En efterlängtad frihet

Ända sedan flytten hit hade allting varit ur balans. Långa pass på caféet som aldrig verkade ta slut, och räkningar som hon nätt och jämt kunde betala. Arvet från hennes mamma höll redan på att ta slut, och det sved lite eftersom att hon gärna hade gjort något meningsfull med dem. Typ donera dem till någon cancerfond eller så. Men nej, nu satt hon här på golvet i en svindyr lägenhet i Paris, på knappt 32 kvadrat och funderade över tillvaron. Visst var flytten inte så genomtänkt och så välplanerad som hon hade önskat, men det fanns ju trots allt en anledning. Det hade varit nära till sjukhuset, och det var ju knappast ekonomiskt försvarbart att åka med flyg fram och tillbaka över Europa, bara för att hälsa på sin mamma som envisas om att få dö i Paris. Nu var hon död. Dödare än någonsin, så det fanns ju knappast någon anledning längre att stanna kvar.
Hon började pilla på den fransiga mattkanten, och försökte hålla tårarna tillbaka. Men minnena som envisades med att dyka upp i hjärnan stup i kvarten, plågade henne ständigt, och hon slutade därför än en gång kämpa emot.
Belle som legat så stillsamt i hennes knä, ryckte till när en tår föll ner och landade i hennes mjuka svarta päls, och hon for upp och satte sig vid fönstret med en elegant och snabb rörelse.
Det hade börjat mörkna ute, och det drog kallt från det halvt öppna fönstret Belle satt och kollade ut genom. En och annan snöflinga hade letat sig in genom öppningen, och vemodet sköljde över henne i en ny och starkare våg. Hela dagen hade nämligen passerat utan att hon rört sig en meter. Okej det kanske var lite av en överdrift, men det var trots allt så hon kände. Kanske vore det här ett bra tillfälle att besöka kyrkogården? Hon sträckte på benen och slängde på sig sin kappa, torkade bort en tår, och började gå.
Grinden gick som vanligt upp med ett gnissel, och hon ryckte till. Men då helt plötsligt, smög sig en kall kåre längs med ryggraden, och hon frös till. Någon iakttog henne. Det var hon säker på, och bara tanken på vem det kunde vara, gjorde att hon knappt fick någon luft. Hon svängde runt på klacken och började småspringa därifrån. Småspringandet övergick snabbt till att hon började springa i full fart längs med den smala trottoaren, men paniken han ändå ifatt henne. Vad var det med henne? Hade hon blivit galen? Men just som hon yttrat den tanken såg hon ett lika välbekant som skräckinjagande ansikte bland folkmängden. Han rörde sig snabbt mot henne, och hon var tvungen att knuffa sig fram bland alla vilt främmande människor för att hinna därifrån snabbt nog. Annars visste hon vad som skulle hända, och det ödet var inget hon såg fram emot.
Hon vände sig om för att se om han knappat in på henne, och mycket riktigt var han bara några meter bort, fast på andra sidan trottoaren. Hon kollade runt omkring sig, och såg att det nog fanns en chans att hon skulle hinna på bussen en bit bort, som just skulle stänga dörrarna. Hon sprang för allt hon var värd, men precis då vinden tog tag det långa bruna håret som blockerade hennes synfält.
En öronbedövande smäll fick henne att vända sig om. Där stod han, bara en knapp meter framför henne. Hans stripiga gråblonda hår låg slickat mot pannan, och han hånlog.
Det var samma pistol som han hade hållit i, i hennes drömmar. Men det här var ingen dröm, det här var verklighet. En allmän panik spreds bland människorna runt i kring dem, och de flesta hade börjat springa efter det första varningsskottet. Men inte hon, hon kunde inte, ville inte, visste att hon måste ta tag i det här. Han harklade sig.
Lilla gumman nu har jag äntligen funnit dig igen, rösten var darrig och en skräckblandad förtjusning syntes i hans ansikte. Mig kommer du inte undan, fortsatte han och hånlog igen. Det har tagit mig ett tag att hitta dig, och varför var du tvungen att flytta hit din dumma flicka. Ser du inte hur många som offras bara för att du är så feg. Jag vill ha dig, jag ska ha dig, och du vill ha mig, avslutade han och riktade pistolen mot hennes bröstkorg.
Nej det vill jag inte. Jag vill inte ha en man som är beredd att döda för att få mig. Det visar inte på kärlek, och det måste du förstå.
Hon kände sig av någon anledning inte det minsta rädd, utan snarare lättad att hon äntligen fått tala ut. Efter en sekunds tystnad började han åter tala.
Jaha men då har jag ju inget val annat än att döda dig flicka lilla!
Mer hann han inte få fram innan fem beväpnade poliser hade omringat honom.
Släpp vapnet! Skrek de i kör på någon form av blandning mellan franska och engelska.
Nej! Hon är min fru och det ska hon förbli om jag inte dödar henne först. Hans röst var nu nästan lika kall som snöflingorna yrde över dem och hon backade tillbaka.
Vad gör du ens här? Lyckades hon få fram, även fast hon redan visste svaret. Han var här för att döda henne, och vem vet om han skulle lyckas.
Du vet vad jag gör här. Jag har gett dig så många chanser, men gång på gång sviker du mig, Rebecca. Du har ingen rätt och leva, efter allt du gjort mot mig. En bra fru stannar hos sin man och sticker inte iväg på äventyr.

Han höll pistolen mot hennes tinning, och hon hörde hur han av återigen lossade på säkringen. Hon såg i ögonvrån hur han la fingret på avtryckaren och tryckte till. Det hördes en öronbedövande smäll och hon ryckte till. Nu var hon död. Men det var fortfarande kallt ute och hon frös. Brukade man frysa i himlen? Knappast. Hon öppnade ögonen och möttes istället av en hemskt syn. Han låg på marken i en pöl av blod, och skakade. Skakandet avtog och så gjorde också hans andning. På andra sidan kroppen stod en av poliserna. Han hade sänkt sitt vapen och stod nu lutad över mannen som förstört hennes liv.
Nu gick allt upp för henne, hon var inte död, men det var han. Äntligen var hon fri. Fri från skräcken, våldet och lidandet. Fri från ständig rädsla och smärta. Fri, från honom.

Skriven av: okänd