En eftermiddag

- Nyckeln ligger troligen på skrivbordet, där du alltid brukar lägga den, bredvid datorn, på höger sida. Om du inte känner den så kan det bero på att du råkat flytta den några centimeter, men rör sakta med handen på höger sida, så skall du se att du snart finner det du söker. Om du fortfarande inte känner den, kan det vara bra att fundera över att anställa en assistent, som jag sagt till dig många gånger. Jag känner mig som en riktig tjat maja, men eftersom ingen förändring sker, utan bara mer problem dyker upp, så känner jag mitt ansvar att be dig ännu en gång. Jag ber dig som din bästa och enda riktiga vän. Anställ en assistent. Visst kommer utgifterna att stiga, men jag menar, vad använder du arvet till, inte till onödig konsumtion i alla fall. Oj, nu tror jag att jag log, men det spelar ingen roll, så länge jag inte skrattar, eller hur? Det räcker om du ger mig en nickning, eller vad står jag och säger, hur ska jag kunna se en nickning från dig, när du befinner dig på andra sidan jordklotet, men du jag hinner inte prata mer. Jag ska på dejt förstår du, med en mycket stilig man, han har mycket vackra ögon, de är bruna. Inte för att det säger dig någonting, men det är väldigt charmigt med bruna ögon, tycker jag, var det blå eller bruna ögon du hade, jag minns inte… Jag får komma över någon gång, så får vi ta och reda ut det. Nej nu måste jag lägga på, men lycka till med att hitta nyckeln, så skall jag hoppa in i duschen .

- Var det fröken Anna? Hon lever i sin lilla perfekta bubbla, helt avstängd från omvärlden och verkligheten. Hon bor in sin 400 kvadratmeter stora lägenhet i centrala London, med älskare efter älskare och tror att pengar sänds från himlen med jetplan, så fort de behövs. Hon är inte riktigt klok, jag kan inte förstå, varför du envisas med att ringa henne, hon behandlar ju dig som skräp, som vilken individ som helst, när hon själv har ett yrke som förpestar sin släkts namn. De rika är trevliga säger hon, visst rika och högt uppsatta ”vänner” kanske hon har, men hur lågt sjunker hon inte, genom att tillfredställa sina kunder på detta helt vansinniga sätt. Jag menar, du väljer att ringa upp en person, som du tillbringat en natt med, när du bara behöver gå fyra meter in till nästa rum och fråga mig. Det är ju dessutom gratis! Visst, jag kan väl förstå att hon gav dig kärlek, när du som mest behövde det, men jag trodde faktiskt inte att du var så desperat, men nu vet jag. Förresten är du sugen på ungspannkaka till kvällen? Du vet med lite bacon i och lingonsylt, som du är så förtjust i, det låter väl bra? Då kör jag på det, eftersom jag inte hör några invändningar. På tal om något annat, jag fick brev från folkhögskolan i Stockholm idag. De lyssnade på ditt reportage, de tyckte det var helt unikt och det väckte tydligen många frågor, som de mer än gärna vill ha svar på. Jag tänkte att vi kunde åka upp till dem i nästa vecka, så kan du medverka i en intervju. Den borde inte ta så lång tid, kanske två eller tre timmar. Så kan vi fira efter, jag menar det är väl inget fel med att ta förgivet att ditt reportage kommer sändas på radio över hela landet. Förstå vad känd du kommer bli, så gör mig inte besviken nu. Ojoj, så spännande det ska bli, det känns lite som om man fötts på nytt igen. Inte trodde jag, först när vi träffades, att du dolde så många talanger som kom fram i reportaget. Jag trodde att du var som vilken handikappad börda som helst, som gav några tusen extra i månaden, men tänk vilken tur jag hade som fick ta hand om en sådan talang som dig! Nu ringer telefonen, men du kan ju sätta på radion eller nått.

- Hej Stella, det var länge sedan, jag hörde att Bill fortfarande bor hos dig, efter alla dessa år, han har väl bott hos dig i snart 10 år och om jag inte minns fel så var han väl 12 när du började ta hand om honom. Jag minns verkligen den dagen, när du kom till Östra barnhemmet, du hade en ur -läcker klänning på dig och den där hatten med plastfrukter. Den gick inte att undgå att lägga märke till, den måste ha vägt många kilo och såg jätte tung ut. Jag har under alla dessa år tyckt, att det har varit den mest groteska hatt jag någonsin sett under hela min tid här på jorden, men det hör inte till hit. Jag ringde för att kolla hur det går med honom, du hade ju lite bekymmer i början, men nu verkar det som allt är toppen, eftersom du inte har hört av dig på så många år, trots att vi rekommenderar att man ska uppdatera oss om hur det går, minst en gång om året. Men rekommendationer är det aldrig någon som tar på allvar. Jag hörde på radion, för en vecka sedan tror jag, eller var det i måndags. Jag minns inte riktigt, men det spelar ingen roll, huvudsaken är att jag hörde det. De berättade att Bill har gjort ett reportage som snart skall sändas. Gud så kul. Måste kännas jätte roligt för Bill, nu kan han ju känna att han åstadkommit något för mänskligheten och inte bara vara till besvär för samhället.

- Ja, verkligen. Den delen av reportaget där han jämför sig själv med en mullvad, beskriver otroligt bra hur det är att vara blind, måste jag säga. Han har en sådan känsla och stil när han pratar, han formulerar sig på ett sådant sätt så man riktigt berörs, helt magiskt. Minns du i början, när han rymde!? Då var jag verkligen orolig. Så rädd och nervös som jag var under det dygnet. Trodde att jag aldrig skulle få se honom igen, vi har ju verkligen byggt upp ett starkt band mellan oss. Men jag måste erkänna att jag blir riktigt upprörd och ledsen när han alltid envisas med att ringa upp det där ludret, som han träffade på rymmen. Jag förstår inte vad han ser hos henne, eller ser och ser, hahaha. Det var ju lite roligt sagt, eller hur?! Nej, nu måste jag börja med smeten snart, jag har lovat att jag skall göra ungspannkaka till honom ikväll, förstår du. Men vi hörs kanske senare, jag hör av mig så fort jag vet något mera, om hur det blir med det där reportaget. Men du, så hemsk var väl inte hatten?!

Skriven av: pussgurkan