Publicerat
Kategori: Novell

En annan sorts kärlek

”Pojken då?”
”Död, han låg död i andra rummet”
Hennes andedräkt stötte mot glasfönstret och bildade en tät imma som försvann lika snabbt. Om och om gjorde hon det, försökte skriva med sina smutsiga fingrar. Hon misslyckades varje gång. Sakta viskade hon ett namn, men det var inte hennes.
De hade hittat henne i en källare, fastbunden och utsvulten. De säger att när man är nära döden ser man sitt liv passera i revy, hon fick god tid till att se vad det var som gick fel.

Klara och hennes mor hade bott i Stockholms förort så länge hon kunde minnas, hennes far, Jonathan, flyttade till Svedala men de träffades fortfarande då och då.
Hon har haft samma bästa kompisar sedan dagis, Saffi och Thora, de var oskiljaktiga men sedan flyttade Saffi och Thora blev sjuk, hon ligger fortfarande kvar på sjukhuset. HIV, säger de. Hörde någonting om att Thoras pappa hade AIDS utan att berätta det för någon. Men hon pratar aldrig med Thora längre, hon pratar inte med många längre egentligen, bara med Erik, en kompis hon har genom Internet.
Erik, han är en sådan där kvalitetsmänniska, vad nu än det är. Han har alltid svar på tal och han tröstar alltid när man är nere. Han är en riktig klokbok och hjälper henne med läxorna. Hon berättar allt för honom, men han berättade aldrig så mycket om sig själv. Det tänkte aldrig Klara på, bara på sättet han verkade förstå henne. Visst, hon hade läst om pedofiler från Internet, men inte kan det vara Erik. Erik är för snäll.
Klaras mamma, Susanne, har länge vetat om Erik, och accepterat honom lika lättvindigt. Allt för att se hennes dotter glad, det är det bästa. Men så kom den dagen då Susanne frågade om hon aldrig skulle träffa Erik.
”Träffa Erik?” tänkte Klara för sig själv. ”Ska jag träffa Erik? Bjuda hit honom? Få se hans ansikte?”
Visst hade tanken slagit henne förut men inte har det varit några seriösa tankar. Ju mer hon tänkte på det, ju mer gillade hon det.
Så kom den dagen, de bestämde ett datum och han skulle bo hemma hos henne i en vecka under höstlovet. Aldrig hade hon varit mer nervös, eller lycklig.
Hon skulle hämta upp honom på Centralstationen, sedan skulle de ta tunnelbanan hem till henne. Han bodde inte i Stockholm, utan i Svedala, precis som hennes far. Sammanträffande? Ja, det kan man tycka. Men det var det inte, utan det var ödet. Tyckte Klara i alla fall.
Hon stod och väntade på perrongen, han hade berättat vilken vagn han skulle åka i, nu gällde det bara att tåget skulle komma. Och det gjorde den, precis i tid. Folk vimlade ut ur vagnarna, återseende och kramande släktingar. Sakta men säkert försvann folk och inne i vimlet kunde hon se honom. Erik.
Hur hon visste att det var honom visste hon inte riktigt, magkänsla kanske. De hade aldrig pratat om hur de ser ut och hon hade aldrig sett en bild av honom. Men att det var Erik som stod där, det var hon säker på. Han letade efter någon, henne naturligtvis. Han såg lite vilse ut när han stod där. Han var lång och reslig, och även väldigt söt. Han hade ljusbrunt hår, med lockar som smekte hans ansikte. Det var något med honom som påminde henne om en ängel. Han såg näst intill perfekt ut, men Klara hade inte tänkt på hur gammal han kan tänkas vara. Men som det såg ut borde han vara i sjuttonårsåldern.

Han steg av tåget och såg sig omkring, mycket folk överallt. Han hade länge sett fram emot resan, och han var glad över att den blev av. Han såg genom folkvimlet men kunde inte se henne, hon måste vara här någonstans. Han vände sig om, och där stod hon. Några meter bort i folkmassan. Hon hade granskat honom ett tag, det var han säker på. Hon såg ut precis som han hade förväntat sig, medellängd, mörkhårig och stora ögon. Hon hade ganska långt hår, måste nog sträcka sig en bra bit över ryggen. Hon log, han log tillbaka.

De log mot varandra och hon gick emot honom. Hon kom fram till honom och såg ner i marken, vände sedan huvudet upp mot hans ansikte.
”Erik?” frågade hon tyst.
”Ja, är det du som är Klara?”
”Mhm, trevligt att träffas. Ska vi gå?”. Det sista var egentligen ingen fråga, för hon hade redan börjat gå så han fick gå ifatt henne lite. De gick i total tystnad, men inte en sådan där obekväm tystnad, en pinsam tystnad, utan i en harmonisk tystnad. En sådan tystnad som man bara kan ha om man är riktigt bra kompisar och inte behöver prata. Ja, en precis sådan tystnad var det.
De hade kommit till t-banan och Klara drog sitt terminskort+ genom en av spärrarna samtidigt som Erik hade betalat sin biljett, och tillsammans gick de till perrongen. Allt var perfekt. För perfekt t.o.m.
Och där satt de i tystnaden, kastade blickar mot varandra då och då. För blyga för att säga något, för blyga för att prata. Så kom tåget som en räddare och båda två gick på och satte sig. Efter några stationer steg några av Klaras klasskompisar på, Mona och Zayda, väldigt trevliga men de är också klassens skvallerbyttor. De fick genast syn på Klara och kom fram till henne och Erik.
'Hej Klara!' sade de i kör.
'Hej, hej…' svarade hon blygt och kastade en glimt på Erik som såg lite lätt undrande ut. 'Erik det här är Mona och Zayda, klasskamrater. Mona och Zayda, det här är Erik.'
Erik räckte fram sin hand och skakade den med först Monas hand och sedan Zaydas.
'Trevligt att träffas flickor.' sade han artigt så Mona och Zayda började fnittra.
'Detsamma, är ni två kusiner…?'
'Nej, Erik är min vän' svarade Klara med betoning på vän fastän frågan var riktad mot Erik. 'Men nu måste vi av.'
Klara och Erik gick hastigt av tunnelbanan och lämnade Mona och Zayda ensamma.
'De var ju trevliga.'
'Kanske det'

De kom fram till hennes radhus och där utanför stod de en stund och bara tittade på det.
'Ska vi gå in?' frågade hon efter en stund.
'Ja, visst.'
Hon tog upp nycklarna och fumlade lite med låset, men sedan slog hon upp dörren.
'Välkommen till Palace de Klara!' sade hon och skrattade, Erik skrattade också.
De tog av sig skorna och jackorna och hon ledde in honom i hennes sovrum, väl där så släppte han ner sin väska och de satte sig ner på hennes säng.

Att en vecka skulle kunna gå så fort. Både Erik och Klara hade haft en underbar tid tillsammans, de hade t.o.m. blivit ihop. Klaras första riktiga pojkvän. De kom överrens om att hon skulle åka ner till honom över nyår.

När hon kom tillbaka till skolan visste hela skolan om att hon var ihop med en sjuttonåring. Mona och Zayda så klart. Helt plötsligt hade hennes status ökat avsevärt i skolan och hon blev en av de 'populära'. Men det brydde hon sig inte om, hon brydde sig inte om andra.
Varje kväll pratade hon med Erik. Var det så att han inte var inloggad så ringde han alltid.
Ju närmare julafton de kom, desto mindre pratade de. Men de kom överrens om att de skulle utbyta julklappar när hon kom till honom.

Julafton hade blivit precis som vanligt. Bara Klara och mamma. Ensamma.

Så kom äntligen den fina dagen. Resan ner till Svedala.

Hon steg ut ur tåget och letade efter Erik, men hon såg honom inte. Så kom det en man fram till henne.
'Är det du som är Klara?'
'Ja, det är jag.'
'Trevligt att träffas, mitt namn är Göran och jag är Eriks pappa.'
De skakade hand och hon följde efter honom till hans bil, hon slängde in väskan i bagageutrymmet och satte sig bredvid honom i framsätet. Erik hade inte kommit för att hämta henne.
Hon satt i bilen och bara stirrade ut i rutan, helt tom i blicken, så vände hon sig lite om till Göran. Han var inte alls lik Erik.
De svängde in till ett hus, och båda två gick ut ur bilen och hon tog sin väska från bagageluckan. Han öppnade dörren och släppte in henne.

'Erik? ERIK?!' ropade Göran och ner för trappan kom han. Ängeln Erik med rufsigt hår.
'Klara!' sade han nästan förvånat och kom fram och kramade om henne. Han tog henne i handen och drog upp henne på övervåningen, in till hans rum.
Hon studerade hans ansikte, han såg trött ut, mer utsliten och äldre. Hon såg sig om i rummet, det var stökigt, framför datorn stod flera tomma redbull-burkar. Hastigt tog han bort lite kläder från sängen och gjorde en gest åt henne och satte sig ner. Hon satte sig ner bredvid honom.
”Erik? Hur mår du egentligen?”
”Va? Jag mår bra, jag mår bra… Alldeles utmärkt faktiskt. Har varit tvungen att jobba lite extra bara, ha ha.”
”Säker?”
”Ja! Jag är säker! Har bara haft mycket för mig, har du hört talas om övergreppen som har startat här i trakten?”
”Va? Nej…”
”Jag tror jag är honom på spåren serru.”
”Lugna ner dig, jag förstår inte vad du pratar om.”
”Alltså, i någon tid så har det varit några övergrepp som har skett här i trakten och jag tror jag är förövaren på spåret.”
Klara bara stirrade på honom, men log sedan svagt. De lade sig ner på sängen och somnade.

Klaras ögon fladdrade till, och hon reste sig spikrakt i sängen. Hon hade haft en mardröm om att hennes mamma blev misshandlad och våldtagen. Hon reste sig från sängen, slängde en blick bak mot Erik som sov så sött.
Hon kastade en blick mot klockan, 10:39. Sakta tassade hon ner för trappan och letade efter köket, hon fann det direkt. Där inne satt det en pojke i hennes ålder, väldigt lik Erik fast med ljusare hår. Han höjde blicken mot henne och log.
”Hej! Du måste vara Klara!”
”Ja, jo… Det är jag. Är du Eriks bror?”
”Jovars, Gabriel heter jag. Vill du ha någonting att äta eller dricka?”
”Det vore trevligt.”

Efter en stunds konversation så kom Erik ner, sömndrucken och virrig. Han log lite ursäktande och satte sig ner bredvid Klara och gjorde sig en macka.
”Gabriel, har Göran stuckit?”
”Jovars, han stack för en stund sedan, tror han skulle till mamma.”
”Åh, alright. Tror du att vi kan…?”
” Jovars, man lär ju märka när han kommer så… Om inte annat varnar jag er.”
Klara såg undrande på dem, ingen av de två verkade vilja avsluta sina meningar. Erik och Gabriel utbytte menande blickar och Erik tog Klaras hand och drog iväg henne till ett rum.
”Det du får se här inne får du inte säga någonting om till någon annan. Lovar du?”
Hon nickade, ivrigt och nyfiket medan han sakta tryckte ner handtaget. Sakta öppnade han dörren och visade rummet vidöppet.
Klara gick häpet in i rummet och bara stirrade på allt som fanns omkring henne, det var rena rama paradiset! Hela rummet var fyllt med plantor, växter, träd och det fanns levande papegojor som flög omkring.
”Han kommer!” skrek Gabriel. Hastigt drog Gabriel ut henne ur rummet och drog henne upp på hans rum. Klara såg otroligt förvirrad ut.
”Men, varför? Vad är det med Göran?”
Erik drog en djup suck och började sedan förklara.
”Göran är min och Gabriels styvfarsa, våran morsa ligger inne på sjukhuset. Göran gifte sig med våran morsa några år sedan och efter det blev hon sjuk. Göran, han är sådär lite konstig och det där rummet är hans egna lilla privata rum. Om någon går in där blir han pissförbannad och kanske slår till.”
Klaras ansikte bleknade och hon såg oroligt på Erik.

Eftersom Erik jobbade med sina efterforskningar så ofta så umgicks hon väldigt ofta med Gabriel, som faktiskt var en väldigt schysst kille, bara det att han tyckte om att säga ”jovars”.

Klara vaknade upp någon gång mitt i natten till mumlande röster, Erik sov inte bredvid henne så hon smög upp och ut ur rummet. Där såg hon dörren till Gabriels rum på glänt. Sakta smög hon dit och tittade igenom springan, Gabriel och Erik satt och pratade med varandra och såg bekymrade ut. Sakta makade hon sig närmare, men så knakade golvet och killarna vände sig hastigt om. Erik reste sig upp och öppnade dörren och såg Klara. Hans ögon flammade upp och han örfilade henne hårt över kinden.
Tårar började bygga sig upp i Klaras ögon och hon sprang ner och ut genom huset.

Erik hade väntat tills Klara somnat, sedan smög han in till Gabriel. Han hade bett Gabriel att se efter Klara medan han gjorde sina efterforskningar, och i gengäld lovade han att berätta för Gabriel vad han hade kommit fram till.
Det han hade fått veta var inte trevligt, och han ville helst inte dela med sig av sin information. Men ett löfte är ett löfte, och det står han fast vid. Just som han berättat vem han misstänkte var skyldig så hörde han att golvplankorna knakade utanför dörren. Hastigt vände han sin blick dit och slog upp dörren, där såg han Klara. Han kände hur blodet började pulsera i ådrorna och plötsligt såg han rött och örfilade henne. Hur vågade hon göra något sådant? Så ohederligt.
Han såg att hon började gråta och innan han säga förlåt så hade hon sprungit iväg. Han gick tillbaka in i rummet och satte sig ner på Gabriels säng och började gråta i frustration, Gabriel klappade honom på ryggen.
”Ta det lugnt Erik, samla ihop dig. Jag springer efter henne.”

Gabriel kastade en sista blick på Erik innan han sprang ut ur rummet. Han kom ner i hallen och satte snabbt på sig några skor och sprang sedan ut genom den öppna dörren. Han chansade vilket håll hon sprang åt, och snart kom han in i en svagt belyst park. Han hörde dova röster och någon som snyftade, och genast tänkte han på Klara. Han gick längre in i parken, där såg han Klara och någon man. Hon höll i en röd ros som hon fått av honom, han gick närmare.
”Klara?” ropade han. Klara vände sig om och såg honom men hon vände sig tillbaka mot mannen och de gick iväg. Mannen kastade en glimt bakåt och då såg Gabriel det. Det var förövaren. Den skyldiga.
”Klara, kom tillbaka! Fort!” skrek Gabriel medan han sprang efter dem. Han såg hur mannen höjde sin hand där han höll en träpåk och slog till den i hennes bakhuvud, Gabriel sprang ännu fortare och slog till mannen med knytnäven på näsan. Mannen stapplade bakåt, med ena handen för näsan. Ganska snabbt insåg Gabriel att det var ett misstag, och snart hamnade han på marken bredvid Klara.

Klara vaknade med en sprängande huvudvärk, det sista hon mindes var hennes pappa, Jonathan. Hon såg sig omkring i rummet, det var en källare, det kunde hon se med en gång. Det var väldigt mörkt i rummet, men ändå såg hon något på golvet i ett hörn. Hon började gå mot hörnet och såg att det var Gabriel, sakta började hon minnas natten. Hon såg ner på Gabriel igen och gick fram till honom och satte sig på huk bredvid honom. Hon strök håret från hans ansikte, där såg hon ett sår i pannan. Plötsligt hörde hon något gnisslande och dörren öppnades, in kom han och tände takljuset. En svag glödlampa hängde i taket rakt över en stol.
”Sätt dig på stolen”, sade han dominant.
”Släpp mig ut härifrån! Vad gör jag här?”
”Sätt dig på stolen!”
Klara vägrade vilket gjorde honom riktigt arg. Han rörde sig med snabba steg mot henne och tog hårt tag i hennes arm och släpade henne till stolen.
”Sitt och stanna kvar där tills jag kommer tillbaka!” Och så lämnade han rummet när hon väl satt sig ner.
All denna kalabalik hade väckt Gabriel, och han kröp fram till henne. Hon kunde se att han var plågad, och hon reste sig upp och hjälpte honom upp på fötterna. Han log som tack, och höll på att trilla framåt, hon tog emot honom i en omfamning. De stod tysta och bara kramade om varandra, som tröst för att de inte vågade erkänna att de båda två var rädda.
Så hördes gnisslet igen och dörren öppnades, och in kom han igen. Han såg att de båda ungdomarna stod och kramade om varandra, och slet dem ifrån varandra. Han pressade ner Klara på stolen och band fast hennes ben och armar, han tog fram silvertejpen för att tejpa igen hennes mun.
”Pappa… Snälla… Gör inte det här.” sade hon snyftandes.
”Tyst!” och så tejpade han igen hennes mun.
Under tiden hade Gabriel försvunnit ut från rummet och han satte fart efter honom.

Det kändes som flera dagar hon hade varit där inne, fastbunden utan mat. Hennes pyjamasbyxor var kalla av avföring och urin, stanken var outhärdlig. Hon hade ingen aning om vilken tid på dygnet eller vilket dygn det var då det inte fanns några fönster i rummet, allt som fanns var kala väggar och den lilla glödlampan som hängde ovanför henne.
Hon hade fått tid till att tänka, hon började minnas saker hon förträngt. Nu minns hon varför hennes föräldrar gjort slut, p.g.a. bråken, misshandeln och så vidare.
Tillslut hade hon hamnat i ett drömlikt tillstånd, när hon inte kunde skilja på verklighet eller fantasi. Hon bara satt där och såg hennes liv spelas upp framför henne, som på en bio av varav hon hade första parkett.

Och så kom räddningen, instormandes i rummet i form av polis och sjukvårdspersonal. De ryggade tillbaka av stanken, men kom fram till henne och band upp banden och slet bort tejpen, hennes läppar blödde. Sjukvårdspersonalen tog henne till en ambulans och satte henne inne vid ett fönster. Någonstans såg hon Göran i polisuniform i vimlet med poliser.
”Pojken då?” frågade han.
”Död, han låg död i andra rummet.”

Skriven av: Disa Flensburg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren