Publicerat
Kategori: Novell

En dag på kyrkogården

Det var en solig dag när jag gick där bland gravstenarna. Jag gick barfota i gräset som än var vått av morgondagg, mina blåa byxor hade jag rullat upp till knäna för att inte fläcka ned dem. Jag fick ofta höra att jag var snygg, min största beundrare var farmor som inte sysslade med annat än att skryta om mig för sina vänner. Fast det är ju vad en farmor gör.

Jag rörde mig sakta mot det inbjudande trädet som reste sig bland de äldre gravstenarna. Röda klot dignade ut längs alla grenar. Min längd tillät mig att plocka ned de allra rödaste äpplena. Förmodligen var jag den ende personen som besökte kyrkogården vars rygg inte var krökt.

Medan jag bet in i äpplet så såg jag mig omkring efter övergivna gravar. Jag drog en hand genom mitt gyllenlockade hår för att min sikt inte skulle skymmas. Den bländade solen var inte någon hjälp heller. Det mesta på kyrkogården var perfekt. Häcken var så rak att vid en snabb glans skulle kunna mistas för en grön mur. Den sträckte sig runt de kvadratiska gräsplättarna där gravarna låg. Mellan så gick en grusgång som jag i mina bara fötter undvek så gott det gick.

Jag tog en tugga till och saften rann längs munnen. Jag torkade mig fort på min blåa tröjärm och då fick jag syn på en gravsten som verkar ha utsätts för erosion alla dagar, året om, i flera decennium. Jag rörde mig mot den långsamt. Framsidan var täckt av mossa som jag drog bort och slängde iväg. På gravstenen stod det om någon... En skugga lade sig i vägen för solen och texten gick inte att läsa. Jag lade ned rosorna fort och vände mig om där jag satt hukande.
"Jag beklagar", en äldre dam i en rosa siden utstyrsel stod där och såg på mig med en sympatisk, förmodligen empatisk blick med tanke på hennes ålder. Det tog mig ett ögonblick att registrera hennes silkeslena ord. Jag gav den inristade texten en snabb glans.
AUGUST JÄRHN
(1845-1879)

Resten av texten hade tiden sett till att den skulle glömmas bort. Är damen blind eller tror hon att jag är över hundra år gammal?
Jag vet inte varför, men jag föreställde mig att tanken på att spela vidare skulle vara underhållande. Jag lös upp inombords men lät en skugga vandra över mitt ansikte.
"Ja... jag saknar honom fortfarande", sa jag och snyftade våldsamt. Damen gav mig ännu en empatisk blick, men jag märkte att hon började bli obekväm. Perfekt.
"Det är tufft, jag vet. Min man avled i sviterna av cancer för några få år sedan, jag tänker på honom varje morgon.", förklarade hon med medkänsla och ett försök till förståelse. Jag började att bli uttråkad.
"Han... Min pappa blev... Blev biten av en rabies besmittad kanin och dog dagen efter", kämpade jag fram och brast ut i gråt, medan jag inombords brast ut i skratt. Jag hörde ett kort fnitter som hon snabbt kvävde. Jag blev överväldigad av lycka men störtade iväg från graven gråtandes. Jag kastade mig runt ett hörn och började gapskratta.

Tänka sig vad rolig en dag på kyrkogården kunde vara.

15-åring som endast vill uppnå betygskraven för A på novellskrivning. Är för övrigt otroligt dålig på att skriva just noveller.
Don Giovanni är medlem sedan 2017 Don Giovanni har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson