Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

En drink för två

Kvällen var lugn och gatorna var tysta efter att regnet hade dränkt ner staden tidigare. De tunga molnen hängde över hustaken som skymde solens nedgång vid horisonten och månens uppgång när han tog hennes plats på himlen. Gatorna var öde med ett fåtal enstaka själar som motvilligt begav sig ut från värmen av deras hem. Tystnaden gav ut en obehaglig känsla för den var så ovanlig i en stad som för det mesta kryllar av liv och aktivitet, men nu står tom som om regnet själv hade forsat iväg allt ner i kloakerna. Tystnaden avbröts av ett rop, en svordom. Det kom inifrån ett litet rum bakom en affär.
- Förbaskade maskin! Skrek mannen i uppror när han sparkade till pantmaskinen då den vägrade ta emot hans flaskor. Den lilla lampan blinkade och pep sitt irriterande pipande medans skärmen läste ut "Back full, kontakta personal."
Mannen funderade om det var värt att gå ut, in till affären bara för att behöva gå tillbaka ut åter igen. Han tittade ner på sitt armbandsur och insåg att det var sak samma, de hade redan stängt. Han stirrade ner i sin svarta sopsäck som var halvfull, han suckade till och drog ut sin värde lapp.
- 70 kronor, var inte så dåligt, muttrade han medans han slängde säcken över axeln och begav sig ut i dunklet.
Regnet hade lämnat sitt avtryck på staden med pölar på vägarna och luften full av fukt. Regnet behövs inte, man blev dyngsur iallafall. Med tunga steg började mannen stampa ner mot centrum, ner mot staden där liv hade slutat leva.

Han muttrade för sig själv medans han gick, han klagade på regnet, på maskinen. Han klagade på hålet i hans sko och hur mycket han ville ha en drink, vilket var anledningen till varför han befann sig där i pantrummet för första början. Dock, självklart kan man inte köpa ett glas med en pappersbit så det fick vänta tills dagen efter. Han svor till en gud som han inte trodde på och fortsatte vandra neråt mot stortorget.
Han gick förbi leksaksaffären med sina färggranna plastbitar placerade prydligt i skyltfönstret. Han gick förbi ett litet bageri vid kanten av byggnaden med delikata bakelser och vackra utsmyckade tårtor som fick mannens mage att kurra till och munnen att vattnas, han skakade på huvudet och fortsatte framåt till nästa skyltfönster där han motvilligt stannade och stirrade på stiliga kostymer, rockar och skor av läder.
Mannen tittade ner på sina utslitna Nike-skor som han haft i fyra år. De var gråa en gång i tiden men nu mer brunsvarta med uppslitna sulor och borttappade skosnören. Inuti var de inte vackrare, med silvertejp som täckte de dussin hål och fodret hade sett bättre dagar. Han kände hur ångesten tog över honom återigen, han tänkte tillbaka och önskade att han hade spenderat sin frus pengar bättre, smartare. Att han hade hedrat hennes död i hennes minne, med att köpa saker han behövde. Åkt på resor som hon alltid ville åka på och köpt upp huset de en gång bodde i. Han kände klumpen i halsen, den klumpen han alltid sköljde ner med en drink eller två. Han vände upp blicken mot skyltfönstret återigen och stirrade på sig själv, hans gamla ansikte som för en livstid sen var så stiligt och stolt över vad det hade åstadkommit i sin tid. Men nu stirrar en skepnad tillbaka, ett skal av vem han är.

Han känner hur ögonen blir tyngre och våta när ångesten blev för mycket att stå emot. Han blir så arg på sig själv, på den skepnaden som stod framför honom att han lyfter handen och slår till glaset framför sig, slår till sin spegelbild. Han slutar inte slå tills hans knogar värker och han tappar andan. Han hukar sig ner och hostar i utmattning. Han torkar bort tårarna och reser sig upp men stannar när han återigen står framför sig själv. Han tittar frågande, men inte på sig själv utan bakom sig, mot torget, i spegelbilden i fönstret. Han ser en siluett av en person komma gående emot honom med ryggen böjt och huvudet lågt. Gestalten vinglar framåt mot honom. Han tänkte att det måste vara en uteliggare som behöver växel, han kunde ge dem pant lappen. Han tänkte om han verkligen behövde 70 kronor? Han har minst 100 kronor i säcken. Medans han stod invirade i sina egna tankar så hade gestalten minskat avståndet mellan dem.
Mannen landade i verkligheten igen då han insåg hur nära dem var. Han började på en mening medans han vände sig om, något om pengar och livet. Men han stannade tvärt när han såg vad som väntade bakom honom, inget. Det stod ingen bakom honom eller borta på torget. Han var mållös.
- Dem kunde inte bara försvinna i tomma intet, eller? Han tittade mot vägen som gick upp mot storgatan och ner mot gatan som gick till industriområdet men ingen syntes till. Han blev lämnad att klia sig på hårbotten av förvirring.

- Dem kanske gick förbi mig utan att jag märkte och in på någon av de många gränder längre ner... Alla svar han försökte komma fram till skapade bara fler frågor. Han skakade på huvudet och vände sig om för att återvända till sin reflektion, dock när han mötte glaset så skrek han ut i fasa. I affären stod gestalten klädd i trasor och böjd rygg. De stod bakom för glaset med ansiktet och händer upptryckta mot rutans yta. Långa naglar på seniga händer och vilda ögon stirrade på när mannen föll ner mot marken då han tappade fotfästet. Han landade på den hårda betongen med en duns och satt paralyserad på den våta trottoaren och stirrade på skepnaden som stod framför honom.
Han visste inte vad som hände, hur det hände och varför det hände. Skepnaden som stod framför honom visade inga tecken av känslor eller uttryck av mänsklighet. Mörkret skymde dess ansikte men ögonen lös som eldflugor under luvan. Mannen ville ställa sig upp, skrika, göra vad som helst utan att bara sitta där och stirra. Håret på hans nacke hade rest sig redan då han vände sig om men det var inte först nu han märkte det, gåshuden på hans armar och hans tunga andning. Skepnaden framför honom skrämde honom inte mer än vad han själv skrämde sig själv. Hur hans kropp hade reagerat med svetten rinnande ner hans panna och händerna skakade utan att kunna få ett stopp. Han trodde han skulle få en chock eller en hjärtattack där, sittande på trottoaren. Blöt om baken och skrämd ur skinnet. Vad skulle tidningen säga, "man funnen död utanför dressman på storgatan, dödsorsak: hjärtinfarkt." Vilken pinsam väg att gå ut med.

Mannen återvände till verkligheten av en vindpust som fann en väg under hans jacka och smekte hans rygg när den rymde ut genom nacken. Han tittade snabbt upp mot skyltfönstret men det enda han nu såg var reflektionen från gatlyktan som lyste upp vägen han satt på. Hans bak var fortfarande blöt när han reste sig upp och borstade bort gruset från byxbenen. Mannen höll sitt avstånd från fönstret men ändå sträckte på benen och ryggen för att försöka se längre in, bakom de långa rockar och manchester knappar men ingen syntes till.
Mannen ville inte tro att allt som just hade hänt var hans egen fantasi men om man befinner sig i en sådan situation så går hjärnan automatiskt till de rimligaste slutsatsen för att behålla förståndet helt. Det sista man vill är att man börjar tro på gastar och demoner, iallafall om man står ute helt ensam i mörkret. Mannen skakade på huvudet och vände sig om för att plocka upp de flaskor som hade ramlat ut ur säcken. Men när han la in den sista flaskan så insåg han att säcken kändes tyngre...
Han lyfte upp säcken och vägde den i ena armen för att bekräfta att säcken var betydligt tyngre än innan. Han tittade ner i det mörkret som fyllde säckens botten.
- Kan en sten ha följt med ner?
Han skakade till säcken lite lätt och hörde ett dovt skumpande mellan glas och plast.
- Konstigt jag svor på att alla flaskor var tomma...
Han sträckte sig i och började gräva med högerhanden. Efter ett par obekväma sekunder så kom han upp med en glasflaska i handen. Han rynkade till pannan och frågorna forsade in när han stirrade på en 45 cl Jack-Daniels flaska, full och osprättad.

Han stod och inspekterade flaskan från kork till botten och läste etiketten om och om igen. Den kantiga flaskan låg behagligt i handflatan, dock så var suget starkare än förståndet och han tvekade inte innan han slet av plasten, skruvade upp korken och började klunka i sig. Den ljusbruna vätskan svepte ner i hans hals. När den starka smaken slog mot tungan, den allt för bekanta känslan forsade nerför halsen och han kände hur den beska smaken av ångesten följde med vätskan nedåt.
Men i sin iver så märkte mannen en sak, eller rättare sagt inte en sak, smaken.
Efter en livstid utav drickande av den ljusbruna vätskan så är smaken så igenkänd för kroppen att smaken återskapas av minnen, minnen som är blandade med bra och dåliga händelser. Mannen insåg snabbt efter han slängt i sig drycken att smaken inte fanns där, eller den fanns där men inte i flaskan. Den fanns där som han kom ihåg den. Han stängde munnen och sänkte flaskan samt blicken. Flaskans innehåll såg ut som den alltid gjort, ljusbrun. Men smaken var som vatten, helt neutral. Hans händer började skaka igen och fick svårt att andas. Har han blivit förgiftad? Eller har han tappat smak känslan helt och hållet. Utan att tänka sig för så släppte han flaska som for genom luften och sprack i tusen bitar när den mötte asfalten.
Mannen tittade ner på sina händer, ”varför skakade de så mycket?” Han kunde inte förstå. Han visste inte vad han skulle göra, springa hem? springa till närmaste sjukhus? Eller bara springa? För vad som hände efter, virade om hans tankar till att han var tvungen att springa. Skepnaden från förr stod framför honom men nu med upprättad rygg och huvud högt. Mannen tvekade inte denna gång, han vände på klacken och sprang mot andra hållet, bort från vad det där än var. Fukten i luften slog mot mannens ansikte när han sprang under gatulamporna. Han hörde sin flåsande andning och tunga steg som slog mot betongen men det var det enda han hörde, ingen annans fotsteg. Mannen saktade ner lite och höll nu takten i en lätt joggning. Medans han tittade runt hörn och gator. Men ett liv av sprit och för att vara ärlig mot sig själv, inte så mycket träning. Så var konditionen inte hans fördel den sena kvällen. Efter tre kvarter så gav benen upp under honom och han var tvungen att stanna vid ett gammalt skomakeri för att få tillbaka andan.

Han tittade omkring sig mellan andetagen som en upprörd hjort under jaktsäsongen. Men gatan han stod på var lika tom som resten av staden. Han lyssnade efter tecken på liv men det enda han hörde var vinden som började ta åt sig i hustaken. den tog tag i trädtopparna och böjde dem som gummi, den ylade som vargar innan de jaga sitt byte och för dra ner det på marken med sina käftar runt dess nacke. Mannen kände sig som det bytet, som en upprörd hjort under jaktsäsongen. Bli jagad av något han inte kunde fly ifrån, dessvärre inte kunde se. Men en sak hörde han mellan vinden och om de bara var i hans huvud kunde han inte veta, det var en melodi. En melodi som kom från någonstans bakom honom men när han vände sig om så stannade melodin kvar, bak i huvudet honoms. Han kände obehaget när melodin ökades i volym eller kom närmare för han kände igen den, det var en sång som han och sin fru hade dansat till på deras bröllop, en sång av Billy Joel.
Den bekanta rösten av Billy Joel ekade på gatan han stod på, studsade mellan stenväggarna. En blandning av obehag och säkerhet svepte över hans kropp när han fann sig själv nynna med i sången.
- Tell her everything you feel. Tell her all your crazy dreams. Let her know you need her! Let her know... Han tystnade tvärt när han hörde sin tondöva stämma. Och det var det enda han hörde, låten hade tynat bort som om vinden själv hade greppat tag och lyft iväg den över hustaken, upp mot natthimlen. Han lyssnade på ekot av sina sista ord när dem svävade iväg. Mannen frös till när han kändes sig iakttagen.
Han vände sig om och stannade tvärt i sina spår. Han trodde inte sina ögon, men ändå så kunde han inte ljuga för sig själv, därför framför sig stod hon. Den sista person han trodde han skulle se när han fortfarande andades. Hans fru. Hon stod tio meter ifrån honom på den ned dränkta gatan. Hennes tår stack fram underifrån hennes långa klänning som skimrade vitt från gatlyktan som sken över hennes blonda hår. Hennes hy var len och såg ut som när hon lämnade honom för sex år sedan, han hade förträngt hur cancern hade förstört honom men hon, hon höll sig alltid lugn som om hon hade accepterat allt. Det var det han hatade mest, att hon var lugn men inte han.

Nu kom känslorna tillbaka som att köra in i en tegelvägg. Han kunde inte hålla in tårarna, de föll som regnet över staden. Han ville springa fram till henne, slänga sig runt hennes hals och be om förlåtelse hur han har levt sitt liv, hur han har levt deras liv. Men han kunde inte, benen vägrade röra sig, som om de var asfalterade ner i marken. Billy Joel återvände med hans charmiga stämma, mannen kände som att han kunde dansa natten ut som de hade gjort på deras bröllopsnatt. Dock, så återvände samma känsla som tidigare, den kröp upp under hans jacka och la sig på hans nacke som ett tryck och plötsligt så hade gåshuden återvänt. Håret på hans armar ställde sig upp som pälsen på en katt när den blir hotad. Han kunde inte förstå sin reaktion. Han kände sig inte skrämd eller hotad, utom ledsen. Han har saknat henne så mycket och nu stod hon framför honom men hans kropp vägrade låta honom gå fram till henne och omfamna henne. Han kände hur frustrationen växte i honom när temperamentet sjönk. Mellan tårarna så började han hata sig själv, hata sin egen kropp därför den hindrade honom att göra det enda han varit säker på i sex års tid. Berätta hur mycket han älskade henne och hur mycket hon hade betytt för honom.
Han började svära för sig själv, orden sved i luften och kolliderade med Billy Joels ord som talade om hur mycket man borde berätta för den man älskar om hur mycket de betyder för en, även om hon redan vet om det. Hur ironiskt egentligen, en röst utan kropp sjunger om att aldrig ta något förgivet, berätta hur mycket du älskar henne och här står han och kan inte ens röra sig. Han var på väg att öppna munnen och skrika ut sin kärlek när han insåg en sak, en sak som har suttit och gnagt i bakhuvudet på honom. Hans fru, hon som varit död i sex års tid stod nu mitt i gatan lika vacker som dagen de träffades, hans fru som nu stod framför honom med inget annat än en vit klänning och bara fötter mitt i en vattenpöl, hans fru som inte hade ändrat hennes ansiktsuttryck på de hela tre minuter som passerat.

Men utifrån allt det, utifrån alla de röda flaggor som skrek ut till mannen, istället la han märke till vattnet under hennes fötter. Vattnet som hade sökts sig ner från himlen, ner till marken och samlats i en liten grop på gågatan, det vattnet låg helt stilla, även om hon stod mitt i vattenpölen så bröt hon inte vattenytan. Hon stod inte på marken, utan flöt lågt över den. Mannen visste inte hur han skulle reagera men kroppen gjorde ett hyfsat bra jobb åt honom. Svetten rann ner för hans panna, benen skakade och halsen verkade så torr att han knappt kunde andas. Han visste för första början att något var fel först han hade vänt sig om men hans undermedvetna hade pratat för honom, längtan om den kärlek han hade förlorat sex år sedan. Den kärlek som var starkare än de röda flaggor som skrek år honom.
Han ville inte lämna henne då eller nu men kroppen hade bestämt sig att göra just det, att vända sig om och springa. Därför hans fru, hon rörde på sig men inte på ett normalt vis, hon böjde bak huvudet onaturligt långt bak, öppnade upp munnen och skrek. Men inget skrik kom ut, bara en röst. Billy Joels röst medans han sjöng samma låt som har spelats upp under de korta minuterna. Orden svävade upp från hennes uppspärrade läppar mot ljuset över henne, från gatlyktan som sprack i kontakt till ljudet. Glass splittrades och föll mot marken det landade på hennes ansikte men hon reagerade inte, hon stod bara där stirrande upp mot den döda lampan och skrek ut i en röst som var stulen från någon annan.

Mannen var mer än förvånad och rädd, så när gatlyktan över honom sprack, det var då han inte tvekade, han vände sig om och sprang. Han sprang snabbare än han någonsin gjort förr. Regnet hade bytt ut den fuktiga luften, även om dropparna var små och föll sakta så kändes kläderna på mannens rygg tunga. Han lyssnade åter igen på sina flåsande andetag och tunga steg som slog mot betongen men något följde med honom, ljudet av glas som spräcks. Ljudet följde med honom hack i häl, inte högt men han kunde höra den tydligt. Han lyssnade i fasa på när lamporna bakom honom sprängdes då han sprang förbi dem. Med varje meter, varje fotsteg så närmades ljudet av sprucken glas.
Mörkret följde efter honom när han passerade en lampa som slocknade bakom ryggen honoms. Men så länge ljuset ledde honom framåt så skulle det finnas ett ljus i slutet av tunneln, en tunnel som var hans egna liv. Ett liv fylld med ångest och hat för den han blev. Allt det, allt det han gjort och det liv han levt blir nu satt på prov, han blir hemsökt av sitt förflutna och denna gång kan han inte dricka bort ångesten eller fly från sina demoner, denna gång har de funnit honom och denna gång är det han som får stå sitt straff.

Mannens ben värkte medans de sprang snabbare och längre än de någonsin hade gjort innan. När fötterna slog ner i marken så sköt vågor av smärtsamma signaler upp genom hans taniga lår, under hans ölmage, vidare till bröstet som lyftes när andetagen flåsade ut genom hans mun. Smärtan fann sin väg till hans hjärta som slog hårt i bröstet, så hårt att det nästan hoppade ut genom bröstkorgen. Vågen av smärta fortsatte upp till hjärnan där den signalerade att det behövs mer blod ner till benen för att nästa våg kom rusande hack i häl när nästa steg slog ner i marken.
Smärtan var olidlig men han kunde inte stanna, han kunde inte riskera det. Gatlyktornas ljus gav ut ett dunkelt gult sken som lyste upp mannens väg, han visste inte hur han skulle fly eller om han ens kunde men han var tvungen att försöka.
Vinden tjöt i hustaken medans regnet föll från den gråa himlen som skymde natten men allt mannen kunde höra var sin egen röst, "Varför händer detta mig? Hur händer det här mig" Men den frågan som skrek högre än alla andra. "Var är alla människor?" Mannen fortsätter springa från mörkret, från ljudet av sprucket glas som faller mot marken och från vad som följer efter honom. Han vill springa hela vägen hem och låsa in sig på toaletten men han insåg att han aldrig kommer få komma hem därför han ser i skräck när ljuset, tre gatlyktor framför honom slocknar, sedan nästa. Han stannar under den sista, sitt eget flåsandet är det enda han hör och det sista han tänker för sig själv är "Gud, vad jag vill ha en drink". Innan lampan över honom sprängs och han lämnas åt mörkret att sluka honom.

Mannen stod helt still. Han vågade inte ens andas. Men mannen kunde inte höra något, inte ens vinden. Tystnaden var öronbedövande. Han trodde för en ynka sekund att allt var över men det var då han hörde långt där borta melodin, det lät som en viskning innan den närmade sig. Högre och högre rusade Billy Joel närmare med varje ord som ekade mellan husen på gågatan. Mannen ville inte röra på sig men han ville inte se vad som hände om han stannade där han stod, så han tog första möjliga utväg, in i gränden bakom hörnet. Han sprang runt tegelväggen och slängde ryggen mot den kalla ytan. Han stod helt still och gjorde inget annat än att lyssna på musiken. Musiken som närmade sig närmare och närmare med varje sekund som slog lika snabbt som mannen andades ut.
Musiken var så hög nu att han kunde höra skrapandet av stickan på vinylspelaren, det ljudet som skrapar mot skivans yta, på samma sätt som den hade gjort på deras bröllopsnatt för så många år sedan. "Det var närmare nu än förut, kanske exakt bakom för hörnet" han viskade för sig själv men varför visste han inte, kanske för att försöka förstå situation bättre. Han kunde inte hålla andningen i skick, han flåsade som en hund. Det lät säkert från en mils avstånd. Han var tvungen att göra något, han var tvungen att försöka försvara sig själv. Med vad som helst. Han tittade omkring sig i det lilla utrymme han stod i men fann inget. Han sparkade bak foten mot tegelväggen i frustration och hörde ljudet av glas som mötte asfalt. Han tittade ner mot hörnet där det lilla ljus som kom ifrån ett fönster över honom inte nådde. Han hörde ett rullande och skumpande ljud när en flaska stack fram runt hörnet.

Mannen rynkade på pannan när den kantiga flaskan som han var säker på hade spruckit i tusen bitar när han släppte den på marken men han ifrågasatte inte vad han såg. Dock, så var han säker på att det var samma flaska. Billy Joel var direkt bakom hörnet, han stod bakom och han lyssnade på när sången närmade sig sakta. Med flaska i båda händer, högt över huvudet så kände han att han var beredd på vad som helst. Men när han såg en naken fot komma runt hörnet, samt den andra efter frös han. Hans fru kom in i ljuset och stirrade mitt på honom, med sina blåa ögon. De ögon som var lika djupa som haven själv. Men något var fel med dem, de var inte hennes. De var som de hade blivit utklippta från en avbild hur ett par ögon ska vara och på klistrade över hennes ansikte. Han frös fast där han stod. Dock, när hon spärrade upp munnen och Billy Joel skrek ut över hans öron, så flög flaskan mot den där... saken som stod framför honom.
Vad som hade gjort att han angrep var inte skriket utan det var vad som fanns inuti dens käft, ett mörker. Ett oändligt mörker som fortsatte nerför kroppen och fortsatte. Flaskan flög genom luften och träffade henne i huvudet. Hon föll ner mot marken med mannen tätt intill med ett till slag och ett till. Han blundade mellan slagen, han visste att denna sak skulle ändra form när den väl var besegrad och han ville inte skåda processen.

Han slutade inte slå tills hans händer värkte av utmattningen som vred sig i hans kropp som ormar, ormar som skrek ut ångesten. Han släppte flaskan som studsade på kroppen som låg framför honom. Billy Joels ord slutade med den sång som hade hemsökt han i så många år. Mannen sänkte ansiktet sakta när han andades ut och frågade sig själv. "Varför har de inte ändrat form? Varför visar den inte sin sanna form?"
Han hade svårt att andas, med handen mot munnen försökte han hålla in tårarna men de föll när realisationen slog till honom som en sten vägg. Kroppen var för liten, kroppen som låg framför honom var allt för liten att vara den saken som hade låtsats vara hans fru. Och kläderna var helt fel, istället för en lång vit klänning så bar denna ett par svarta träningsbyxor och regnjacka. Håret var brunt istället för blont och uppsatt i en hästsvans.
Mannen satt med ansiktet i händerna, han ville få ett slut på allt, allt mörker, allt ångest. Han ville sätta sig ner vid ett tyst litet bord och dricka sig trött, dock så visste han att det skulle aldrig hända igen, han visste att detta var hans sista tid som en fri man, full av ångest och smärta, men fri. Han suckade till när han titta på kroppen, lyfte upp flaskan som var hälften tom och började klunka. Han struntade om smaken inte fanns där, det var sak samma bara så han fick sin drink.
Billy Joel återvände lågt från en av de små vita hörlurarna som låg bredvid den lilla kroppen, han tog tag i en av den och tryckte in de i örat sitt. Han nynnade med i melodin medans han drack sina sista timmar bort. Innan morgonsolen kröp upp bakom hustaken och välkomnade dagen.
Av: R.J Rosengrim

Skriven av: R.J Rosengrim

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan