En clown på bänken.

Månen närmade sig kullarna i väst och sommarnattens vithet höll på att försvinna. Om en stund skulle det vara mörkt ett par timmar, innan solen skulle börja bleka himlen mot nordöst.
Han gillade mörkret.Natten var hans vän.Han gick sakta mot parken, den park som han så många nätter spenderat i ensamhet med sina tankar.
Han undrade ofta hur han kunde ha låtit det gått så långt.Han hade haft allt man någonsin kunnat drömma om.En fru, ett barn och ett bra jobb.Han hade haft allt men som i ett trollslag hade han förlorat det.
Han slog bort tankarna och gick in i parken.Han styrde stegen mot en bänk, den bänk han legat på så många nätter och väntat på att morgonljuset skulle tränga fram mellan trädkronorna.
Han satte sig på bänken.Hungern började träda fram så han stack ner handen i sin stora, bruna väska och tog upp sin halvätna smörgås.Han åt den snabbt med stor aptit, snörde ihop sin tröja,la den underhuvudet och lade sig för att sova.

Han vaknade snabbt.Hur mycket var klockan?Det var fortfarande mörkt.Jag kan inte ha sovit mer än nån timme tänkte han medan han reste sig upp.Han gick mot toaletterna som fanns längre in i parken.
Han sköljde ansiktet med det kalla vattnet som forsade ut ur kranen.När han reste sig upp fick han syn på sin spegelbild i spegeln som hängde över handfatet.Han var mycket mager, det syntes att han inte fick tillräckligt med mat. Ögonen såg mycket trötta ut, han hade påsar under dem. Han såg ner på sina händer,dom var smutsiga och handflatorna var täckta med långa revor som ömmade.
Han stängde av vattnet och gick.
När han hade gått en bit fick han en känsla, en gnagande känsla av att någon iakttg honom.Han försökte skaka av sig känslan och gick sakta mot bänken igen.
När han kom närmare såg han att det låg en lapp på bänken. Han tog upp den och läste vad det stid. Han stelnade till. Tappade lappen i gruset, som smutsade den grå. En rysning for genom hela hans kropp och han började andas fortare.
Han var tvungen att sätta sig ner. Han såg sig nervöst omkring. Vem kan ha lämnat lappen? Var den verkligen till mig? Tankarna for igenom huvudet medan han snabbt packade ihop sina saker. Jag måste härifrån tänkte han medan han sprang till parkens utgång.
Lappen låg ensam kvar. En sval bris svepte förbi och lappen seglade fram över den fuktiga gräsmattan. På lappen stod det 'Jag vet vem du är!'
Han sprang så fort han kunde. Han sprang bort från sitt förflutna. Skorna skavde och den stora väskan tyngde hårt ner den vänstra axeln. Men han var rädd för att stanna, rädd för att hans förflutna skulle hinna ifatt honom då.
Vart skulle han ta vägen? Det visste han inte. Mer hann han inte tänka för i nästa sekund bländade bilens strålkastare honom och han kände hur han slungades upp på motorhuven för att sedan kastas ner på den hårda asfalten. Han hörde hur bilen ökade farten och körde iväg.
Sedan kom smärtan. en olidlig smärta i hela kroppen. Han försökte resa sig upp men han hade inga krafter kvar. Det sista han mindes var att en ung flicka kom springande emot honom. Han trodde att han drömde för den änglaliknande flickan såg ut som hans dotter.

Munnen var alldeles torr. Han öppnade sakta ögonen. Vart är jag? Tänkte han. sedan kom han ihåg vad som hade hänt och förstod att han var på sjukhuset. Den änglaliknande flickan satt i en stol bredvid hans säng.
När han öppnade munnen för att säga något lade hon sin hand på hans arm och sa
- Pappa, det är jag.
Han såg att hon hade tårar i ögonen. Han öppnade munnen för att svara men rösten orkade inte bära ända fram.
Hon fortsatta med gråten i halsen.
- Jag har kommit för att säga att jag förlåter dig. Pappa, jag älskar dig!
Hon strök honom sakta över kinden. Han kände sig lättad, fri. Det känndes bra att veta att hon förlåtit allt ont han hade gjort dem.
Han kände att han äntligen hade fått frid. Han såg på henne en sista gång. slöt ögonon och tog ett djupt andetag.
Han visste att det var hans sista...



Annica Lundgren

Skriven av: Annica Lundgren