallet kommer han hur enkelt som helst kunna stanna bilen, gå fram till din paralyserade kropp och dra fram sin kniv. D.Ö.D." Jag visste att jag hade ingen utväg, hur är jag försökte så skulle han kunna nå mig. "död, död, död. död, död." Alla scenarier slutade alltid det samma, med döden. Så jag lät han fortsätta prata.
- Du vill skylla på livet, du vill skylla på universum men djupt ner så vet du att allt var ditt eget fel. Det var du som blev gravid för tidigt det var du…
Jag slängde mörka blickar mot hans håll, jag sket i om han skulle döda mig. Han har ingen rätt att sitta här och anklaga mig för att vara den som förstört mitt liv.
- Du tror att allt ska leda till något större, du tror att livet kommer giva dig det som du aldrig fick, som i detta fall är en dotter, pengar och kanske till och med... en anledning att leva.

Jag kände att min andning blev mer och mer instabil. Jag kände mitt temperament sjunka, jag ville hålla mig lugn men jag kunde inte.
- Vem fan gav dig rätt att prata? Vem fan gav dig rätten att anklaga mig... för allt som gått fel i mitt liv?
Han vände sig om och stirrade på mig, jag såg hans ansikte i ögonvrån. Det hade ändrats, förvandlat från sin vackra nyans till något groteskt. En mörk skepnad som stirrade rakt på mig med svarta ögon. Jag kunde inte vända mig om, jag kunde inte titta på den där saken som satt i min bil, bara ett par decimeter ifrån mig. Hans hår har försvunnit och allt som fanns kvar var en perfekt oval form. Hans tidigare lugna, unga röst var helt borta och istället vad som kom ut när han öppnade munnen var en mörk, hes ton.
- Tyst. Nu lyssnar du på mig! Du tror du är så himla perfekt, men du, samt alla andra människor på denna oväsentliga planet har lika mycket fel i dem som nästa person! Så jag tycker du tänker till lite och slutar skylla på allt och alla. Det är dags att inse att det är bara du som kan få din dag att gå framåt. Du kan inte vänta på att universum sänder dig ett tecken, allt du kan göra är skapa dem tecknen själv!
Jag visste inte vad jag skulle säga allt jag såg var världen flyga förbi oss i en ofattbar snabb fart, det var som när man spolade fram en gammal film.

Allt susade förbi.
- Du kan inte heller ta saker förgivet samt du kan inte göra korkade saker som förmodligen kommer få dig själv dödad, som att köra 185 km/h på en 90 väg.
Jag satt andan i halsen, "Vad sa han? Jag kan inte på riktigt köra 185 km/h, jag visste inte ens att min lilla kombi kunde komma upp i sån hastighet". Men som sagt, när jag tittade ner på displayen så stod den lilla pekaren precis över 185 km/h. "Vad ska jag göra? Vägen är halare än en isbana och mörkret ligger tungt omkring oss. Han brast ut i skratt.
- Jag vet, att en sån här liten bil kunde komma upp i sån hastighet? Att det ens är mänskligt möjligt att åka så fort. Du borde bromsa...
Jag kunde inte släppa blicken av vägen, av den svarta massan som låg framför oss. "Vad sa han? Bromsa? Hur kunde han veta vad jag tänkte?" För första gången sen han satte sig i min bil så hörde jag honom röra på sig och hans röst lät osäker. Han lät rädd.
- Bry dig inte i hur jag hörde dig, det är oväsentligt. Stanna bilen, annars kommer du ångra dig.. STANNA!
Jag tänkte mig inte för, jag slängde bara foten på bromspedalen och tryckte för allt jag kunde. Bilen gled på det hala vägunderlaget, som att bromsarna inte fungerade. Jag skrek så halsen kved, han satt helt tyst och bara stirrade på vägen som kom rusande fram. Jag trodde aldrig bilen skulle sakta ner men till slut så började detaljer och färgerna i bakgrunden ta form och pekaren på displayen började sakta sjunka ner mot botten. Bilen gled en lång stund tills den stannade framför en korsning. Jag tänkte precis säga något när en långtradare med tre vagnar kom dundrande fram över vägen. Jag kunde inte stänga munnen, jag kunde inte släppa blicken från vägen framför oss.
Vattenångan som långtradaren hade skapat hängde fortfarande kvar i luften men utom det var allt tyst, så som att hela världen höll andan. "Hände det där nyss? Om jag inte hade stannat skulle jag ha... dött?" Jag tänkte vände mig om för att fråga samma sak jag just tänkt men han svarade före,
- Så där ja, nu var mitt jobb klart här då.
Hans ljusa, unga stämma hade återvänt och när jag vände mig om var hans ansikte tillbaka till sitt vanliga. Jag ville säga något men visste inte vart jag skulle börja.

Han vände sig om och tittade på mig med sina ljusblåa ögon,
- Lisa, jag vill att du tar det försiktig i framtiden, detta var bara turen som var med dig. Du har så mycket mer att leva för, ta inte livet för givet, okej?
Han gav mig ett skyggt leende och en blinkning. Sen öppnade han dörren, klev ur och tittade sig omkring på den tomma vägen. Jag visste att han inte var mänsklig jag visste att han var allt ifrån mänsklig men det kändes nästan som en synd att ens tänka den tanken som låg i mitt huvud. Jag ville springa ut och slänga mig runt hans hals, tacka han för... Allt. Allt som känt så tungt att bära har nu blivit så oväsentligt.
Men jag gjorde inte det, istället satt jag kvar i bilen och stirrade på hans rygg. Medans en viskning smög ut mellan mina läppar så tyst att den kunde tas som en suckning.
Skyddsängel...
Min fot låg lätt på gaspedalen när jag rullade iväg. Jag slängde upp blicken mot backspegeln och såg när han drog luvan över huvudet, ställde ner sin stora väska och lyfte upp tummen. Ett par lyktor lös upp hans gula regnrock och innan jag vände ner blicken mot vägen så såg jag hur bilen saktade ner.
Av: R.J Rosengrim

Skriven av: R.J Rosengrim