Publicerat
Kategori: Novell

En del av mitt hjärta

Del 1
Så som ljuset varje dag försvinner när solen går ner, på samma sätt försvann en bit av mitt hjärta varje gång jag tog ett steg ifrån mitt gamla liv. För varje ord eller sak som hela tiden påminde mej så ville jag komma tillbaka. Jag ville leva i en dröm som var verklighet med de jag älskade mest. De jag nu tog avstånd ifrån. Varför? Ingen utan jag kan förklara men det är lättare sagt än gjort. När man är född till ett annorlunda liv som allt för många ungdomar lever och de som tagit sig igenom det, alltid får leva med. Jag orkar inte mer… Det som jag vill ha tillbaka och så jag vill leva, minnena och dagarna, åren och allt som hänt kommer förfölja mig hela livet ut. Varken jag vill eller inte.
Hej, jag är en tjej på 15 år vars liv inte ser ut som mina kompisars liv. Mitt liv är historia längre än de flestas. Fylld av minnen, som jag kunnat vara utan och fylld av tårar och skratt. En tårdrypande historia för de som kan känna igen sig på ett eller annat sätt. Ni vet. Den känslan när allt är förlorat och hoppet försvunnit? Har ni känt den? Kanske, kanske inte men det har jag. Jag har gett upp men hittat hopp som raserats snabbare än jag fann det. Varje gång jag förlorar hoppet blir det svårare att hitta det men till slut ett becksvart mörker som ingen kan ta sig ur. Det är ett liv man lever som att dansa på kanten till ett stup. Farligt med enklare ord. Man vet inte vad man kan ta sig till och det finns ingen som kan hjälpa en. Som att stå ensam mot en mördare som är beredd att hugga en precis vilken sekund som helst, och det finns inget man kan göra.
Hur blev det såhär? Tja, den frågan har jag frågat mig ofta. Jag fick skulden för något jag inte visste om. Jag fick skiten för sjukdomar och myndigheter, sociala och föreningskassan fast jag inte hade något med det att göra. Jag var hinken som fick ta all skit som de runtomkring mig hade att ge. Stå mellan två parter som hatade varandra men samtidigt älskade. Så såg jag på det men om det är sant finns det nuförtiden bara en person som vet. En person som jag knappast skulle tro skulle erkänna sanningen inte ens på sin dödsbädd. Så sanningen vad ska vi säga om den? Vad finns det att säga? För mig finns ingen sanning. Bara sanningar som är byggda på lögner. Människor man litade på ljög om livet och sen är det svårt att förklara känslan när man får reda på att man levt en lögn mestadels av ens liv. Hur beskriver man en sådan känsla? Världen rasar samman i minnet av det livet jag älskade och höll närmast hjärtat. Det livet bestod av en mamma och en pappa som alltid sa att de skulle finnas där för mig. De lovade att aldrig ljuga och att allt var bra. Tills den dagen så lögnerna blev tvungna att skingras i hat och sanningen visade sitt rätta ansikte. Den dagen jag aldrig glömmer, den dagen då den första delen av mitt hjärta förintades i samma stund som jag såg in i min mammas ögon och hon berättade den mörkaste hemlighet hon gömt i alla år. Det var vad hon sa men om det är sant finns det inget svar på. Och vad jag tror finns det lika lite svar om.
Den kvällen är fastklistrat i mitt huvud dag som natt. Jag minns skriken och tårarna rann som floder på mina kinder. Jag minns mina vänner som försökte hjälpa mig men de vet lika väl som jag att det fanns inget som kunde rädda situationen. ”Spring efter mamma”, ropade pappa. Orden upprepas än en gång i mitt huvud. Hur jag såg ner på den jag litade. Jag behöver dig fortfarande men det hoppet du gav mig och den hjälpen, du tog min börda jag bar och höll den när jag inte orkade. Du tog min hand och kramade om mig och sa att ”allt ska bli bra gumman”. Men löften är som luft. Lika mycket luft som sanningen är för mig. Om du säger att du älskar mig och om du säger att du bryr dig om mig så tror jag dig inte. Du kan vara min närmsta vän men jag tror dig inte längre. För varför skulle någon bry sig nu när ingen gjort det innan? Ingen har vetat innan, varför veta om att det finns ett helvete på jorden?

Del 2
Så ja, jag ska vara ärlig. Om ni tror mig är upp till er själva. För mig gör det ingen skillnad. Livet är en pers man måste ta sig igenom, ja tyvärr, men vad händer efteråt? Går man igenom en massa skit bara för att försvinna sen? Kanske kan anses märkliga tankar för en 15åring men det är inte mycket som är som en 15årlings tankar i mitt huvud. Så det lär la inte skada att tänka på livet efter döden. Om man som jag nu då funderar på om man bara försvinner så kommer fråga nummer två. Vad är meningen med livet? Jo tack! Den frågan är inget undantag vad som rör sig inne i mitt huvud. Det är även den frågan jag hatar mest när jag hör den. Varför bry sig? Jag blir bara irriterad på att tänka att livet kanske är onödigt liksom. Så därför frågan, varför leva? Onödigt lidande blir lika med ett onödigt liv.
Om folk vill så kalla mig pessimist ibland men de som känner mig beskriver mig som en glad och framåt tjej som är lite halvgalen. Okej bra det. Insidan? Den frågan får vi aldrig när vi pratar om våra vänner inför andra. ”Hur är det med henne/honom?” är ett exempel när man pratar om folk som man känner med en annan person som också känner personen i fråga. Vi kallas dessa personer person ett och person två. Person ett är hon (får vara en tjej i detta fall) som frågar hur det är med honom/henne. Och den som svarar är person två. Vi säger att person ett tror att hon är jätte nära vän med personen i fråga medans person två vet att det är en stor lögn. Men person två tiger för att inte såra person ett. Rätt eller fel? Då får man sätta sig in i personen i frågans ställe. Med det har inget med saken att göra. Så nu säger vi att person två svarar ”det är bara bra med henne”. Person ett tror person två såklart. Men är det sant? Vi vet inte vilka som ljuger och vilka som talar sanning. Förstår ni min tanke?
Behövs det fler exempel? Jag skulle kunna skriva en massa om livets lögner. Låt mig nu slänga in att i det verkliga livet pratar man inte om sådant här. Eftersom det är privata frågor. Om vi skulle ta upp dom, vilket jag gör nu, blir folk nervösa. Alla människor vill göra det lättare för sig men jag är trött på lögner. Så jag jävlas lite och försöker få kanske någon att förstå en liten sak. Att sanningen finns endast i våra hjärtan. Men om vi inte kan lita på oss själva? Svaret finns, vi måste bara hitta det. Men så länge varenda människa lever i lögner och samhället inte blir bättre så vad tycker ni? Ska vi förända? Ja!! Utropar ni nu inom er, men när det kommer till krita var det bara en tillfällig tanke som tände en kämparglöd. Det är för få som vågar. Och mina ord lär inte göra någon skillnad. Så varför skriver jag? För att jag kanske får med mig en till som vill förstå varför det finns tårar.
Pessimist ut i fingertopparna. Men det gör ingen skillnad. För vem lyssnar och vem förstår? Säg att du, min bästa vän, att du gör det. Men du vet även varför jag inte kommer tro dig. Varför tro att folk berättar sanningen när du vet att det för det mesta kan vara 50% chans lögner. Det är skillnad på insidan. Du har världen mot dig och blir utpekad som ett monster fast du vet att du trots allt försökte. Men du orkade inte. Även den starkaste och mest självstädniga människa kan falla när allt går emot. Situationen var åt helvete redan från början men om någon gått in och sagt stopp från början så hade det aldrig skett. Det är som med djuren. Ingen föds elak, det är människan som formar. Ingen är ett monster, det är samhället själv som format mördare och resten av idiot högen. Vi hatar alla dom men inte hjälper det? En hand från första början. En skylt som pekar mot rätt väg redan från början, så skapar vi ett fungerande samhälle. En del ska helt enkelt inte få barn. För de kan inte hantera det.

Del tre
Så låt oss nu alla gå ut och sprida rykten! JA!! Det låter kul. Låt oss alla vara jävliga och krossa några till drömmar. Låt oss alla bete oss hur vi vill utan lagar och utan regler. Tills vi lägger oss ner för att dö. Kanske ska vi då inse våra misstag. Är det kanske då även inte lite för sent? För sent för att säga förlåt och det är för sent. Allt är för sent. Du där ensam i en plåga och kommer aldrig till det vi tror på som kallas himmelen. Det är för sent för att rätta dina misstag. Du har redan varit delaktig i försämrandet och förödelsen av samhället.
Jag är trött på rykten och trött på lögner. Allt man ska få utstå och kommer det någonsin en befrielse? Jag är trött på alla frågor och alla tankar. Ska de för evigt följa min själ? Kan någon berätta? Nej, för ingen vet.
Ta en dag i sänder. För det kommer en dag då en kort befrielse kommer ikapp dig. Om det är tillräckligt går från person till person. Små små stunder av världens skönhet och underbara känslor. Är det inte uppenbart vad jag menar? Kärlek, mina vänner kärlek! En vacker känsla som fyller kroppen men värme i även de kallaste vinternätter. Att ha någon att dela sin värme med och se in i personens ögon och se klart och tydligt att det står skrivet ”jag älskar dig”. Kärleken är som när jag ser upp mot månen och ser mamma i en bättre värld. Där är mitt hopp. Jag ser ner och ser en häst som vackert glimmar i månskenet denna svala sommarnatt. Hennes silverfärgade man och svans fladdrar i en svag vind och hennes steg hörs knappt mot den hårda marken. En häst som är på väg mot dennes bästa vän. Jag ser upp igen mot månen som vackert glimmar.
Ljuset skär sakta mitt hjärta itu när jag vet att snart är dessa varelser borta. Släpp det säger en del men hur ska jag kunna släppa en del av mitt liv? En del som håller mitt hjärta i en del? Jag litar på personer som kan anses fel men om det gör så att jag känner mig bättre är det inte okej då? Ni säger att jag ska göra vad som känns rätt. Så inatt, låt min själ flyga upp till himmelen och se ner på mig själv. Vad var jag och vad jag har blivigt? Ska även mitt hjärta dras itu bara för att människor inte kan bete sig som vi föddes till. Men varför skulle någon förstå, ens lyssna på en 15årig tjej med en bakgrund som ingen skulle vilja dela. Varför valdes jag eller är mitt eget fel som orsakat detta speciella fenomen. Ett annorlunda liv, det är min vardag. Ett annat sätt att tänka, jag går lite längre. Om det är bra eller dåligt är som sagt från person till person. Är det detta som är mitt straff? Är det såhär jag ska leva för att jag är av en självständig släkt som vägrar acceptera ett samhälle fyllt av lögner?
Detta är en del av mitt hjärta. Den dag det tas ifrån mig, så kommer jag, den som kallar sig själv annorlunda sakta med vinden försvinna. En sista blick ut genom fönstret och en sista tanke inte nattens drömmar tar mig iväg till en bättre plats. Min sista blick går upp mot månen och vad som finns där. Min sista tanke går till kärleken. Det är därför jag kämpar för ett bättre liv. Ensam kommer jag aldrig vara. För mig kommer kärleken alltid finnas vid min sida. Även om jag inte kan rädda det som står mig närmast så kan jag kämpa för att det aldrig ska hända igen. Ett mål och en dröm, om det blir ett liv kan bara jag styra över.

Skriven av: pippen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck