Publicerat
Kategori: Spänning noveller

En bra dag vänder sig till den värsta!

Det var en vacker dag, där solen sken högt uppe i det blå. Det var helt blått bland himmel och hav, inte ett moln så långt ögat når och fåglarna kvittrade dessutom. Allting var perfekt med den här dagen, det kan bara inte gå snett idag. Eftersom att det var sommar och för varmt ute, så ville verkligen alla till stranden, bada och har en kall isglass i handen. Jag var också vid stranden med några polare, men jag skulle inte bada alls. En av mina vänner som heter Max försökte först med att dra in mig i vattnet, men jag vägrade och ingen annan av de andra ville bada än, för det var upptagna med sina glassar. Max blev lite arg på att han var tvungen att hoppa in själv, men han ville ändå. Han började springa allt vad han kunde mot havet. Vi kollade på honom medan han sprang på bryggan i full fart för att hoppa. Bryggan var lång och bred, jag såg att han blev lite trött av att spring hela vägen till änden där han skulle hoppa från. Men som tur var att han orkade springa hela den till att få satts och verkligen hoppa. När han hoppade in i vattnet så dök han direkt, så jag inte såg honom alls. Jag började få panik så jag började skrika på mina vänner, men dem bara sov och sov. Jag visste inte vad jag skulle göra, hade ju sådan panik över det. Så jag ställde mig upp ur solstolen för att gå mot bryggan. Men precis när jag ställde mig upp så dök Max upp ur vattnet igen. Jag blev arg på honom men satte mig ändå ner för att andas.
?
Jag höll på att somna, men fick inte somna för att jag skulle ha koll på Max, han var ju den yngsta av oss. Jag struntade i dem andra, för dem sov och sov bara. Efter ett tag började Max att krypa upp från vattnet, upp på bryggan igen. Men han hade lite för bråttom upp, så han rev upp lite på benet. Jag såg ju det och var genast tvungen att fråga om han var okej. Men han såg att jag blev lite orolig och höll upp tummen, så jag skulle se att det var lugnt
?
Max hoppade ju in i vattnet ändå, även om han blödde eller inte. Och jag satt lugnt i min sköna solstol, blundade med ett öga, men kunde inte riktigt sova ju för Max skull. Han började simma och simma, längre och längre för varje gång. Men jag såg ändå honom som tur var. Max såg ju att vattnet var helt stilla, men man såg ju inte precis genom det. Han märkte också att vattnet runt honom var helt rött, på grund för hans sår.
?
En liten stund efter började han simma tillbaka mot självaste stranden. I det här ögonblicket upptäckte han att vågorna runt om kring såg konstiga ut.Det var ju mer än det skulle varit. Han stannade upp en stund och tänkte ”pff, det är nog en fisk”, så han fortsatte simma. Han simmade och simmade, men märkte igen att något var konstigt. Han stannade upp och tittade. Vågorna blev ju större och större för varje sekund, han blev jätterädd och började simma ännu snabbare. Men vågorna blev mycket större och större för varje simtag han tog. Nu blev han helt chockande rädd, hjärtat bultade som bara den. Han simmade det fortaste han kunde, men det hjälpte ju inte.
?
Innan han hann blinka, tog något helt plötsligt tag i hans ben och drog ner honom under vattnet. Jag trodde såklart att han skämtade igen, så jag bara satt där lugn i stolen. Men jag såg även att det var något konstigt, för han dök upp och dök ner igen utan att andas. Men jag trodde han skämtade fortfarande, så jag tog det lugnt.
?
Max visste inte vad det var som tog tag i hans ben och drog, det enda han visste var att det gjorde ont och att han inte kom los hur mycket ha än försökte. Han kunde inte ens andas, så snabbt han drogs ner när han kämpade med att simma upp. Det gick så fort att han inte fick tag i någon luft alls och han var jätterädd, så det var ännu svårare att andas. Max kom på att han kunde ropa på hjälp, så han gjorde det. Han skrek det högsta han kunde ”hjälp, hjälp mig någon” ropade han. Alla på stranden hörde honom och började springa mot bryggan för att hjälpa honom upp. Min äldsta polare som heter Tim, han började springa allt vad han kunde på bryggan för att hjälpa Max upp ur vattnet.
?
Men när Tim kom fram till änden av bryggan, hörde han hur Max ropade i panik till honom ”jag orkar inte kämpa mera, det gör så ont”. Efter det försvann han under vattnet, så långt ner man kunde se. Plötsligt såg man att något var på väg upp från vattnet. Det såg så konstigt ut. När det kom upp, så såg man att vattnet blev rött av blod precis där var Max försvann.
?
Tim skrek gråtandes ”NEEJ!” så högt att det isade i kroppen på mig, men sen så vände han sig om och kollade på mig. ”Du skulle ju se efter honom, det är ditt fel att min lillebror är död!” skrek han med sorg i halsen. Alla kollade på honom, ingen visste vad dem skulle säga. Inte ens jag, men jag försökte be om ursäkt och sa upprepande ”förlåt, förlåt, förlåt!”
?
Precis när jag sa det till Tim, hoppade en haj upp bakom honom ur vattnet. Alla började skrika av rädsla ”AKTA, EN HAJ BAKOM DIG”. Tim började springa från bryggan, han hann precis springa därifrån för att hajen inte skulle få tag i honom. Alla fick panik och började springa ifrån vattnet för att inte bli attackerade. Tim sprang allt han kunde för sitt liv, för att inte sluta som sin lillebror. Han sprang men på sidan av bryggan simmade hajen efter Tim.
?
Alla var så rädda av att se Tim jagad av hajen, så de vände sig om. Ingen av de trodde att han skulle överleva, hajen var snabbare än Tim. Jag kunde inte stå och se på hur min polare riskerar sitt liv på grund av en dum haj. Så jag hittade en lång pinne, för att sedan springa och attackera hajen, för att vinna tid för både mig och honom. Jag tog tag i pinnen och sprang allt vad jag kunde mot hajen, pinnens ände var vass. Jag lyckades träffa hajen i ögat så den var tvungen att stanna. Vi sprang den sista biten tillsammans innan vi hoppade mot stranden, men hamnade lite fel.
?
När vi landade på sanden, vände Tim sitt huvud mot mig och sa ”Tack för räddningen och förlåt att jag skrek på dig innan”. Jag vände mig också mot honom, men sa inget på en stund. Sen viskade jag i hans öra ”Allt för dig bror”. Våra två andra polare, Anton och Elias kom för att hjälpa oss upp, men när dem skulle få upp mig märktes att jag bröt benet.
?
Jag kunde inte röra benet, det gjorde för ont. Anton, Elias och Tim försökte få upp mig, men det gick inte för det gjorde för ont. Jag fick panik, så jag sa till dem att gå härifrån. Men dem vägrade att gå utan mig och jag vägrade att riskera deras liv för mig. ”Lämna mig här och rädda er själva, ge mig ett par långa pinnar jag kan skydda mig med, medan ni springer efter hjälp. En sak till om jag överlever det här vill jag bara tacka Tim för allt, men om jag inte klara mig ska jag hälsa Max från er alla! Spring nu!” Efter det jag sa, sprang de iväg för att hämta hjälp, men lämnade pinnar till mig så jag kunde vinna tid.
?
Jag var redo att kriga mot en haj. Innan jag visste ordet av det dök han upp igen, men denna gång inte ensam. Jag ställde mig upp, trots mitt brutna ben och skrek ut ”Kom an då!”. Det var det sista mina vänner hörde från mig.

Skriven av: Krisse

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg