En eftermiddag på tåget.

En eftermiddag på tåget.


När jag gjorde vapenfri tjänst reste jag tåg nästan varje helg eftersom man reste så billigt. Jag hälsade på släkt och vänner utöver landet, men oftast åkte jag hem på helgerna. Efter en av vårens helger åkte jag tillbaka till Stockholm ganska tidigt på eftermiddagen. Jag hade ätit en stadig middag och var lite halvsömnig. Det var en av de första dagarna på våren då det började bli lite ljumt ute och solen värmde gott under eftermiddagen. Hjulens dunkande mot skenskarvarna och vagnens krängningar i kurvorna gjorde mig sömnig. Av någon anledning var det väldigt lite folk som åkte med detta tåg mot Stockholm. Rutorna i tågkupén var lite mörktonade och åkrarna och skogarna utanför rusade förbi i ett märkligt skimmer. Samtidigt mörkt men ändå strålande av solljus. Små samhällen och glittrande vattendrag. Här och var små människor som skymtade förbi. Jag plockade upp boken ”Rötter” som handlade om en färgad familjs historia i USA under flera generationer men hade inte rätt inspiration för detta den här dagen. Det visade sig senare att jag aldrig skulle ta mig igenom boken. Ibland hördes lokets ödsliga signal ljuda och ibland skakade hela vagnen till och man såg ett mötande tåg ila förbi så fort att det bara syntes som suddiga streck.

När jag satt och tittade ut genom fönstret såg jag en kvinna i trettioårsåldern som satt ensam vid fönstret på andra sidan om mittgången snett framför mig till höger. Hon hade mörkblont halvlångt löst hängande hår, inga glasögon, en ljus skjorta och blå jeans. Hon satt och läste en engelsk tidning. Eftersom hon inte kunde se om jag tittade ut genom fönstret eller tittade på henne genom den spegel som fönstret utgjorde kunde jag sitta och njuta av hennes välsvarvade ben och toppiga små bröst under skjortan utan att känna mig påflugen. Jag fällde min stol lätt bakåt och kastade korta ögonkast på henne direkt då och då. När hon höll tidningen framför ansiktet vågade jag fästa blicken vid hennes ben ett litet slag. Någon gång mötte hon min blick som hastigast innan jag hann titta bort och hon såg på något svårbestämbart sätt både intelligent och vänlig ut. Hon hade ett vackert ansikte med brungröna ögon som jag gärna skulle försvinna i. Jag undrar vad hon jobbar med. Hon verkar säker och erfaren på något sätt. Jag kan tänka mig att hon har klara uppfattningar om saker och ting och att hon inte låter någon köra med en henne. En stark och självständig kvinna.

Efter någon timme hade våra medpassagerare i vår halva av vagnen gått av och vi var faktiskt ensamma där. Jag tyckte att situationen hade en dov, sömnigt erotisk laddning. Två främlingar placerade ensamma i en vagnhalva med hjälp av SJ-s datasystem för platsbiljetter. Endast konduktören gjorde sina turer igenom vagnen då och då. ”Nästa Skövde ! Nypåstigna !” Min kvinnliga medpassagerare hade läst ut sin tidning. Jag funderade på om jag skulle be att få låna den och kanske få igång en konversation för jag kände mig attraherad av denna vackra och mogna kvinna. Hon var ju säkert tio år äldre än mig. Men på något sätt ville jag hellre sitta här och se på henne utan att fastna i alla ord och konventioner som en konversation innebär. Hon hade nu också lutat sitt ryggstöd tillbaka. Jag tittade på henne genom speglingarna i fönstret och såg hur hennes höfter och lår vaggade fram och tillbaka när vagnen krängde. Sedan stirrade jag rakt in i spegelbilden av hennes ögon. Ibland tyckte jag att hon tittade tillbaka utan att vika med blicken men hon kan ju å andra sidan ha tittat ut genom fönstret också. Jag känner hur min lem börjar styvna. Jag sjunker ner på stolen så att jag halvligger. Jag låtsas sova, så jag blundar och tänker på att hon kanske ser vad som händer i mina byxor. Hon behöver ju inte titta om hon inte vill. Min penis växer när jag tänker på detta och den lyckas resa sig helt trots det motstånd som byxorna utgör. Jag ligger sen och försöker röra den lite upp och ner och lägger höger arm på stolsitsen så att jag inte ska skymma hennes sikt. Så småningom öppnar jag ögonlocken lite grann och sneglar på henne genom fönstret. Jag tror att hon tittar på mig genom spegeln i sitt fönster. Det börjar skymma ute nu så speglingarna blir allt tydligare. Jag ser henne i ögonen först via båda fönstren, sen bara genom hennes fönster. Jag tar mod till mej och tittar direkt på hennes ben som är helt avslappnade och rör sig med tågets rörelser där hon halvligger i den nedfällda stolen. Jag blundar åter och tänker på hur det skulle kännas att smeka hennes kind och kyssa hennes fylliga mjuka läppar. Tänk att få känna hennes bröst genom den tunna skjortan, hur hennes bröstvårtor styvnar då man leker med dem med fingrarna. När jag tittar upp blundar hon och halvligger vänd mot mej med benen isär så att jag kan se rätt in mot hennes sköte där det avtecknar sig under jeanstyget. Benen svajar lätt åt sidorna fram och tillbaka. Jag stirrar rakt på härligheten utan något försök till behärskning. Jag ser hennes vackra anletsdrag i de lätt rödblommiga kinderna. Då öppnar hon ögonen och jag ser att hon tittar rakt på min kropp och min penis utan att ens försöka vända undan blicken. Jag vrider höfterna lätt upp och ner så min penis skaver mot tyget och stegrar njutningen. Hon slickar sig lätt om överläppen med sin tungspets, men hon ser mig inte i ögonen. Jag är precis på gränsen att få utlösning, men jag kan ju inte blöta ner byxorna. Jag måste ju på något någorlunda anständigt sätt ta mig härifrån. Skall jag gå fram till henne och smeka hennes lår och hennes sköte ? Skall jag bara lägga mig framåt mellan hennes utspärrade ben och gnida min stenhårda penis mot hennes styva clitoris genom alla tyglager. Jag vill kyssa henne intensivt och låta min tunga snurra runt hennes. Men tänk om någon då skulle komma in i vagnen. Jag kanske istället skulle gå bort mot toaletten och se om hon följer efter ?

Jag får dock en känsla av att hon egentligen inte vill lära känna mig och driva detta vidare. Att vi har en hemlig överenskommelse: vi är på ett tåg, det är en offentlig plats. Du attraherar mig, jag är kåt, men vi är främlingar. Vi pratar inte med varandra och vi kommer att fortsätta att vara främlingar, men på något sätt har vi öppnat en kanal mellan våra inre liv. En tillfällig, ordlös gemenskap, en uppmuntran på våra olika vägar genom livet. Jag börjar fundera: Vad skall jag göra om hon går av samtidigt som jag i Stockholm ? Skall jag följa efter henne ? Skall jag börja prata med henne ? Vad skall man isåfall säga som inte känns futtigt och malplacerat ? Kanske blir minnet av henne vackrast om hon får fortsätta att vara en tyst suddig spegling, en virtuell bild av Flickan med stort F.

Plötsligt hörs ljudet av hur dörren till kupén skjuts åt sidan och vi rättar båda till våra sittställningar. Konduktören ropar: ”Katrineholm nästa!” Strax reser sig min medpassagerare. Hon tar ned sin ljusa kappa från klädkroken och sin halvstora läderväska från hyllan. Tidningen lägger hon på det lilla fönsterbordet. Hon går iväg längs gången. Jag försöker möta hennes blick men jag ser bara hennes släta bruna hår och under den ljusa kappan hennes rygg och vackra stjärt. När tåget har stannat ser jag denna okända kvinna för sista gången på perrongen i Katrineholm där hon ensam går bort mot staden i det blå skymningsljuset. Det känns så tomt när tåget åter drar igång med ett gnisslande ljud. Jag hämtar tidningen från hennes fönsterbord och sätter mig på hennes plats. Det luktar svagt av ett milt parfymerat schampoo från hennes nackkudde. Jag bläddrar förstrött i tidningen men hajar till på sidan 8. Längst upp i marginalen står det med runda bokstäver skrivet med kulspets: ”Vojnaz etermo craz navodja. Poraquino Katinka”.

Skriven av: Altair