En evighet av drypande våta kläder och rosslande andetag. Mardrömsnätter tar kål på mig.

Det är en dröm som jag har drömt ofta nu på senare tid. Den utspelar sig på en tågcentral, inte i någon speciellt stad. Jag går där vid rälsen och håller min pappa i handen, på något konstigt sätt så är han mycket längre än jag, även fast att jag vet att jag har växt ikapp honom nu. Överallt skyndar folk förbi och skymmer min tillsyn med sina olik färgade klädnader så jag vänder min blick ner mot rälsen och där, där står en liten pojke. Han kunde inte vara mer än fyra år gammal, med små runda glasögon och mjukt ljusbrunt hår tittar han upp på mig. Han såg precis ut som min storebror gjorde när han var i den åldern och jag ser som förtrollad på honom. Runt hans nätta runda huvud skymtas en vitt sken, likt en gloria, hela han utstrålar totalt lugn.

Allting verkade gå i slowmotion med människornas fotsteg som höga klockslag och jag ser på honom. Han ser på mig, våra blickar möts för en sekund men bryts snart av ett högt tjutande. Det var tåget, inom ett långt fasansfullt ögonblick ser jag strålkastarna skära genom hans vit-skimrande gloria och kroppen slitsas i bitar av kall, svart metall. Tåget spårade ur och det började brinna, det brann i vraket, det brann väggarna och i håret på panikslagna människor som knuffar varandra i desperation att överleva. En äcklig, klibbig lukt avbränt kött och bensin fyller mina näsborrar och jag böjer mig ner för att kräkas. Då släpper pappa taget om min hand, lämnar mig helt hjälplös på perrongen. Jag ser hur han slänger sig ner på rälsen och börjar springa mot eldsvådorna.

Jag börjar springa efter honom och även jag slungar mig ner på rälsen men jag fryser fast. För ett tjockt gult ljus skär genom min kropp och jag vrider huvudet för att se min lieman. Jag står som förlamad och stirrar upp på den kalla svarta metallväggen med sina mörka fönster. Jag kan inte ens blunda för min död. Med ett ryck sätter jag mig upp i min säng med nattlinnet snurrat omkring mig, drypande våt av svett. Jag kämpade för att andas och fick ner några få rostliga andetag. Jag ser på klockan, halv tre på morgonen. Men jag går upp ändå, aldrig att jag vågar sova mer.

Skriven av: Sofia Ström