En fantastisk idrottskarriär

Att skriva är ett bra sätt att få ihop pengar utan att arbeta och utan att egentligen göra något brottsligt.
Ungefär så löd citatet som visslade genom mitt huvud. Jag kunde inte komma på var jag sett citatet eller vem som först skrev det.
Jag funderade. Jag kunde säkert få ihop till en bok. Insidan av min skalle var full av idéer. Men var det något som skulle locka till läsning?
Kanske man skulle börja med en novell på Internet. Jag hade hört talas om olika novelltävlingar och andra sidor där man åtminstone kunde få se om det var någon som läste det jag skrev.
Jag hittade ganska snart den sidan som du nu sitter och läser på.
Vad skulle det nu bli?
Kanske skulle jag skriva ihop något lite sagoaktigt, som Harry Potter. Jag har förstått att sådana berättelser kan sälja en del.
Eller kanske något som ligger närmare verkligheten?
Jag tror jag skall beskriva min fantastiska idrottskarriär.

En fantastisk idrottskarriär

Den här berättelsen är helt självbiografisk. Mer eller mindre i alla fall. Jag har alltid varit idrottsintresserad. Många är de sporter jag genom åren provat på. Ännu fler är de sporter jag misslyckats i. Hur nu i hela världen det kan vara möjligt. Bara en så´n sak som att våga kasta sig utför en backe med skidor under fötterna. Det är en så´n sport som jag egentligen aldrig provat på.
Den enda gång jag varit nära att försöka var på en klassresa till Norge. Det var en fyra, fem år innan Stenmark slog igenom. Alla andra visste att det krävdes riktiga ”slalompjäxor” att stänga in fötterna i och riktiga ”slalomskidor”
att fästa pjäxorna på. Skidor med säkerhetsbindningar som löste ut, inte om man föll, utan NÄR man föll.

Alla visste om sådana saker. Alla utom min goda mor. Hon gick och köpte skidor åt sin tolvårige son. Inte slalomskidor, utan en sorts kombiskida. En tung gedigen träskida som visserligen hade stålkanter, men där slutade likheterna med slalomskidan. Denna skida sades vara anpassad så att den både gick att åka längdturer på. Likväl som det skulle vara möjligt att köra utför på dem. Jodå. Möjligt var det nog, men det medförde också livsfara. Säkerhetsbindning var det inte tal om. Bindningen var av den typen som krävde stora kraftiga pjäxor att spännas fast med en strapp bakom hälen. Inte så stadiga som en slalompjäxa. Snarare mer klumpig. Jämför man med de pjäxor som längdskidåkarna använder i dag, så är det närmast som att jämföra ett par spikskor med militärkängor. När det så var dags för utförsåkning så skulle man spänna fast hälstrappen till en så kallad låg fästpunkt. En hake på skidan som gjorde att hela foten var fastklämd mot skidan. Vid längdåkning var det ju bara tårna som stod i ständig kontakt med skidan.

Det var nog välment. Varför ha två par skidor som jag förmodligen aldrig skulle använda, när man kunde ha ett par till alla behov? Förmodligen skulle det gå alldeles utmärkt att använda dem till backhoppning också.
Nå väl. Utrustad så, med dessa missfoster till skidor och pjäxor startade min skolresa till vårt grannland i väster. Som om jag inte var mobbad nog redan innan. När det så blev dags att åka utför så blev jag förevisad hur en ankarlift fungerade. Så långt var allt väl. Jag tog mig upp till toppen av backen utan så värst mycket större möda än alla andra. Väl uppe vände jag mig om och fick en riktig chock. Det var som att stå på ett ladugårdstak och titta ner. Aldrig någonsin skulle någon få mig att kasta mig ner för en monstruöst brant backe, utan något annat sätt att stanna, än att tvärställa skidorna. Det skulle vara som att måsta tvärställa cykeln för att kunna stoppa den.

Lite grand det samma var det ju med skridskor också, som jag hade provat på innan. Men där fanns det alltid en sarg eller i värsta fall en bänk att sikta in sig på när man ville stanna. Det gick ändå inte fortare än att man med dylika kollitionsmetoder kunde stanna utan att det för den skull medförde brott av något ben.
Nu tog dock fegheten ett stadigt tag i mitt nackskinn. Eller så var det rena självbevarelsedriften, det har jag faktiskt inte en aning om. Jag satte mig på baken och hasade försiktigt ner för branten. Utförsåkning är således en av de sporter jag misslyckats i utan att ens provat på den.

Min idrottskarriär började väl annars på barnens ö, när jag reste på kollo på sommarlovet. Innan dess hade jag växt upp med en mor som av diverse olika anledningar inte idrottat sedan hon åkte skidor till och från skolan en mil varje dag. Jag upptäckte snabbt att jag gillade allt vad sport hette. De andra insåg mycket snabbt att jag åtminstone inte skulle vara med i fotbollslaget, när det var ”landskamp” med någon av grannkolonierna. Jag fick tillhöra publiken. Jag hade aldrig någonsin sett en fotbollsmatch tidigare i mitt vid det laget nioåriga liv. Jag begrep ingenting när någon plötsligt vrålade:
”Offsajd”
Vårat lag hade blå tröjor med ett stort V som gick från axlarna, ned till midjan. Den kollo jag var på hette Vretarna. Vad motståndarna hette minns jag inte, men att de förlorade med fyra två, det minns jag.
Vi fick prova på en mängd olika sporter. Ingen av dessa gav något resultat som kunde glädja mig. Jag blev först riktigt nöjd när jag sprang det korta sprintloppet på bara 17 sekunder. Jag hade då hört att de bästa svenskarna sprang på runt tio och en halv sekund. Jag började dock spekulera när en av mina bästa kompisar sprang in på nio komma åtta. Hade världen fått ett nytt sprintfenomen? Då fick jag veta att vi bara sprang sextio meter. Det var den dagen jag förstod att jag aldrig skulle bli någon löpare. Marathon var helt otänkbart. Det var ju bara första dagen det fanns vätskekontroller.
Jag var riktigt avundsjuk på alla duktiga löpare.

Inte vart denna avundsjuka på våra svenska löparstjärnor bättre efter att jag satt nytt personligt rekord i höjdhopp. De bästa manliga löparna på etthundratio meter häck kunde tangera mitt höjdrekord tio gånger på dryga tretton sekunder. Deras häckar mätte ju en och tio. Precis samma höjd som mitt nysatta rekord.
När de andra grabbarna skulle tävla i höjdhopp startade de alltid på en och tjugofem. Det innebar att jag var tvungen att gå till höjdhoppet när ingen annan var där. Det var roligt att tävla mot sig själv också, men det var inte lika kul att se andra svinga sig över både en och femtio och en och sextio, och då var ändå inte floppstilen uppfunnen ännu.
Senare på sommaren anordnades en olympiad. Ja inte en riktig olympiad. Bara en där fem olika kolonier deltog. De fick ta sig olika nationsnamn, och så marscherade alla fem nationers deltagare in på fotbollsplanen, under stor pompa och ståt. Till slut tändes till och med den olympiska elden. Ett gammalt tvättfat, fyllt med någon lättantändlig vätska.
Alla möjliga sporter skulle finnas med på programmet. Terränglöpning, gång, bordtennis, badminton, brottning, fotboll, flera olika löpdistanser, med mera.
behöver jag tillägga att jag inte vart uttagen till något av lagen.

När jag kom hem på hösten och skolan började igen pratade jag igenom min situation med mamma. Hon var en mycket förstående mor, fast hon inte förstod det mest elementära om sport. Jag funderade länge på vad jag skulle kunna ta mig för i idrottsväg. Då slog det mig att kulstötare var stora män. I bland till och med fläskiga män. Jag var ännu långt ifrån man, men jag var både stor och fläskig allaredan. Jag tiggde och bad att jag skulle få en stötkula och ett måttband. Min goda moder var som vanligt mycket lyhörd för mina böner, samtidigt som hon hade en välmening som tydligt skvallrade om hennes okunskap om sport. Denna välvilja ledde till att hon köpte en kula som var flera kilo lättare än damjuniorkulan. När jag tränade själv märkte jag ingenting ovanligt. Jag hade aldrig hållit i ett dylikt redskap tidigare. När jag sedan läste att en eller annan tävling hade vinnaren stött dryga tjugo meter, då tedde sig mina tolv meter riktigt bra, för att inte lärt mig något om stötteknik. Jag imiterade bara vad jag sett på TV. När så en av mina kompisar kom ut och provade och stötte iväg kulan nästan arton meter i första försöket började jag ana ugglor i mossen. Han var dessutom liten och spenslig.
Jag gick till biblioteket och letade upp de fakta jag behövde och insåg genast hur det låg till. Mamma kände på den stora tunga kulan i affären. ”Inte skall min pojke behöva lyfta en så stor klump. Har ni ingen mindre?”
Det var ändå kul att stöta. Vi var flera i området som träffades på eftermiddagarna och tävlade mot varandra. Vi hade en gammal sandlåda som ingen använt på flera år, som stötring. En efter en tröttnade mina kompisar dock, och till slut insåg jag också att jag även denna gång tagit mig vatten över huvudet.

Vatten över huvudet, ja. Det får mig osökt att komma till nästa gren på mitt karriärträd. Nämligen simningen.
Någonstans i samma tidsepok som kulstötningen började en kompis till mig i simklubben Neptun. Jag hakade givetvis på, allätare av idrott som jag ju var.
Vi höll till på Medis. Eller Forsgrenska badet som det egentligen hette. Medis kallades det bara för att det låg på Medborgarplatsen i Stockholm.
Jag fick lära mig hur man startade, utan att dyka ner för djupt, och därmed slösa tid och energi på att ta sig upp till ytan. Det var visserligen en helt annan teknik än vad eliten i dag använder, när de simmar en tredjedels bassäng under vatten, men det var ändå en teknik som fick mig att bli avsevärt mycket snabbare än vad jag skulle ha varit helt utan teknikkunskaper.
Jag fortsatte med min simträning i gott och väl två säsonger. Ni som har kommit så här långt i er läsning kan nog gissa vilka fina resultat jag (inte) uppnådde. Min främsta merit var nog när jag en julavslutning blev uttagen till A - laget på fyra X hundra meter fritt. Det var en intern tävling mellan alla olika lag i klubben. B – laget, juniorlaget, damlaget och vad det nu var för andra lag.
Enda anledningen till min uttagning var att a – laget skulle vara alldeles för överlägset om de fyra bästa ställt upp. Den stora stjärnan i klubben fick nu simma för B – laget i stället. Både han och jag skulle simma sista sträckan. När det så var min tur ledde A – laget med en bassänglängd. Jag kom i mål som tvåa, bara en knapp handslängd efter B – laget.
Det enda jag vart bra på under de två säsongerna jag var med i klubben var något helt annat som inträffade medans jag stod och väntade på min kompis före träningen en dag då ett tivoli hade intagit medborgarplatsen. Jag hade fastnat för ett tält med ett tiotal enarmade banditer. På den tiden matade man banditerna med femtioöringar. Det var en äldre typ av banditer, som var helt mekaniska. Inga som helst elektroniska finesser. Där stod jag och ryckte i metallarmen, när jag plötsligt hörde:
”Nej nej nej.”
Det var en kille på säkert ett par tre år mer än mig. Efter att under flera år blivit utsatt för mobbning vart jag nästan rädd för honom, men det skulle snart visa sig att han absolut inte hade några onda avsikter.
”Så där skall du inte rycka och slita. Ge mig en femtioöring skall jag visa dig.”
Lite paff som jag blev så kunde jag inte låta bli att ge honom slanten som jag hade redo i handen.
Han visade hur jag lugnt och försiktigt skulle föra armen nedåt. Samtidigt skulle jag lyssna efter de mekaniska klick som uppstod när man förde metallarmen nedåt. Efter tre klick skulle man i en bestämd rörelse föra armen i botten, så att trummorna med bilder av citroner, apelsiner och körsbär kom i rotation. Han fick ett körsbär på första trumman och det gav två femtioöringar i vinst.
”Tre gånger av fyra blir det vinst, om du gör så. Storvinsterna kommer inte oftare än annars, men småvinster blir det hela tiden.”
Han tog den ena femtioöringen, den som han vunnit, och gick visslande mot en annan enarmad bandit.
Jag provade hans teknik, och jo då, den fungerade. När simträningen började gick jag ut från tältet flera kronor rikare än när jag kom dit.
Denna kunskap utnyttjade jag så fort jag fick tillfälle. Varje helg, om jag hade en tia över, cyklade jag till Gröna Lund. De hade också kvar de gamla mekaniska banditerna. Inträdet på Gröna Lund var fem kronor. Sedan fick man spela på banditerna med särskilda polletter som man fick köpa för tjugofem öre styck. Vinsten kunde man så använda till allehanda attraktioner på nöjesfältet. När jag åkte hem framåt kvällen hade jag gjort av med säkert trettio fyrtio kronor, men det hade bara kostat mig en tia.

Skridskor har aldrig legat för mig. Varesig med eller utan klubba. Mina fötter ar inte konstruerane för att ha på sig ett par skridskor. Eller var det möjligen så att min tämligen kraftiga övervikt satte käppar i hjulet?
Det jag minns tydligast från mitt mycket blygsamma begagnande av detta redskap var att min mamma var så bekymrad för hon hade fått lägga ut hundra kronor för att hitta ett par skridskor som mina fötter gick ner i. Redan på den tiden var min storlek 46. Några ”barnskridskor” var det inte tal om. Jag hade då, i nionde klass, en klasskompis som spelade ishockey i Brinkens IF. Han kom en dag till skolan med vilt lysande ögon och berättade att han fått sina drömskridskor.
- De kostade ett halvt tussen!
Man kunde riktigt se hur blanka guldmynt rann framför hans synfält.

Som fjortonåring hade jag börjat inse att det troligtvis inte fanns någon idrott jag kunde bli bra på. Jag hängde väl med till idrottsplatsen i bland, bara för att prova på något nytt. En diskus lyckades jag nog få i väg närmare 20 meter.
Mina längdhopp närmade sig tre meter. Ett rekord som jag stolt skulle knäcka när jag som trettioåring gick min kockutbildning. Tre meter tjugotvå. Jag kunde inte gå ordentligt på tre veckor på grund av en sträckning i låret. Men jag var stolt som en tupp.
Idrottsläraren i kockskolan hade lovat att det inte var så noga med betygsättningen. Alla som ansträngde sig till sitt yttersta och gjorde sitt bästa skulle få trea.
Det var en tämligen ilsken elev som knackade på hennes dörr när det visade sig att det skulle stå en tvåa i mitt betyg. Jag hävdade ilsket min rätt. Inte en enda lektion kunde hon säga att jag inte gjort mitt bästa. Jag hade aldrig gjort några kanonresultat, men det hade hon aldrig begärt. Hon hade bara begärt att var och en gjorde sitt absolut bästa.
Jag hade minsann tagit i för allt vad jag var värd, och inte skolkat en enda gång. Jag var den ende som kunde vrida ur tröjan efter avslutat pass.
Jag fick trea till slut.
Det var emellertid mycket som hände innan dess. Jag har ännu inte gått ut grundskolan. Jag var nog betydligt mer restriktiv vad det gällde att prova nya sporter de här åren. Mellan fjorton och sjutton hände inte mycket.
Som sjuttonåring började jag jobba som sjukhusvaktmästare. Han som var förstevaktmästare var en eldsjäl för korpidrotten. Vi startade ett korplag i fotboll. Sjumannalag. Vi spelade i division 43 ( ! ). jag kom med i laget eftersom det tillhörde vanligheterna på ett sjukhus att det inte var så lätt att få ihop fullt lag när många av spelarna jobbade olika tider. Om vi fick ihop fullt lag utan mig så ”slapp” jag
Vi fick spela sju matcher vi förlorade alla sju med en målskillnad på 2 – 47
Vi hade kul, och det var väl det som var huvudsaken. Skönt att se att det inte bara var jag som var så klantig. Även om jag nog var värst. Våra 2 mål kom båda till i samma match. Vi förlorade med 2 -14 och vi hade en oanmäld spelare med, som vi egentligen inte fick ha med. Han fick heta Tomas Johansson i matchprotokollet, eftersom han som var innehavare av det namnet inte kunde närvara. Man måste hålla sig till den föranmälda spelartruppen, men ingen av de andra kände oss, så vi kunde fuska.
Just det här fusket hade erfarenhet från division tre där han spelat så sent som för två år sedan. Han gjorde ett mål och passade fram till det andra.
Vi hade faktiskt flera järn i elden på vaktmästeriet. Klubben döptes till Sleepy Slippers. Sömniga Tofflor. Vi ägnade oss också åt bordtennis och bowling. Alltsammans på arbetstid. Vi var nästan lite grand av proffs, alltså. Vi fick träna på betald arbetstid. Tja, fick och fick. Vi hade personsökare på oss och när det blev något akutjobb, utöver det schemalagda så fick växeln söka oss.
Givetvis var min karriär även här under all kritik. I min första serie i bowling kom jag upp till 32 poäng. Detta av 300 möjliga. Den sämsta av mina jobbarkompisar kom upp i 72. jag har dock aldrig, trots flitigt utövande, kommit över 70 poäng. Inte var jag bättre i bordtennis heller. Min chef, eldsjälen slog mig med 21 – 0 . MED RACKETEN I MUNNEN...
Han anmälde sig ett år till Landstingsmästerskapen i bordtennis.
Han fick med sig en till och jag ägnade många goda stunder till att försöka locka med ännu fler. Helt utan resultat dessvärre. När jag hävdade att det inte spelade någon roll hur dåligt de spelade så fick jag höra:
”Men så ställ upp själv då.”
så fick det bli. Döm då om min förvåning när jag kom till mästerskapet. Det var en cupturnering. Den som vann sin match gick vidare till nästa omgång.
Jag gick faktiskt vidare till andra omgången tämligen enkelt, och därmed undvek jag sistaplatsen. Jag var helt ohotad. Min motståndare var chanslös. Han bemödade sig inte ens att komma till matchen. Jag vann alltså på walkover. Nästa match blev mer lik det vanliga inte en poäng till mig.
En liten märklig och smålustig händelse måste jag dock ta upp från detta evenemang. Putte, min chef var nog en hyfsad pingisspelare, men han hade lite svårt med nerverna inför så viktiga matcher. I luckorna mellan matcherna tog han upp en kvarting Explorer ur sin träningstrunk och stärkte sig med en rejäl klunk. Vid ett av dessa tillfällen kom en av arrangörerna in i omklädningsrummet.
”Stoppa ner den där genast! Annars anmäler jag dig för doping”
Det var tiden innan dopingskandalerna radades upp. Vist kände alla till doping och visst muttrades det när en östtysk vann någon seger, men jag tror nästan att om Putte hade fått en dopinganmälan på halsen så hade det nog varit en av sveriges första dopingfall. Ja, som blivit stoppad alltså. Ricky Bruch var ju aktiv redan då och han har ju i efterhand erkännt doping. Men han vart aldrig fälld.
Nu kan jag tillägga att dylik doping som putte nästan åkte dit på har jag stundtals ägnat mig åt jag med.
Jag höll en tid på med Dart, tämligen frekvent, och jag var mycket förtjust i pilkastarnas sportdryck. Starköl skulle ju också räknas som doping. Det är därför som Dartförbundet aldrig blivit invalda i riksidrottsförbundet. Dartspelare hävdar att en öl eller två tillhör spelet, eftersom matcherna så ofta avgörs inne på ölpubar. Jag kan nog säga att dart och skytte tillhörde mina starkare grenar, även om jag nog inte kom över medelmåttan där heller.
Skytte har jag provat på i lumpen, på Gröna Lund med deras luftgevär. Jag har också ägt en luftpistol och provat skjuta med en pistol som en svåger till mig tävlade med.
Min luftpistol var jag mäkta imponerad av vad jag klarade med den. En gång tände jag ett stearinljus och på tio meters håll lyckades jag skjuta så att jag släckte lågan. Jag trodde knappt det var sannt. Jag såg dock, när jag inspekterade ljuset att skottet missat med en halv centimeter. Det hade träffat straxt under den brinnande veken. Stöten mot ljuset hade ändå varit nog för att ljuset skulle vicka till, så att lågan blåstes ut.

Nu hade min inspiration tagit slut alldeles. Eller var det helt enkelt så att jag betat av alla mina idrottsbravader?
Jag hade inte skrivit något om mina försök till längdskidåkning. Men det berodde mest av allt på att ingenting anmärkningsvärt inträffat där. På platta marken, eller mycket lätta nedförslut gick det väl bra. Men när det bar utför det minsta så var det nästan värre än utförsåkningen. Här hade man ju inte ens stålkanter att hjälpa till med stoppet.
Nej, den sport jag var bäst på var nog frågesport.

Manne Holm

Jag är en gubbe på 60 som har huvudet fullt av idéer. Jag vet hur berättelsen börjar redan innan jag börjar skriva. Jag har ett hum om slutet, men vad söm händer däremellan har jag inte en aning om. Det är det som lockar mig att skriva mer.
Manne Holm är medlem sedan 2016 Manne Holm har 2 publicerade verk