En förlorad verklighet

Är det möjligt att existera samtidigt som man inte existerar? Eftersom det är så jag känner just nu. Allting bara flyter på, tiden, människorna och livet. Men ändå ligger jag här, ensam och tiden står still.

För 10 minuter sedan vaknade jag upp i denna stugan. Nu sitter jag i ett hörn och försöker att komma ihåg, komma ihåg vem jag är. Det enda jag minns är att jag heter Kaori Shizuma och är 17 år. Jag minns inte vem jag är eller hur jag kom hit. Rummet jag befinner mig i är ett litet utrymme med sunkiga möbler. Framför mig är en vit dörr som leder till en toalett och åt min vänstra sida finns det en liten trasig säng. Det luktar unket och jag känner hur den dammiga luften åker in genom mina näsborrar och ner till mina lungor, vilket gör det svårt att andas. Jag ställer mig upp och går fram till en spegel som hänger på vänster sida av toaletten. Flickan jag ser framför mig stirrar tillbaka med skarpa ljusblå ögon. Hennes käkben är markerade och hon har fylliga läppar. Ansiktet speglar förvirring och ögonen lyser av oro. Helt plötsligt kommer ett minne tillbaka och jag ser hur en liten flicka säger till mig:
-Kaori, för att kunna få reda på sanningen måste du följa kartan!

Vad konstigt att det är det enda jag minns. Jag bestämmer mig för att utforska mer så jag vänder mig om och går ut genom ytterdörren, det jag upptäcker är magnifikt. Det är en stor skog av alla möjliga växter i olika former och färger såsom blå, orange, röd och rosa. Jag är så fascinerad av den förtrollande skogen att jag nästan inte märker hur min kropp lyser upp i en blålila nyans. Det är en karta med en väg på som sträcker sig från min vänstra hand upp till min överarm, det liknar en lysande tatuering. På min högra handflata skimrar ett silvrigt märke med ett datum på, datumet är imorgon. Märket är formad som en fågel som är fängslad i en bur. Något i min omgivning måste ha aktiverat kartan så den börja lysa. Det kanske var mitt minne som satt igång processen. I vilket fall som helst måste jag följa kartan, det kanske är den enda utvägen härifrån och kanske ett steg närmare att få tillbaka mina minnen.

Kartan visar mig att jag ska gå norrut på en stig som finns bakom ett gigantiskt träd framför mig. Trädet är runt 50 meter högt och lika brett som stugan jag nyligen var i. När jag har kommit fram till stigen följer jag den omkring 20 minuter tills jag hör ett hjärtskärande skrik som verkar komma från en liten flicka. Jag vänder mig om och springer så snabbt jag kan mot ljudet. Flickan fortsätter att skrika högre och jag ökar farten och springer snabbare. Adrenalinet pumpar i mina öron och hjärtat slår i 200 slag i minuten. Jag undrar om någon eller något skadar henne. Jag ser en skymt av en flicka som ligger ner på marken i en vacker vit klänning. När jag kommer fram känns det som mitt hjärta ska stanna. Hennes klänning är dränkt i blod. Helt plötsligt sätter sig flickan upp och säger:
-Bra Kaori, du har kommit ett steg närmare sanningen.
Hon förvandlas till en vacker vit fågel och flyger iväg i full fart innan jag hinner säga ett ord. Vad är det som händer? Jag förstår ingenting, kan det vara så att jag drömmer? Jag börjar nypa mig själv men det enda som händer är att jag får ont, blir röd och öm.

På marken lyser ett kristallgrönt fragment med siffran 1 på. Jag sträcker mig fram och tar upp den men då börjar den smälta och gå in i min hud. Smärtan är outhärdlig, det känns som mina ben i handen sakta krossas och jag skriker halsen av mig. Jag har aldrig känt något så smärtsamt förrut. Jag brister ut i gråt och anstränger mig för att hålla mig uppe på fötter men misslyckas. Jag faller och allt blir svart.

När jag vaknar upp känner jag hur trädens skuggor faller över mig medan mörkret smyger in. Temperaturen har sjunkit och jag känner hur den kalla vinden omfamnar mig, vilket får mig att förstå att jag måste varit utslagen länge. Jag studerar min kropp och inser att kartan har ändrats. Vägen har blivit längre nu då den sträcker sig från min vänstra hand till min högra axel. Kan det vara så att varje gång jag rör ett fragment kommer kartan att låsa upp en bit av vägen? Det känns lite som ett pussel, intressant. Men vad är poängen med det hela, varför händer detta just mig?

Jag letar efter lite pinnar som jag kan använda som ved till en brasa. Det är viktigt att de är torra så att jag kan elda. Jag samlar allt jag hittar och lägger det i en hög på marken. Jag lägger lite löv mellan och på grenarna. Runt pinnarna staplar jag stora stenar för att elden inte ska sprida sig. Jag har även funnit två stenar som jag ska använda för att göra gnistor. Det är mycket svårare än jag trodde att det skulle vara. Jag håller på omkring 15 minuter tills det kommer lite gnistor som landar på löven. Jag viftar med armarna i stora rörelser för att elden ska kunna få mycket syre. Löven brinner snabbare upp och snart börjar hela brinna. Jag är väldigt fascinerad av lågorna. De påminner om oss människor, de behöver också syre för att kunna hålla sig vid liv. Till slut kommer elden dö såsom vi och förmultna i jorden. Då kommer vi alla att bli ett med naturen. Vi har inget att säga om hur vi vill leva precis som elden, vi är alla bara en bricka i ett enda spel som kommer ta slut någon gång.

Ett högt ljud bullrar över mig och hela himlen lyser upp i några sekunder. Vattendropparna faller ner och landar med ett litet skvätt. Det accelererar snabbt från några droppar till ösregn. Brasan släcks och plötsligt känner jag mig tom. För bara någon sekund sen levde den och i nästa sekund är den död. Jag börjar springa för att söka skydd och då halkar jag på lera och trillar ner för en brant backe. Det känns som backen aldrig tar slut, den fortsätter i en evighet. När jag slutar att rulla landar jag på en hård markyta. Marken är oerhört kall så jag kan tänka mig att det bildas moln av väte när jag andas ut. Den kalla luften sätter sig mot huden och vägrar att släppa taget. Men det som är positivt är att regnet har upphört vilket måste betyda att jag har skydd över huvudet. Jag är alldeles för trött för att se var jag är så jag lägger mig ner och blundar. Det enda jag kan tänka på är den blodiga lilla flickan i skogen. Hennes fridfulla kritvita ansikte som kollar upp på mig med stora glänsande ögon. Det var något speciellt med de, det känns som jag har sett dem förr någonstans. Det känns som jag känner henne, att hon är en del av mig. En del av mig som har försvunnit och aldrig kommer tillbaka.

Morgonen därpå är fridfull och vacker. jag hör hur fåglarna kvittrar och flaxar utanför. Nu kan jag tydligt se att jag är i en liten grotta. Framför mig ser jag den branta backen som jag omöjligt kan klättra uppför på grund av leran. Därför är jag tvungen att vända och följa tunneln. Efter en stund är jag ute och solen skiner starkt. Jag känner hur värmen välkomnar mig i en varm hälsning. Jag har lust att fråga solen varför hon ibland lämnar mig och sen dyker upp igen. Förstår hon inte att hon är den enda vännen jag har haft? Jag blundar och lyfter blicken mot solen. Jag drar fingrarna genom håret och andas in ett djupt andetag. Luften är så fräsch och frisk att jag känner mig reinkarnerad.

Jag hade nästan glömt bort kartan så jag tar en titt på den och ser att jag måste gå åt nordväst. När jag har gått en bit hör jag en flod väsnas. Jag går med snabba steg mot ljudet. Det är en lång och bred flod. Floden är konstig nog genomskinlig och ren. Jag sätter mig på huk vid vattnet och smakar om det är sötvatten. Klart det är så jag kupar händerna och använder de som en mugg. Jag får inte nog av vattnet. Jag bara dricker och dricker, rädd för att aldrig få se det igen, känna det igen eller dricka det igen. Jag kollar på min spegelbild genom vattnets reflektion. Flickan ser annorlunda ut nu, hon har fått milda ögon och hennes ansikte speglar självsäkerhet och glädje. Även om jag inte minns något så känns det bra. Jag kan vara en ny person, vem jag vill och börja om på nytt.

Jag hör ett härligt milt skratt som träffar mig rakt i hjärtat. Jag blir varm inombord för det är skrattet från mina drömmar. Jag lyfter sakta blicken, rädd för vad jag ska se. Där sitter flickan jag tidigare såg i skogen på en sten mitt i floden. Hon är sig lik fast utan blodet på hennes klänning. Hon kollar på mig med en stadig blick och ler. Varför känns det som hela min värld är byggd runt denna flickan?Jag öppnar sakta min mun och säger:
-Hej, jag heter...
Hon avbryter mig innan jag hinner avsluta min mening.
-Jag vet vem du är Kaori. Frågan är om du vet vem jag är?
Hur vet hon vem jag är? Jag svarar med en nervös ton:
-Borde jag veta vem du är?
Hon stirrar på mig ett tag sen lägger hon huvudet på sned och ler ett sorgligt leende.
-Så du minns mig inte? Det är ingen fara det kommer med tiden.
Jag hör ett knarrande ljud bakom mig och vänder mig fort om. Men inget är där. När jag vänder tillbaka blicken är hon borta. Och bara sådär känner jag mig tom igen. Jag hade så mycket att fråga henne. Hoppas jag kommer att få träffa dig igen vem du än är.

På stenen hon satt på ligger ett kristallvitt fragment med siffran 2 på. Jag förbereder mig inför smärtan och tar tag i den. Den börjar smälta in i min hud men det lustiga är att jag inte får ont. Snarare tvärtom, jag får en varm känsla som expanderar sig i min bröstkorg. En ny väg lyser upp på kartan. Nu går den från vänster hand till höger hand. Det ser ut som vägen vill att jag ska gå till det silvriga märket på min handflata. Jag följer kartan som tar mig österut. Jag har gått i några timmar och det har redan blivit skymning. Jag ser en vit fågel flyga över mig och något får mig att tro att jag är nära slutdestinationen. Efter 5 minuter är jag vid en skyhög klippa. Jag ser den vita fågeln gå in genom en öppning på höger sida av klippan som jag nästan missade. Jag kryper också igenom. På andra sidan är det ett öppet fält med snö på. Det faller fortfarande lite snö. Vissa landar på mitt ansikte och smälter. Helt plötsligt ser jag flickan igen, hon sitter mitt på snön med sin vita klänning. När jag ser flickan sitta där och le förstår jag att hon är jag. Flickan är jag i en ung version, det var därför jag kände igen hennes ögon. Hon säger med ett brett leende:
-Tack för att du minns mig. Glöm aldrig bort vem du är igen.
Hon ställer sig upp, går fram till mig och sträcker fram sin hand och säger:
-Här Kaori, det är det sista fragmentet du behöver för att komma ihåg vem du verkligen är.
Jag tar det sista kristallguldiga fragmentet med nummer 3 på. Allt blir svart igen.

Jag vaknar upp i ett vitt rum och är fastspänd i en säng. Vad är det som händer. Jag får panik och börjar skrika för fullt. Jag försöker slå runt med armarna och benen men jag sitter helt fast. Just som jag ska kalla på hjälp springer två människor i vita kläder in. De säger:
-Lugna dig Kaori, annars måste vi ge dig Neuroleptikum medicinen.
Jag vrålar ur mig:
-Vilken medicin? Vem är ni och vad gör jag här?
De kollar på varandra och skakar på huvudet och säger:
-Måste vi alltid göra detta? Vi är dina vårdtagare och är här för att hjälpa dig. Du har en sjukdom som heter Schizofreni. Du kan inte skilja verklighet från fantasi.
Jag känner mig som en bit glas som precis har trillat och gått sönder. Nej, detta kan inte stämma. Tårarna strömmar ner från mina kinder. Jag säger:
-Nej det stämmer inte. Ser ni inte kartan lysa upp på min kropp och det silvriga märket på handen?!
Den ena vårdtagaren suckar högt och försöker inte ens dölja sin irritation. Han försöker hålla sin röst stadig medan han säger:
-Det finns inget där Kaori. Vi måste tyvärr ge dig sömnmedel så att du kan lugna dig.
Det trycker snabbt in sprutan i min arm och går ut på led från rummet.

Varför händer detta mig? Allting var så perfekt när jag satt vid floden med mitt unga mig. Varför skriker väggarna och gråter. Är jag verkligen galen eller är de galna? Det jag upplever är verkligt jag vet om det. Kommer jag att ruttna här ensam? Jag kommer bara vara ett minne i någons undermedvetna som sedan kommer att förmultna. För ingen kommer att minnas en psykopat som mig. Nu förstår jag varför jag var så fast vid flickan som var jag. För det är mitt gamla jag, då jag inte var galen. Jag förstår även fågeln på min hand som ska föreställa att den sitter fast i en bur. Det är jag just nu, jag sitter fast i detta mentalsjukhuset. Det var därför mitt gamla jag även var en fri fågel. Jag somnar in av medicinen som har reagerat med min kropp.

Är det möjligt att existera samtidigt som man inte existerar? Eftersom det är så känner jag just nu. Allting bara flyter på, tiden, människorna och livet. Men ändå ligger jag här, ensam och tiden står still. Jag är inte galen.

Av: Aya Bonde

Skriven av: Aya Bonde