Publicerat
Kategori: Novell

En annan värld

Amy gick ned för gatan med vinden i sitt hår och lyssnade på sitt favoritband, hon gick och sjöng med, hon kunde alla deras låttexter och hon viste allt om bandet. Hon älskade deras låtar, musiken och älskade sångerskan i bandet. Hon gick där i sin egen värld och lyssnade på när basen dånade och de sköna gitarriffen kom och hon fick rysningar när front figuren sjöng. Hon hade lyssnat på dem ända sedan de hade vart på turné och spelat i Stockholm, då var hon 11 år och hon var nu 19 år, det var också hennes första konsert. Och det var då som hon fick se denna underliga stil och blev kär i den på direkten. Hon har sett dem många gånger, kanske 8 gånger. Hon visste inte, hon höll inte räkning. Men man skulle kunna tro att hon var sångaren, för hon såg precis ut som henne, men det enda som inte passade in i den bilden var hennes röst. Det lät inte ett dugg likt, men det brydde hon sig inte om. Hon såg ut som sångerskan och det räckte tyckte hon. Hennes hår var långt och svart. Hon hade haft det rött en gång i tiden men det varade inte länge. Hon hade en svart lång kappa på sig men kedjor och massa annat krimskrams som hennes mamma kallade det. Hon hade även en bandtröja med ett snyggt tryck av front figuren i hennes favoritband, och en svart kort kjol, och ett par svarta leggings. Och på fötterna hade hon sina svarta kängor.
Amys far hade sagt, när hon var 16 år, att det bara var en fas i hennes liv, men hon levde för musiken och älskade kläderna i denna gothica stil. Hon var tvungen att beställa från Internet om hon skulle ha denna stil, för det fanns ingen affär i staden som sålde sådana kläder, för hon bodde inte i Stockholm som hon vill. Hon bodde i en liten stad 16 mil från Stockholm. Hon var lite besviken på samhället men ändå glad för hon var typ ensam om denna gothic stil, eller groteska stil som hennes engelsklärare kallade det. Hon hade fått kvarsittning och vart inne hos rektorn ett x antal gånger. Men hon brydde sig inte, hon var bara sig själv och musiken hennes liv och ingen kunde ta det ifrån henne. Om de skulle ta bort hennes musik så var det slut på hennes liv. Men det var ingen som fattade vad hon menade när hon förklarade om musiken och hur hon kände. Hon gick hem under tystnad, hem till hennes f d alkis till mor och hennes tjocka, irriterande katt.
Hennes väska var full med böcker, dikter och låttexter. Dels sådana som hon själv hade skrivit och dels sådana som artister gjort. Hennes dikter handlade mest om döden, livet och kärleken. Hon hade så mycket att skriva om pga. av hur hennes mor fick henne att känna sig och hur det var att vara ensam om att ha gothic stilen. Och för att ingen förstod henne.
Hon vet vad som väntade henne när hon kom hem. Hennes mamma skulle ställa sig och skrika på henne, som om hon var något litet barn som hade gjort något fel, som om hon inte förstod och inte lyssnade. Hon förstod, men hon ville inte lyssna, för hon orkade inte med det mer. Hennes mamma hade tydligen tre orsaker att vara arg på henne. Första: var att hon lyssnade på denna ”självmords musik”, andra: var att hon alltid kom hem sent och inte sa vart hon hade vart. Och tredje och sista orsaken var att hon gick klädd som hon gjorde och att hon borde bli mer som andra. Men det var det som hon inte ville vara. Hon ville inte vara som modenördarna i hennes idiot klass. Hon ville inte, men det ville tydligen hennes morsa att hon skulle bli. Nu hade hon inte långt kvar hem, bara något kvarter.
”Okej, snart är det dags igen då” sade hon tyst för sig själv medan hon rundade det sista hörnet och såg sin ytterdörr. Vinden blåste och löven virvlade, hon log och såg på de olika färgerna som naturen hade gett löven. Hon gillade hösten, det var den årstid som hon tyckte mest om för löven ändrade färg och det blev en annan bild på naturen. Hon kom snabbt tillbaka till verkligheten när hon satte nyckeln i låset och vred om.
”Välkommen hem till helvetet” mumlade hon för sig själv när hon lyfte handen för att öppna dörren.
”Vart har du varit?” Ropade hennes mamma innan hon ens kommit innanför dörren.
”Med kompisar” svarade Amy, som hon gjorde varje dag.
”Jaha, men du kunde väl ha ringt” det var ingen fråga utan ett påstående, som om hennes mamma försökte få henne och må dåligt. Eller sämre än vad hon redan gör.
”Tänkte inte på det” mumlade hon ganska högt
”Nej, klart du inte gjorde, du tänker aldrig på någon annan än dig själv” sa hennes mamma.
”Jag går upp till mitt rum” sa Amy när hon hängde upp sin kappa.
”Nej det gör du inte” sa hennes morsa bestämt. ”Du ska hjälpa mig med maten”
”Orka” sa hon och satte sig i trappen.
”Vet du vad jag gjort idag?” Frågade hennes morsa Amy.
”Supit?” Gissade Amy. Hennes mamma blev tyst och tittade på henne. Hon såg ut som om hon skämdes över att hennes dotter trodde något sånt
”Nej” viskade hon och sänkte sitt huvud som om hon kände sig skyldig.
”Det har du visst” sa Amy argt och gick in i köket för att leta efter tomma ölburkar.
”Du förstår inte…” började hennes mor
”Nej! Det är Du som inte förstår. Du kastar bort ditt liv!” Skrek Amy och öppnade kylskåpet. Hon såg ingen öl, cider eller vin.
”Har du slängt alla flaskor för att jag inte ska se?” Sa hon och stängde dörren till kylskåpet. Amy tittade på sin morsa som satte sig vid köksbordet och satte händerna framför ansiktet. Det lät som om hon grät men hon var inte säker så hon lämnade köket och gick upp till sitt rum, satte på musik och satte sig vid datorn. Hon hade inte fått något mail från sin far. Hennes mor visste inte om att hon hade kontakt med honom. Hon skulle inte få reda på något heller, för han hade lämnat henne för att hon drack. Och han ville inte se henne något mer. Hon hade blivit förkrossad men började nu inse att ingen ville ha en alkis. Men det vara bara som hon sa för att få hennes dotters uppmärksamhet och medlidande. Men hon visste inte heller att Amy hade börjat planera att flytta. Det vara bara hennes pojkvän som visste, för Amy skulle flytta tillsammans med honom, han hade hittat en lägenhet inne i Stockholm som inte var så dyr Som de flesta lägenheter är i storstaden. Han hade även fått ett jobb där. Amy hade sökt in till ett universitet i Stockholm. I och med att hon gick på ett nu, så ville hon fortsätta på samma linje men inte här. Hon satt och väntade på att hon skulle få ett mail från sin far, som hon alltid brukade få samma tid på dagen. Då hennes dörr flög upp och där stod hennes mor och hon gick in utan att knacka. Amy hoppade till och vände sig om.
”Du skrämde… mig. Började hon men blev avbruten när hon såg det stora bruna kuvertet som hennes mor höll i, det var adresserat till Amy.
”Vad är detta?” Frågade hennes mor och kastade kuvertet på hennes säng. Högs upp i högra hörnet stod universitetets logga och namn. Amy blev glad innan hon ens hade öppnat brevet.
”Det är min biljett här ifrån” sa hon bestämt och tog brevet och slet upp det medan hon försökte skjuta ut sin mor och stänga dörren. Hennes mor gick medvetet ut och stod kvar ett tag innan hon insåg att hennes älskade dotter skulle flytta. Amy hade öppnat kuvertet och stor nu lutad mot dörren och läste, ord för ord, mening för mening, om och om igen. Hon kunde inte fatta att det var sant. Hon skulle få gå det hon ville, i den stad som hon älskade. I den stad som hon skulle bo resten av sitt liv. Hon hade så många planer för sitt liv, så mycket hon vill göra men så lite som hon fick när bodde här. Hon tog upp sin mobil och ringde sin kille.
”Hallå?” Sa en röst i andra änden när han svarade.
”Hej, det är jag” sa Amy och lade sig på sängen med ett stort leende på sina läppar.
”Tja, läget?” Frågade han samtidigt som Amy fick ett mail från sin far.
”Toppen”
”Vad bra”
”Gissa vad!” Sa hon och läste sitt mail
”Um, vet inte”
”Jag kom in!” Sa hon och hoppade upp och ner.
”Va?! Nej, gud va kul!” Sa han och log.
”Ja, nu kan vi flytta” sa hon och blev helt vit i ansiktet när hon läste sista biten av hennes fars mail.
”Jag kommer” sa han och lade på.
”Mm” sa hon och lade ner sin mobil, hon satt och stirrade på texten i ca 10 minuter. Hon väcktes från sin dagdröm när hennes kille kom och gav henne an puss på kinden. Hon såg fortfarande ut som ett lik i ansiktet. Hon kunde inte smälta de orden som hennes far hade skrivit.
”Hur är det?” Frågade han och tog en stol och satte sig bredvid henne. Amy mumlade något som han inte kunde höra.
”Va sa du?” Frågade han och tittade på skärmen och läste mailet. Amy hade markerat ett stycke som hon satt och läste om och om igen.
”… Jag vill inte lämna dig men jag är tvungen, kan inte leva längre, min tid är kommen. Du får inte berätta detta för någon! Jag vill inte att du ska leta efter mig nät jag är borta. Men jag vill träffa dig innan jag försvinner, jag har något jag vill ge dig. Men du måste komma ensam, jag vill inte få några mer vittnen. Du, bara du får komma. Ingen annan! Kom till parken i kväll. Och ta hand om dig, hoppas du får ett bättre liv än mig. Lycka till i Stockholm. Hälsa till din pojkvän att han ska sköta sig och vara rädd om dig.
Oj, jag var nära på att glömma din mor. Hälsa henne… hm, ja, hälsa henne att hon kan ruttna i helvetet!”
Amy satt som fast frusen framför skärmen. Hon andades knappt, hon viste inte vad hon skulle göra. Men hon viste att hon måste till parken. Hon bara måste. Men hon vet inte hur hon ska säga det till mamma, de som hon skulle hälsa henne från Amys far. Hon fattade inte, vad han hade i mot henne. Kanske hade hon gått igenom Amys dator när hon var i skolan, eller tagit kontakt med honom och undrat när han skulle ta kontakt med Amy. Hon visste inte, men det hon visste var att hon inte borde sova hemma i natt. Hon reste sig upp som om hon var i trans och gick till sin garderob och tog fram en väska som hon slängde ner lite kläder, hon brydde sig inte om vad hon stoppade ner. Hon ville bara här ifrån innan hennes mamma skulle komma upp och säga att det var Amys fel att hon drack, att hon önskade att hon inte fanns och att hon hade klarat sig mycket bättre utan henne. Hon ville, inte inför Alex. Hon ville inte visa den sidan av sin mor för honom. Hon ville att den sidan skulle förbli hemlig för alla runt om kring henne. Alex viste om att Amys mamma drack, eller hade druckit, men inte hur hon blir när hon är full. Det var bara Amy och hennes far som visste det. Och så vitt hon vet så har han inte sagt det till någon. Hon hade nu packat klart och satte sig framför datorn för att skriva tillbaka till honom.
”Jag vill inte att du lämnar mig heller. Jag vill gärna träffa dig efter alla dessa år. Tack, jag ska försöka gå klart skolan där och jag ska försöka få jobb. Jag kommer bo med min kille, Alex, som har fått jobb där. Så vi ska nog klara oss. Jag hoppas att mamma inte super ihjäl sig när jag flyttat, för jag älskar henne fortfarande, och jag vet att du inte tycker om henne. Men jag kan inte hälsa henne det! Jag har inte sagt något om vår kontakt för du sa att jag inte fick. Du sa att hon kommer bli galen och aldrig kommer och prata med mig igen. Och jag vill att min egen mor ska kunna prata med mig. Jag vill inte förstöra min och hennes relation på grund av dig, jag är ledsen men jag vill inte såra henne så mycket som du gjorde. Mig är allt hon har kvar. Det är nog mycket för henne att veta att jag ska flytta. Men jag kan inte säga det till henne, de måste du förstå. Men som sagt jag kommer ikväll. Ensam.”
Hon skickade iväg mailet och satte sig på sängen och tog fram sin svarta väska med alla hennes dikter och låttexter. Alex satt och kollade igenom sin blogg på nätet och skrev att han var hemma hos Amy och att de skulle flytta inom en månad. Amy satt och letade efter en skiva som hon hade fått av sin far en gång i tiden. Det var inte sån musik som hon lyssnade på nu men det påminde henne om alla dessa stunder de hade haft när hon var mindre. Och det var den enda skivan med sådan musik på. Alla andra skivor hade hon slängt för länge sen. Hon hittade skivan och slängde ner den i väskan. Hon satte sig på sängkanten och tog fram sin dagbok och öppnade den, hon hittade en gammal bild på henne och sin far. Hon lade tillbaka den i boken och lade dagboken högst upp i väskan och drog igen den. Sen vände hon sig mot Alex som satt vid datorn fortfarande och skrev.
”Jag ska till parken” sa Amy och reste sig och gick fram till Alex.
”Okej, kommer du hem till mig sen, eller?” Frågade han och loggade ut från sin blogg
”Ja, det gör jag” sa hon och kollade sin mail. Inget svar. Jag loggade ut mig och stängde av datorn. Amy vände sig om och tog upp väskan och gick ut ur rummet med Alex efter sig. Hennes mamma satt vid teven och drack vin. Hon märkte inte när de kom ner, Amy hade satt på sig sina skor och sin kappa när hon vände sig om och tittade på Amy med sina stora blåa gråtfyllda ögon. Dt var nästan som om Amy skulle ha skuldkänslor när hon skulle sova över hos Alex.
”Vi ses i morgon” sa Amy innan hon stängde dörren. Det var kallt ute. Vinden hade inte gett sig än, den blåste runt alla löv som låg i högar på marken. De gick under tystnad till parken, där de skildes och Alex gick hem till sig och Amy skulle möta sin far. Hon gick genom en liten hög med löv, hon sparkade till dem och vinden hjälpte dem upp i luften för att sedan låta dem sakta åka ner på marken igen. Det var nästan som om vinden retades med löven. Hon blev avbruten i sina tankar av e3n röst som ropade hennes namn. Amy kollade upp och såg en man stå borta vid ett träd några meter ifrån henne. Det var hennes far. Hon blev så glad att hon inte kunde kontrollera sig själv så hon utan förvarning sprang fram till mannen och kramade om honom. Han blev lite förskräckt först men sen förstod han varför hon gjorde det. De pratade lite om livet med mamma och hur skolan gick och varför Amy ville flytta. Mörkret började komma och det var dags att gå. Men hon ville inte, inte nu när hon precis träffat sin far. Han gav henne ett halsband, han sa att det skyddar mot det onda men hon visste inte om hon skulle tro på det. Men hon tog emot det i alla fall. Och satte det runt halsen och sa att det var nog bäst om hon skulle gå hemåt nu. Eller i alla fall till Alex. Precis innan hon skulle gå, så fick hon en fråga som hon inte vista vad hon skulle svara ja eller nej på. Hon stod som förstenad men hon viste att hon var tvungen att säga något.
”Jag vet inte vad jag ska säga” svarade hon med skakig röst.
”Ja eller nej men du vet att oavsett vad du svara så kommer jag ändå gör det”
”Men du får inte, jag kan inte, jag vill inte” sa hon och satte sig på en bänk
”Okej, men du ska veta att jag inte gör det med flit, utan med tvång” sa han och satte sig bredvid henne
”Jag vill inte men jag antar att jag måste” sa hon och ställde sig upp ”men jag kommer att ångra detta” fortsatte hon sen och kände att gråten var på väg.
”Det vet jag att du kommer att göra, men det är det enda sättet” sa han och gav henne att föremål som såg ut som en pistol. Hon blev rädd när hon kände föremålet i sin hand. Hon blundade, tårarna rann.

Hon sprang hem till Alex, hon var trött, ledsen och arg. Hon sa inte så mycket den kvällen. Men det behövdes inte. För Alex förstod att hon ville vara ensam med sina tankar och hon låg bredvid honom i hans säng och tänkte. Timmarna gick och natt blev till dag, hon hade fått en blund den natten. Men det brydde hon sig inte om. Allt hon kunde tänka på var kvällen innan när hon gjorde det hemskaste en människa kan göra mot en annan. Hon slog bort tanken flera gånger men den kom tillbaka lika fort. Hon kunde inte sluta tänka på det. Hon gick i tystnad till skolan och var lika tyst under skoltiden som hon var hela morgonen hemma hos Alex. Hon fick flera konstiga blickar på sig i skolan under den dagen men det var inget som störde henne. Hon gick i sin egen värld fylld med tankar kring gårdagen. Dagen tog slut och hon blev stoppad av några i sin klass när hon skulle lämna skolgården.
”Jag, eller vi, vet vad du gjorde igår kväll” sa en rödhårig kille från hennes klass. Och tittade på de andra killarna som stod bakom honom.
”Hmm” svarade hon
”Vi såg dig” sa en annan kille ”vi hörde skottet” fortsatte han sen
”Okej” sa hon utan att veta vad det var hon svarade på.
”Jag vet vart liket finns” viskade den rödhåriga killen i hennes öra. Då blev hon medveten om vad de snackat om och hon blev stum. Hon kunde inte vara kvar här, de visste vad hon hade gjort i går kväll. Hon måste bort. Det var bara att gå hem och packa och ringa Alex och förklara allt.

Hon små sprang hemåt den eftermiddagen, tankarna flög i hennes huvud. ”Hur fan kan de veta? Jag var ju ensam”. Hennes liv hade tagit en annan vändning än vad hon hade velat. Hon kom hem och hennes mamma var inte där. Det låg en lapp på köksbordet:
”Jag har gått till parken, kommer hem sen. Puss mamma”
Amy blev livrädd. ”Tänk om hon hittar liket”, den tanken slog henne många gånger medan hon packade ner allt från sitt rum. Hon slog en signal till Alex och sa att de skulle flytta och det nu. Han hade redan packat det mesta så han fixade i ordning det sista och sen åkte han och hämtade henne. Hon skrev en lapp till sin mor:
”Jag flyttar nu till Stockholm, tänkte säga det förut men jag kan inte bo kvar här. För många vet för mycket om mig. Jag bor med Alex i Stockholm. Ringer dig när jag har kommit fram. Kram Amy”
Hon la den lappen bredvid den andra som redan låg där. Hon tittade sig runt om i huset innan hon gick ut för sista gången och låste. Hon tog av nyckeln från nyckelknippan och lade den under dörrmattan. Hon satte sig i bilen och de av sig av mot Stockholm. De var tysta de tre första milen. Men sen var hon tvungen och berätta vad som hände dagen innan.
”Vad hände igår?” Frågade Alex och gav Amy en snabb blick och sedan kollade han på vägen igen.
”Allt jag kan säga är att jag kan åka in i fängelse om någon får reda på det” sa hon och tittade ut genom rutan, såg på landskapet som flög förbi.
”Då får det bli våran lilla hemlighet” sa han och log mot henne.
”Jag kommer aldrig att förlåta mig själv efter igår” sa hon och mötte hans blick. Hon behövde inte säga mer, han viste vad hon tänkte säga. De satte på skivan som hon fick av sin far när hon var liten. Alex sa inte emot som han brukar göra. Men hon visste att hon inte skulle återvända till hennes hemort. Aldrig. Och det gjorde hon inte heller. Hon förblev ett minne för hennes mamma, klasskompisar och lärare.

Skriven av: ZazaxD

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck