Publicerat
Kategori: Novell

En annorlunda midsommar

EN ANNORLUNDA MIDSOMMAR

Resumé: Lizz vaknar en tidig morgon och upptäcker att hennes man är försvunnen. Han har lämnat en lapp, där han bara skrivit ett kort meddelande.
Hur ska det bli med deras midsommar-firande, som bara ligger ett par dagar fram i tiden. Barnen…? Hur ska hon hantera allt, utan att ha fått minsta förvarning.
Den yngre brodern ska på scoutläger, men Ove…?
Hon beslutar sig för att köpa en båt, som hon av en ren händelse får syn på under till salu-annonserna.
Lizz och pojken får en besvärlig midsommarafton, men saker och ting tycks vända sig till det bättre när de som minst anar det…


Lizz vaknade av att några solstrålar spelade över hennes ansikte. Hon kisade mot fönstret och såg att ena fönsterhalvans persienn var uppfälld. Hon brukade alltid vara noga med att fälla igen dem, just för att inte bli väckt av den morgontidiga solen.
Vad var klockan? undrade hon och såg på sitt armbandsur. Bara halv sex, kunde hon konstatera.
Hon sträckte ut armen mot Lennart, men sängen var tom. Han låg inte där och det var ödsligt tyst i huset.
– Lennart! ropade hon utan att få något svar.
En isande känsla for genom hennes hjärttrakt och hon kastade av sig täcket och steg upp.
Hon gläntade på dörren till badrummet, sedan tittade hon in till grabbarna. Pojkarna snusade och sov lugnt, så hon stängde försiktigt dörren igen.
Hon gick tyst nerför trappan och ut i köket. Hon upptäckte att det låg en lapp på köksbordet. På den stod att läsa: ”Jag har tagit ut en veckas semester! Jag måste få tänka i lugn och ro! Det är ingen idé att du söker mig, för jag kommer att befinna mig på okänd destinationsort.”
Som förlamad från topp till tå, stod hon där med lappen i handen och läste den om och om igen.
Två dagar före midsommaraftonen! Hur kunde han bara göra så här? Hon sjönk ner på en stol, alldeles matt och chockad av meddelandet.
Hon begravde ansiktet i händerna och jämrade sig. Vad skulle hon säga till pojkarna? Frågetecknen stod på rad.
Lappen som han skrivit hade han under-tecknat med bara sitt namn ”Lennart”. Inte med ”din Lennart” som han brukade. Kanske trodde han att han var någon annans Lennart nu…?
– Om detta ändå hade varit en mardröm som jag kunde vakna upp ur! viskade hon där hon satt ihopkrupen på stolen.
Mats den yngste av pojkarna skulle ju iväg på ett scoutläger. De skulle ju åka i dag kom hon plötsligt ihåg. Förberedelserna inför hans lägerresa hade gjort att gårdagen hade blivit lite rörig. I sitt stressade tillstånd hade hon inte märkt att Lennart varit något annor-lunda. Eller var han så bra på att spela falskspel? så att han avsiktligt spelat sin roll som god far och bra make.
Hur kunde han uppträda som vanligt och samtidigt ha dessa resplaner i bakhuvudet? Hon kunde helt enkelt inte fatta hur hon än försökte. Om detta var en planerad tripp, då måste han vara i grunden falsk, for det genom hennes upprörda hjärnceller.
Det var ju igår när hon hade stått vid spisen och stekt några köttfärsbiffar, som han hade ställt sig bakom henne och tryckt sig emot henne, så att hon känt hur det var ställt! Han hade nafsat henne i örsnibben och andedräkten hade varit het och häftig. ”Jag älskar dig min lilla Pudding”, hade han sagt.
Fortsättningen på romansen hade de ju haft efter det att de lagt sig…
– Gud i himmelens namn, vad ska jag ta mig till? frågade hon sig själv.
Sara hoppade ner från fönsterbrädan, jamade och sträckte på sin lekamen. Hennes svarta päls var så blank, så att den nästan gnistrade i det tidiga morgonljuset som solens strålar sköt in genom fönstret.
Mats var elva år. Han hade sett fram emot den här lägervistelsen. Hon kunde inte krossa hans glädje genom att tala om att hans far var försvunnen. Nej, hon var tvungen att tiga, men vad skulle hon svara på eventuella frågor.
Ove som var tretton år var redan ur scout-föreningen, så vad skulle han göra över midsommar? Eller rättare sagt – han och hon – vad skulle de göra?
Hon bestämde sig för att spara berättandet till efter det att de hade kört Mats till Bastu-gården, där alla skulle samlas.
– Jisses! de skulle ju vara där klockan nio, sa hon och reste sig upp och greppade som en sömngångerska om kaffebryggarens handtag. Fyllde på vatten och måttade till kaffepulver – men hälften hamnade på bänken bredvid bryggaren.
Vart hade Lennart tagit vägen? En dov oro fanns inom henne. Lennart var visserligen en orolig ande. Han tycktes tro att problem löstes genom flykt…! Han hade visat tecken på det förr. Visst, det var givetvis enklare att fly ifrån allt, än att ta itu med det som inte var bra.
Det hade onekligen varit mycket på sista tiden. Värmepannan hade lagt av och ställt den redan dåliga ekonomin ännu mer på kant.
Barnen hade varit sjuka och ett projekt inom hans jobb hade gått till en kollega. Om han åtminstone hade kunnat stanna upp och prata med henne när han tyckte att bekym-ren blev för svåra. Det var väl inte manligt att göra det, kanske, tänkte hon ironiskt. Hur var det med manligheten i det här tilltaget då? – Att bara sticka iväg utan att ens lämna uppgift om vart han åkt.
Det fanns så många snubbeltrådar här
i livet. Om det inte var stolthet eller manlig-het, så var det kvinnlighet som satte käppar i hjulen. Man tog för givet att partnern skulle veta eller förstå, utan att ha fått minsta tecken om hur det stod till. Hon själv var inget undantag! Hon ville gärna att Lennart uppfyllde hennes önskningar, utan att ha en aning om hennes innersta tankar.
Hon hade haft så mycket att bestyra, så hur Lennart hade mått eller vilka bekymmer han haft, hade hon inte undersökt. Han var ju inget barn – synd nog – för om han hade varit det, hade han blivit behandlad precis på det vis som han önskade, tänkte hon med ilska i botten av sin själ.
Ove kom tassande och undrade var pappa var, men frågan nådde inte fram till hennes medvetande förrän han puffade lätt på henne och sa:
– Var är pappa någonstans och varför sitter du här och…? Vad är det?
Han såg bekymrat på sin mor, medan han lyssnade till hennes redogörelse. Ove var inte stor, men för honom skulle hon inte kunna dölja faderns försvinnande. Han skulle ju dessutom vara hemma med henne.
Ove lovade att de skulle hjälpas åt, så att lillebror kom i väg på sin lägervistelse utan att glädjen grumlades.
Tänk om det var den där ”andra” som hade dykt upp igen, tänkte Lizz. Hon rös till av olust.
– Du och Villy kan väl fortsätta med det där kojbygget, föreslog hon och såg på Ove som hade ett vemodigt drag kring munnen och ögonen.
– Nej, det går inte för hans mamma skulle resa bort, så Villys pappa hämtade honom igår kväll, svarade Ove resignerat och fortsatte bända i en gammal väckarklocka som han hade fått.
– Hos sin pappa…, skulle han vara hos sin pappa? upprepade Lizz som om det inte skulle kunna vara möjligt.
– Ja, det är väl inte så konstigt, sa Ove och ryckte på axlarna och lade tången ifrån sig.
– Nej, i och för sig inte, men Villy brukar ju alltid jag ta hand om, när hans manna åker bort, fortsatte Lizz.
Konstigt tänkte hon. – Jasså, Villys mamma hade också åkt bor! Lizz kände hur hjärtat först slog några hårda, skrämda slag – sedan kändes det som om det stod stilla.
Var det möjligt att Lennart hade tagit den där ”apan” med sig…? Omöjligt var det inte! Hur skulle hon få reda på hur det förhöll sig med den saken?
Sally var frånskild och ganska bekym-merslös när det gällde att hålla isär ”mitt och ditt”. Hon tog för sig av livet utan att fundera över vilka följder det kunde få för andra.! Bara hon själv hade det bra, sedan kvittade det på vems bekostnad det var…
Tankarna tog en tvärvändning. Ännu var den där händelsen i vintras höljd i dunkel, men visst var det så att Sally hade trasslat sig med på Lennarts tjänsteresa till Paris.
Sallys förevändning om att en släkting hade blivit sjuk och att hon var tvungen att hjälpa denne. – Att Villys mormor dessutom hade fått influensa, så hon inte kunde ta hand om Villy… – Den sagan var inte sann...!
Sally hade bett att Lizz skulle ta hand om Villy.
– Det är klart att du Lizz ställer upp när en vän är i nöd, hade hon kuttrat och den där flackande blicken hade infunnit sig. Lizz hade hört den där varnings-klockan klämta inom sig. Som vanligt hade hon stängt av den på samma bryska sätt, som man dammar till väckarklockan, när man ”inte vill vakna”.
VÄN! – pytt! hade Lizz tänkt. Gratis barn-vakt… inget annat var hon till den där mycket osympatiska människan.
Den där släktingen i Varberg hade med all sannolikhet inte fått något besök av Sally. Hennes bil hade nämligen stått parkerad på flygplatsen, alldeles bredvid Lennarts bil i en hel vecka!
Den där ”influensa-mormorn” hade Lizz sett på Lyrans shoppingcentrum. Hon hade stått där och pratat med någon bekant. Alla hakorna och den starka ansiktsfärgen hade hon i behåll, så det där med influensa… Nej dem valsen gick inte Lizz på.
Sally var visserligen bra på att ljuga, men själva lögnen blev oftast dålig, med tanke på alla år av träning som hon hade.
Apropå träning… Det som Lizz hade fått träning i, var att försöka lista ut var Lennart respektive Sally ljög…
Ove följde med när hon körde Mats till Bastugården. På hemvägen köpte de varsin glass, som de åt under tystnad på en rastplats.
På vägen hem åkte de förbi de små radhusen. Hon stelnade till när hon körde förbi Sallys hus, för hennes bil stod ju på gården. När hon reste bort, så brukade det vara med bil… Om hon inte hade rest med Lennart förstås… – för då behövde hon ju inte sin bil!
Det gick kanske lättare att dra en lögn som Sune, Villys far, gick på. Att ljuga för sin mor var nog mer riskabelt, för hon kunde ju komma med frågor som Sally inte visste vad hon skulle svara på. Sally hade inget högt IQ precis, så lögnerna fick inte bli alltför avan-cerade.
Just som Lizz hade kommit in ringde telefonen.
– Hallå, det är hos Lizz Wendelsson!
– God dag! det är Greta Timmerman. Jag vet ju att du är god vän med min dotter Sally. Jag kan inte få tag på henne och Karl, hen-nes far, har fått något åt hjärtat. Vet du var jag kan få tag på henne?
– Så goda vänner…, så jag kan svara dig på det är vi inte längre, svarade Lizz.
Vad Lizz svarade, verkade inte Greta lyssna på för hon fortsatte:
– Hon brukar ju aldrig åka bort utan att tala om det för mig! Jag brukar ju alltid ha hand Villy när hon ger sig iväg åt något håll, vet du Lizz!
Jasså, det trodde du…, tänkte Lizz, men högt sa hon:
– Det var högst märkligt, för jag trodde att det var jag som alltid ryckte in och tog hand om Villy när hon stack iväg!
– Nej och nej! Det är jag som har honom svarade Greta, som om hon inte fattat vad Lizz hade sagt. Den här gången har han väl fått följa med henne då…, för de svarade på hennes jobb att hon hade tagit ut en veckas semester. Hon glömde väl bort att underrätta mig kanske, men tack ändå ”lilla vän”! Hej med dig! och så lade hon på.
Det ”osade katt” lång väg som ordspråket säger. Minst en hund, om inte två var nog begravda… Lizz tyckte att köket snurrade med henne.
När hon slutligen lade på luren, som hon blivit stående med när Greta så abrupt avslutat samtalet, kände hon stor lust att spotta på! Det var ett speciellt folk de där människorna!
Sallys mor lät och såg lika falsk ut, som vad Sally var. Det måste vara det som gjorde att Lizz kände en sådan avsky för modern, för Greta hade aldrig ofredat Lizz eller hennes familj. Så måste det helt enkelt ligga till, tänkte Lizz och gav telefonen en sista förakt-full blick.
Dagen före midsommarafton satt Lizz och bläddrade i tidningen. Blicken föll på en annons där det stod: båt med motor, mycket välvårdad, nästan som ny, säljes.
Det var egentligen festplatser eller något roligt som hon och Ove kunde göra som hon letade efter, men så föll blicken på annons-sidan liksom i förbifarten.
– Ove kom hit! ropade hon. Titta! läs…!
– Waoo! utropade han och slog ihop sina kantiga pojkhänder. Mamma, menar du att vi ska köpa den…?
– Ja, det är just vad jag menar.
– Det är mycket pengar det där, va? Pappa är borta, då kan vi väl inte… Han avslutade meningen mitt i och såg besviken ut.
– Jo, det kan vi för jag har fått ut ett mindre arv, som inte pappa vet om än. Jag tänkte att jag skulle ha de pengarna till en semesterresa åt hela familjen. Jag ville överraska honom, men nu får det vara. Nu köper du och jag båt för pengarna istället!
Tänk så bra det hade varit om stugan, som hon hade ärvt efter en barnlös faster, hade legat vid en sjö. Man kan inte få allt här i livet. Skulle de köpa båt och lägga den i Sandsjön, 9 kilometer därifrån…? Var det klokt det?
– Ska vi undersöka om båten är såld? Om den inte är det, så köper jag den och så firar vi midsommar ute på Apelgården!
Ove dansade runt som en lekfull hundvalp. Den var ju med motor och det betydde verk-ligen något.
– Hur ska vi få hem den? frågade Ove, när hon lade på telefonluren. Han hörde på sam-talet att den blev köpt osedd.
– Det ordnar sig. Vi kan nog ta den på den vanliga bilsläpkärran. Det fanns en granne som skulle hjälpa till. Så där den ligger nu är det inga problem. Där finns det karlkrafter. Det blir värre när vi ska ha av den – bara du och jag, sa hon och rufsade om i Oves ljusa hår.
Det gällde för Lizz att låtsas vara glad och stark, fast hon var både förtvivlad och hade en gräslig migrän.
– Om fadern som är frisk och stark sviker sina barn, så kan inte modern göra det samma. Då skulle det bli för tokigt – fadern litar ju på modern i alla väder, muttrade Lizz ilsket.
Det måste ha varit den tillfälliga ilskan som gjorde att de fick med sig den stora båten hem, utan att tappa den efter vägen.
Väl hemkomna ställde de kärran på garageinfarten med båt och allt.
Det blev inte lätt att få tag på någon som hade hand om båtplatserna vid Sandsjön, så nära helgen. Till sist lyckades hon att få kontakt med en person som utfärdade ett muntligt tillstånd. Han skulle även åka för att låsa upp bommen som spärrade vägen ner till sjön. På så vis kunde de köra ända ner till stranden.
– Tänk det finns underbara människor, men det är inte så ofta man möter dem, sa Lizz och gav sonen en bamsekram. Det ordnar sig ska du se, men det tar en bedröv-lig tid. Jag vet ”banne” mig inte hur vi ska hinna allt.
Egentligen är det inte mitt fel, fast jag tar skulden på mig i alla fall, tänkte hon. Det var ju för att Lennart hade stuckit, som det hade blivit så här. – Kullkastade planer har man hört talas om. Men vad kallades detta? Omkastade planer… helt nya planer var det som Lizz och hennes son försökte att göra verklighet av. Det var inte det enklast tänkbara precis. Det skulle ha varit fel att påstå!
Tusen och en sak hade hon kvar att göra när hon kom upp på midsommaraftonens morgon. Inom sig grät hela hennes varelse, när hon ömsom såg på klockan och ömsom på Ove.
– Snälla Ove vill du hämta gräslök? – Ställ den här dunken i bagagen! – stoppa ner de där sakerna i den blå väskan! Har du lagt ner din toalettväska? Packa in dina stövlar och ta med mina också…! Glöm inte bort…! Oh…, kom ihåg att… – stönade hon och drog efter andan.
Ove fick vara springpojke i ordets rätta bemärkelse för att de skulle ha någon möjlighet att komma iväg.
– Min Gode skapare, vilken midsommar-afton, kved hon när hon övertog Oves öppnade Fanta som stod på bordet. Hon halsade direkt ur flaskan precis som han brukade göra.
Det var Lizz som tog på sig samvetskvalen för att det inte blev någon ”Västkusthelg” som de hade pratat om. Den ”skyldige” mådde nog bra! Lennart reds nog inte av några samvetsförebråelser. Däremot ”reds han” kanske av en tjock, svettluktande kärring! Visserligen inte många år äldre än Lizz själv. Fy faen…, tänkte hon.
Hon stönade av både smärtan från sitt migrän och dessa tankar som trängde sig på, trots alla försök att tränga undan dem.
– Se så, mamma, sa Ove och strök med handen över hennes hår. Vi kommer att klara det!
Det är konstigt, hur illa en far kan göra utan att bli straffad av vare sig sitt samvete eller själva ”universums hämnd”, tänkte hon sorgset. Hon reste sig upp från trädgårds-pallen som hon suttit och vilat lite på och sa:
– Tag plats, tag plats… var god stäng alla dörrar och fönster!
Ove log ett illmarigt leende när han mötte moderns blick och han sa:
– Nu du Sara är det bäst att vi håller i oss1. Nu har ”morsan” brått förstår du!
Sara jamade och Ove försökte trösta henne så gott han kunde.
Väl framme vid Sandsjön vidtog arbetet att få båten dit den skulle.
Man brukar säga att det blåser småspik när det blåser kallt. Nere vid Sandsjön måtte det väl minst ha blåst sjutumsspik!
Klockan var närmare sex på midsommar-aftonen. Om det var den sena tiden eller snålblåsten som gjorde att det inte fanns en enda badgäst kvar, kunde inte ens vinden svara på. Det fanns alltså ingen som kunde hjälpa dem.
Ove och Lizz fick själva sörja för att få båten av kärran. Det var inte det lättaste och då var det i ”tyngd” mätt.
Till sist hade de dock båten nere vid vattnet, men nu skulle den sjösättas också.
– Vi får räkna till tre och sedan vräka oss på, ordinerade mamma Lizz.
– Uppfattat! svarade Ove.
Lizz ställde sig bredbent tillrätta, tittade på pojken och skrek:
– Ett två, tre…å heeej!
– Den sjunker mamma… Titta! ropade Ove och såg förfärad ut.
– Dra… dra fort! skrek Lizz och tog i så hon fick blodsmak i munnen.
Ove bara såg på sin mor, utan att veta vad han skulle säga.
– Jösses, grabben vilken flopp, sa Lizz. Som skopa skulle nog den här saken fungera perfekt, men det var nog inte riktigt så jag hade tänkt mig… tillade hon tankfullt och såg på Ove.
– Tur att vi orkade få upp den innan den sjönk, sa Ove lättat.
– Även vuxna kan missa som du ser! Hade jag tittat efter hur den var konstruerad, så hade vi sluppit det här mandomsprovet. En bottenplugg snyter man inte ur näsan. Inte på en midsommarafton i alla fall… och inte som ensam mor.
Nu var väl ändå måttet rågat, tänkte Lizz.
– Må själva ”faen” ta honom och henne också, om han har vågat ta med sig henne, sa hon viskande medan hon torkade svetten ur ögonen.
Ingen bottenplugg syntes till på kärran, så den hade nog lämnat skeppet för länge se-dan, antog de.
– Om vi åtminstone hade en kniv, så hade vi kanske kunnat tälja till en! Hoppa in i bilen, så åker vi bort till någon av sommar-stugorna och ber att få låna en kniv!
Ove tyckte att det var ”skeimigt” som det hette på ungdomsspråk.
– Jag är van vid att få göra alla ”skeimiga” saker, svarade Lizz och startade bilen och så bar det av bort över gröna sommarängar.
En flock kossor stod vid ett stängsel och såg en aning fundersamma ut. Det blev nästan så att Lizz fick stanna, för det var en rullbro som de skulle över. Konstigt nog så bar den, men vägen slutade vid en hangar. Det var hos den som hade det där planet, som använde sjön som start- och landnings-bana. Där blev de tvungna att vända och köra tillbaka och slå in på en annan väg.
Första stugan på höger var ett ödehus upptäckte de och vände tillbaka ut på vägen igen. Den andra var fri från folk, vart nu de hade tagit vägen. Den tredje… där var det två karlar och tre fruntimmer, som var så beru-sade, så de bara skrålade och upprepade orden propp… kniv… som vore de papegojor hela drösen. Skåål! skrek de när Lizz åkte vidare.
Den fjärde stugan beboddes av fransk-talande människor, så det var bara att ”vinka hej”, för de kunde inte förstå varandra.
Nu var det nära att Lizz hade gett upp! Den lilla stugan uppe vid skogsbrynet, där hon ämnade vända – där fanns hjälpen!
Medan hon försökte att vända bilen på den smala vägen, strax nedanför stugan, fick hon se en man komma ut på trappan till huset, som hon trott var öde.
Lizz slog av motor och hälsade. Sitt ärende drog hon i en kort version, för hon visste att Ove var hungrig och klockan var redan halv åtta.
– Ta den här kniven! sa mannen. Det är ingen brådska med att lämna tillbaka den. Gör det när du får tid! Jag har semester, så jag finns här.
Han hade sagt att han hette Björn. Satt han ensam mitt på en midsommarafton, när alla andra var på fest? Han hade sett sorgsen ut eller var det hon som inbillade sig. Nå, det angick ju inte henne.
– Vi gör pluggen i morgon, föreslog Lizz. Vi tar skutan som vindskydd istället, så vi inte blåser bort medan vi äter.
Kall potatissallad…! Het soppa hade varit bättre för två utsvultna och genomblåsta ”matroser”, tänkte hon där de satt med båten ställd på kant som vindskydd.
På natten malde tankarna och samvetet förebrådde och klandrade. – Ove hade ju aldrig fått starta aktersnurran. De hade inte ens fått båten i vattnet…! De hade fått sitta på land och äta kall potatissallad! Båten hade bara blivit ett dyrt vindskydd! Alldeles för dyrt dessutom! Hennes modershjärta värkte av förebråelse och huvudet dunkade av migrän-nen. –Ångesten kittlade i bröstet och hon frös, men tårarna var varma kände hon när de rann utmed hennes kinder. Hon sträckte ut en arm och drog en extra filt över pojken, som snusade och sov bredvid henne.
Det stack till i bröstet när hon såg på honom. Tummen befann sig så nära mun-nen. Som mindre hade tummen varit trösten. Kanske han hade velat trösta sig med den
i kväll, tänkte hon och strök försiktigt över de ljusa lockarna!
Aldrig mer skulle hon lyssna på det där moderna psykologsnacket, om att barnen fick besvär i vuxenlivet på grund av mödrarnas felaktiga handlingar mot dem i tidiga barna-år. I varje fall inte så länge fäder tilläts göra precis vad som helst, utan att någon skugga föll på dem, vare sig då eller senare.
På midsommardagen täljde Ove till en bottenplugg. Den blev bra!
– Vi gör väl klokast i att åka och lämna tillbaka kniven innan vi sjösätter, sa Ove lillgammalt – ifall han, Björn, behöver den, menar jag!
Det hade han rätt i. De for iväg bort till den lilla stugan, där borta där vägen tagit slut! Den här dagen verkade i alla fall bli varm och fin.
När de svängde upp på gården såg de hur Björn kravlade sig ur en hängmatta, som han hade uppspänd mellan två björkar.
Hur har ni haft det? frågade han. Jag har tänkt mycket på er och den belägenhet ni befann er i. Jag kom att tänka på att jag hade kunnat erbjuda er en sjötur med min båt! – Eftersom jag inte kom på det förrän långt efter det att ni hade åkt, vill jag ge er förslaget nu istället. Vad tycker ni om det?
– Ove frågade vad det var för båt.
Det var en av de större båtarna som låg där nere vid Sandsjön... i småbåtshamnen. Björn nämnde någon beteckning som fick Oves ögon att stråla.
Ove skulle få styra alldeles själv så fort de hade kommit ut på fritt vatten, lovade Björn.
Med äkta fadersfasthet i rösten, lovade Björn att han skulle anlända till småbåts-hamnen inom trekvart. Det gjorde han också. Han anlände med allt som kunde tänkas gå åt: glass, dricka och grilltillbehör.
– Nu ”sjöbjörnar” ska ni få se, hojtade han. Tänk så bra att jag fick en båtsman också, det har jag önskat mig en länge, men de växer inte på träd.
Björn lät Ove få styra, precis som han hade lovat.
– Vi har en hel härlig dag framför oss och här har du både metspö och ett kastspö! Du får dem av mig, för jag har fler, sa Björn och överlämnade två vanliga metspön och ett rejält kastspö till Ove.
Björn berättade att han hade mist sin familj i en olycka. Han sa att han många gånger önskat, att han hade följt med den där ödesdigra dagen. Då hade han i alla fall fått vara med sin familj.
– När jag såg din Ove i går, tänkte jag på att det hade kunnat vara min Pelle, om inte ödet hade tagit honom ifrån mig.
Lizz kunde se sorg och saknad i hans varma grönbruna ögon.

De hade en mycket fin dag tillsammans och det skulle bli fler gemensamma utflykter, lovade Björn.
Någon brådska tillbaka till stan hade inte Lizz och Ove. Pappa Lennart var ju på ”semester” en vecka. Mats var på ”kollo” och där skulle han vara i fjorton dagar. Lizz ringde till honom varje dag och pratade en stund. Ibland så ringde Mats själv, för att berätta något som var så viktigt, att han inte kunde vänta på att ”mamsen” skulle höra av sig.
Sara var nöjd med tillvaron på torpet. Här kunde hon jaga möss, både inne och ute. – Toppen för en stadsfröken med fina vanor.
Ove och Björn murade en utegrill vid Apelgården. Vilken tur att stugan stod skri-ven – som enskild egendom – på Lizz! Det var bra! Hon skulle alltså aldrig behöva uppleva den dagen, då Sally bredde ut sig där med ”hennes” Lennart, som det ju i alla fall varit…
Lizz kände en hand på sin axel.
– Vännen min! jag förstår att du har det besvärligt, sa Björn och satte sig bredvid henne på stugtrappan. Vad som än händer… så vet du att jag finns och att jag väntar på er! Jag väntar även på den där scouten, som jag ännu inte har fått träffa.
Värmen från Björns hand var så trygg. – Hans ord så fasta. Han utstrålade faderlighet. Manligheten och charmen den hade han dess utöver.
Hon kände sig starkt attraherad av honom. Björn var den perfekte äkta mannen…
– Jag vet inget om något ännu, men om förståndet fick råda, så vet jag vad jag borde göra, svarade Lizz sakta och eftertänksamt. Ove mår bra i ditt sällskap och det gör jag också! Svarade Lizz, utan att våga se på Björn.
Man borde inte älska en människa som är så simpel och usel som vad Lennart är, tänkte Lizz… Nej, en sådan människa borde man givetvis hata! I varje fall borde man vända sig bort från den, innan man fått alltför stora skador i själen! Men, så klok är man inte, nej då…! Fast högt sa hon:
– Känslor är svåra att begripa sig på. – Förstår du hur jag menar? undrade hon försiktigt.
– Du har så rätt, svarade Björn och tog dem båda i famnen samtidigt när de skulle skiljas åt.
Björn stack ett kuvert i handen på Lizz.
När hon lite senare öppnade det såg hon att det inte bara var ett brev. – En tusenkronors-sedel satt fastnitad på brevet och det stod:
”Köp flytvästar åt dig och dina två sjö-björnar för den här slanten! Välkomna ombord när ni vill”! Hälsningar Björn! – PS. Er ”Sjöbjörn”DS.
Han hade tänkt på att de inga flytvästar hade ägt. Det hade de inte hunnit att skaffa, men hon hade inte tänkt på det förrän det blev tid för att ta på dem. Då var det ju så dags.
– Människa, du kan väl inte begära att du ska hinna och orka allt! Du gör ju redan både en mors och en fars jobb och ansvar! Du måste få ta igen dig på något vis, innan du helt tar ihjäl dig, hade han sagt och han hade sett bekymrat på henne.
Vilken underbar människa, tänkte Lizz. Hon förstod att Björn, som en gång hade mist en fin familj – visste vad han hade förlorat! Lennart, däremot – trodde nog att man ägde det man ville äga, så länge man själv ville ha det. Han var inte djuptänkande precis, så hur det skulle kännas att bli av med något, utan att själv ha lämnat ifrån sig det… det kunde nog aldrig Lennart föreställa sig – förrän han fick uppleva det!
– Ödet vill tydligen sammanföra just oss, sa Lizz stilla och läste raderna från Björn ännu en gång!

OBS! Jag vill gärna att Ni som läser det här… talar om vad Ni tycker! Jag tar ju även emot negativ kritik – Ty, det måste jag ju! Man kan aldrig vara älskad av Alla.!

Skriven av: Ingbritt Wik

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck