En dam och prinsessa del 1

- Hälsa på Cristine, sade mamman till den unga flickan Elizabeth.
Elizabeth gav handen åt Cristine som skakade den värdigt.
Båda var rakryggade flickor med klänningar som hade vida kjolar, men annars inte särskilt lika.
Cristine hade spikrakt, glansigt oc hvackert blont hår med blåa ögon, Elizabeth var lång också, med axellångt mörkbrunt väldigt lockigt hår, prinsesslockar som passade in på henne så väl.
De båda flickorna var ungdomar 15 år gamla, men väldigt allvarliga, instänga och hade ingen nys om framtiden.
Bara i en vrå.
De hade ingen smink, Elizabeth hade gröna vackra ögon och långa svarta ögonfransar, Cristine hade inget smink, men bara mascara.
Cristines mamma, med långt blont hår med svarta slingor och hårt sminkad.
Elizabeths mamma var lång med spikrakt blont hår och gröna ögon.
- Detta är miss Layton, sa Cristines mamma till Cristine.
Elizabeths mamma Nicole nickade och log.
- Detta är miss May, sa mamma.
Elizabeth var nära att rynka näsan, Cristine May, kunde det inte vara mer opassande?
Hon ryckte åt sig handen men log.
Inga smilgropar hade flickorna, deras baby- hy var rak och slät utan minsta lilla grop, utan minsta lilla finne.
- Nu ska vi nog dricka en trevlig kopp te, log Cristines mamma Birgitta.
Elizabeth gick med välvalda steg, rakryggad och huvudet stolt buret.
- Citron, blåbär eller...., sa Birgitta.
- Citron tack, avbröt Elizabeth.
Hon satte sig ner vid den väldiga bordet.
Att komma till besök till en helt främmande familj var konstigt.
Också det att Cristine betedde sig som om hon var pri9nsessa.
Det fanns bara en prinsessa, och det var Elizabeth.
Hon lade ifrån sig den lilla nätta väskan och satt däär sedan rakryggad.
Hon unvek noggrant men varmt Cristines blick.
Det skulle bli en ovanligt lång dag.
- Hur mycket socker?
- Två bitar tack, svarade Elizabeth med sin klaraste opch ljuvaste röst.
Det vore som om orden var lika blåa som Cristines ögon.
De var djupa och jättevackra, men det var också Elizabeths gröna.
- Vi har något att berätta för er, sa Birgitta efter flera klunkar te.
Fyra noga räknat.
Elizabeth höll huvudet tomt, men hela tiden påmindes hon att hon tyckte illa om den här familjen.
- Jag är ledsen, älskling, sa Nicole, Elizabeths mamma.
Elizabeth skulle just fråga för vad när hon såg att Nicole tittade på Cristine.
Hon svalde, vad menade mamma med det här?
Cristine såg minst lika chockad ut.
- Jag är din mamma, Chris, sa Nicole. Ni är halvsystrar.
Elizabeth gapade.
Hon reste sig hastigt upp och tog sin väska.
- Vad menar du, mor? frågade hon.
Hennes ord var lika vassa soch kalla som den blåaste kallaste havet.
- Jag menar att hon är din syster, sa Nicole.
Elizabeth backade.
- Aldrig! viskade hon. Nej, det är itne sant. Varför skulle du ha dolt det?
- Jag är ledsen, Elizabeth, sa mamma. Men du är inte min dotter.
Elizabeth backade några steg, hennes mamma måste skämta!
Skulle det inte vara hennes mamma? De måste vara en hemsk skämt eller något....
Eller?

Fortsättning följer!

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år