Publicerat
Kategori: Relationer noveller

En del av mig

Du strömmar genom min kropp som en orgasm utan njutning. En värmande känsla som sedan exploderar i ett tryck med start i bröstet som sedan sprids ut till varenda liten cell. Hjärtat slår så hårt att bröstkorgen lyfter, det smärtar och lämnar mig ofta med träningsvärk.

Du gör mitt liv till ett helvete varje dag, ibland så illa som varje minut. Vissa stunder är det inte hanterbart när du tar över, tar över hela mig. Du älskar mig men jag känner förakt och hat. Trots det kan jag inte bli dig kvitt.

Gör en ansträngning att distrahera mig med aktiviteter och social samvaro, men även där är du och förstör. Du ger mig klaustrofobiska känslor, kramar om mig och skrämmer mig.
Det gör att jag undviker all aktivitet och alla vänner. Varje gång du kommer, vart jag än är sätter du ditt DNA i just den stunden för att jag ständigt ska bli påmind om dig och om rädslan.

Jag stänger in mig igen.

Enda gången du lugnar ner dig är när jag slappnar av och släpper allt motstånd. Då rinner du tillslut av mig som en lös geggamoja, låter mig vara för en stund och lämnar mig naken. Som om att jag blir ett gift som äter upp dig och du försvinner bort. Då lämnas jag blottad och utlämnad för alla att se hur svag jag är. Då ser du på mig med njutning över hur dåligt du har fått mig att må och imponeras över ditt verk. För vad är jag utan dig?

Så mitt i det lugnaste vatten så får jag panik när du inte är där. Jag blir rädd och tror att det är något fel på mig, det är inte okej att det känns såhär bra utan dig. Kom tillbaka och ge mig det där helvetet så att jag kan känna att jag lever, som om det vore förbjudet att leva utan dig. Allt har vänt till att jag vill ha dig tillbaka, försvinn inte ifrån mig. Jag känner sorg och saknad. Fast på ett konstigt sätt och ingen omkring mig förstår.



Det är värst när allt omkring är så tyst att jag hör hjärtat susa i bröstkorgen. Mina andetag blir tyngre och mer intensiva. Pulsen ökar och jag hör dig komma smygandes. Andningskraften har samma storlek som ett sugrör. Jag måste distrahera mig, lyssna på något. Det är försent, du kom och tog över hela mig.

Men så bestämde jag mig, att nu får det vara nog, du har blivit en del av min identitet. Efter så många år i fångenskap insåg jag att det inte går att leva med dig längre. I allt detta har du tagit så mycket plats att jag inte känner igen mig själv utan dig. Dock inser jag att jag måste ta en annan väg, säga farväl, bearbeta dig och släppa taget.

Jag har lösgjort mig från dig och numer är du som en fågel, en hök som svävar redo att attackera. Siktet tas så fort du ser att jag är lite svag. Ibland landar du på min axel och viskar i mitt öra hur mycket du vill ha mig tillbaka. Vissa gånger släpper jag in dig men har samtidigt lättare att släppa taget igen. Med tiden blir det allt mindre landningar och jag har lättare att göra mig fri. Tar du sikte och landar nu lyckas jag skaka min axel som gör att dina vingar vecklas ut och du flyger iväg. Ju mer sällan du dyker ner på min axel ju mer plats finns det för min lycka och glädje. När den positiva känslan tar över finns det inte längre plats för dig i mitt liv. Så idag tar jag farväl av dig. Det betyder inte att våra vägar aldrig mer kommer mötas, men jag kan aldrig mer acceptera dig för vad du gjorde i mitt liv

Farväl ångest, jag kan äntligen andas igen

Skriven av: Linnea

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson