Publicerat
Kategori: Novell

En första kärlek

Inte ens regndropparna på fönstret kunde få mig lugn. Det som alltid lindrade min ångest. De kala träden, den grå himlen och vinden som susade gjorde mig bara mer irriterad. Vanligtvis när jag satte mig i fönstret kopplade kroppen av och mina tankar försvann in i min egen värld. En värld jag hade skapat för många år sedan, en värld som var bara min. Men nu hade det gått för långt. Carina, min pappas nya fru, hade verkligen gått för långt. Hennes ord skar som knivar, kanske mest för att min pappa inte sade någonting för att försvara mig. Den här gången hade hon, inför mina småsyskon, skrikit åt mig att jag var precis så värdelös och äcklig som min pappa hade sagt. Att jag skulle släppa allt för det skulle ändå gå åt helvete för mig för att jag var bortskämd. Med ”släppa allt” antar jag att hon menade dö. Jag hade gått in på mitt rum, låst dörren och satt på Nitzer Ebb's låt Kick It på högsta volym. Det bankade på dörren och det var skrik och bråk utanför. Men på mitt rum var det fint. Finare än någon annanstans. Nästa låt på skivan var lugnare i början och jag hörde min bror utanför dörren.
Nikki, kan jag få komma in? Jag är rädd.
Jag kunde inte neka min bror. Aldrig, så jag släppte in honom och låste igen. Han satte sig på min säng och jag satte mig i fönstret igen. Min bror var elva år och hette Johannes. Hans gröna ögon var det finaste jag visste. De andra syskonen, Ebba, Julia och Marcus, var bara så kallade halvsyskon. Vi hade pappa gemensamt, ingenting mer. De hade alla ärvt Carinas humör och brist på respekt. Johannes var den enda jag tålde att vara med i familjen. Pappa hade blivit så annorlunda när han gifte sig med Carina, han hade blivit en toffel.
Jag tror inte att pappa har sagt att du är värdelös.
Nej, kanske inte. Kanske har han det, vem vet?
Jag tror inte det. För du är inte det och pappa ljuger inte.
Jag log. Han var en så fin pojke, allt han sade var alltid direkt från hjärtat. Han trodde gott om alla och blev ledsen när andra var ledsna. Särskilt om det var jag. Han hade alltid varit känslig, men efter det att mamma gick bort var han nästan omöjlig. Han klarade inte av saker på samma sätt som innan. Emotionellt var han den svagaste jag kände. Samtidigt den starkaste. Det kan ändå inte vara lätt att förlora sin mamma när man är tio. Det var inte lätt när man var sexton i alla fall. Emotionellt var jag död. Näst intill. Den enda jag kände för var min lillebror. Mitt allt. Pappa grät inte på begravningen och han hade tagit med sig Carina dit. Carina grät inte heller. Jag inbillade mig att hon till och med hånlog. De spelade Purple Rain med Prince på begravningen, min mammas favoritlåt. Jag mindes hur hon alltid höjde ljudet när den låten var på radion.
Det knackade på dörren igen men inte lika hårt den här gången.
Gumman. Kan vi prata om det här?
Det var pappa. Jag ville inte prata om någonting med honom. Jag visste att han skulle försvara henne precis som han alltid gjorde.
Låt Johannes komma ut i alla fall.
Jag vill inte komma ut! Ni är inte snälla alls, Nikki är den enda som är snäll.
Johannes, du ska komma ut nu! skrek Carina.
Du är inte min mamma! Ingen är min mamma längre!
Johannes tryckte ner huvudet i en av mina kuddar och grät. Jag hoppade ner från fönstret och lade mig bredvid honom. Strök hans blonda lockar och pussade honom på huvudet.
Det kommer bli bra en dag Hannes, allt kommer bli bra igen.
Jag kände att mina tårar inte var långt bort men svalde ner dem igen. Ville visa mig stark för min bror, ville ge honom trygghet.

Skriken fortsatte i någon timme tills det plötsligt var total tystnad. Jag öppnade dörren och tittade runt. Inte ett tecken på liv. Jag gick runt i huset men ingen fanns någonstans. Johannes gick tätt efter mig.
Hallå? ropade jag utan att få svar.
Verkar som vi är ensamma, sade Johannes.
Leta efter en lapp eller någonting.
Vi hittade en lapp där det stod:
”Åkt till Mc Donalds, kommer hem senare.”
Jag tittade på Johannes och han började nästan gråta igen. Jag kramade om honom och sade att jag skulle laga mat åt honom. Han satte sig på en av köksstolarna och jag gav honom ett papper och färgpennor han kunde rita med medan jag lagade maten. Jag plockade fram allt som behövdes till pasta med ostsås, vilket inte är mycket. Eftersom jag var vegetarian hade min lillebror också slutat att äta kött. Det gick snabbt att ordna maten och vi satte oss vid köksbordet och åt. Carina hatade när någon åt där och speciellt när jag gjorde det. Därför var köksbordet min favoritplats att äta på.
Du borde nog bli kock, sade Johannes och log när han hade ätit klart.
Nej, det tror jag inte, skrattade jag. Det här är ju det enda jag kan göra.
Men du kan ju göra...
Som inte är fryst från början, avbröt jag.
Johannes förstod att jag hade rätt och log ner i bordet.
En pasta med ostsås kock kanske?
Ja, kanske det.
Jag diskade efter oss och Johannes torkade disken. Vi var precis klara när de andra kom hem. Pappa gick fram till Johannes och lade handen på hans huvud. Johannes kramade om pappa och sedan gick han till sitt rum.
Tomas, ta och prata med din dotter nu medan jag nattar barnen, sade Carina. Och kom ihåg vad jag sade.
Pappa satte sig vid bordet och drog ut stolen bredvid honom.
Kom och sätt dig en stund, sade han milt.
Jag satte mig på stolen bredvid och stirrade rakt framför mig.
Du vet ju att hon blir hetsig så snabbt, ändå håller du på och triggar henne, suckade han.
Jag triggar inte. Hon triggar mig.
På vilket sätt?
Bara att hon finns triggar mig.
Nikki... du är ändå sjutton år nu. Du borde tänka innan du handlar.
Ja, jag är sjutton, Carina är 37. Vem borde tänka innan?
Ja, jag kan hålla med om att hon också borde skärpa sig, men det krävs att ni båda två anstränger er för att komma överens. Om inte för eran egen skull så för barnens.
Jag har aldrig bråkat framför dem, det var hon som gjorde det nu. Jag käftade inte tillbaka.
Nej nej, inte den här gången. Men du har...
Ja, men okej. Jag ska inte säga någonting mer, aldrig, ska inte säga ifrån och ska bara göra som hon säger. Blir alla nöjda då om jag är eran lilla slav kanske?
Nej Nikki, det är inte alls så. Allt Carina kräver är att du respekterar henne.
Jag gjorde det pappa, men nu räcker det. Ska jag respektera henne så ska hon respektera mig också, det krävs två, eller hur var det?
Han svarade inte så jag gick därifrån. Upp på mitt rum och öppnade fönstret. Satte mig där och tände en cigarett. Ilskan kokade i mig, det kändes så orättvist. Jag började att minnas mamma igen. Hennes hår i vinden när vi tog kvällspromenader på hösten. Det var det bästa jag visste. Hon doftade kyla och värme på samma gång. Jag mindes speciellt en gång när vi gick igenom en park och hon stannade upp. Jag frågade vad det var och hon tittade upp mot himlen.
Vet du Nikki, det de säger i Lejonkungen, att stjärnorna är våra förfäder, det tror jag nästan stämmer, sade hon drömmande.
Jag tittade upp jag med och tänkte att kanske var den stjärnan min morfar, den där kanske var mormor. Det värmde mig från tårna till huvudet. Mamma log mot mig och vi gick vidare.
En svag harkling utanför dörren avslöjade min bror. Jag öppnade och släppte in honom. Vi lade oss i sängen och han somnade nästan på en gång. Men som alltid sov han oroligt. Rörde på sig och gnydde i sömnen. Jag sov som mest fyra timmar på en natt.

Utsikten på morgonen var disig och vacker. Musiken hade varit på hela natten på låg volym och Johannes höjde när han vaknade. Han tyckte om musiken jag lyssnade på, kanske för att jag gjorde det.
Vid frukostbordet var jag tyst och svarade bara när jag blev tilltalad. Ville hon ha det på det viset så skulle hon få det. Jag orkade inte bråka mer. Carina verkade njuta av det och det gjorde mig vansinnig inuti. Det var måndag och alla skulle till skolor och dagis. Jag ville verkligen till skolan, det var min fristad. Inte för att jag trivdes där, men det var bättre än i huset. Pappa skjutsade de andra barnen till dagis och skola medan jag och Johannes åkte buss. Johannes gick i samma skola som Ebba och Marcus men han fick inte plats i bilen sade pappa. Fast det fanns en ledig plats. Men Johannes ville hellre åka buss med mig ändå sade han och jag trodde honom. Han gick av på sin hållplats och jag åkte vidare med min mp3-spelare som sällskap.
När jag klev av bussen gick jag runt skolan och tände en cigarett. Det stod tre killar där som gick en klass över mig. De brukade alltid stå där som om de aldrig var på lektionerna. Det kanske de inte var heller. En av killarna tittade mot mig och log. Jag tittade åt ett annat håll och försvann in i mitt huvud. Det gjorde jag alltid när jag hamnade i situationer jag inte tyckte om. Just den situationen tyckte jag inte om för att den killen som tittade på mig hade varit min förälskelse i flera år. Han hette Kevin och han var enligt mig den perfekta killen. Han hade aldrig sett åt mitt håll tidigare och nu log han mot mig.
Måste varit till någon annan som gick bakom, tänkte jag.
Jag fimpade och gick in i skolan. Ångesten stack i magen när jag gick igenom cafeterian där i princip hela skolan satt och stirrade på allt som rörde sig. Jag var inte direkt den populäraste tjejen i skolan med mina slitna kläder. Det finaste någon skrikit åt mig var ”hippie”. Det värmde i själen. En hippie var väl ingenting dåligt? Och det stämde nog ganska väl in på min stil.
När jag kom in i klassrummet satt Kevin där. Jag stannade upp i dörröppningen och stirrade på honom.
Jag måste gått fel, sade jag.
Jaså? Ska du ha musik med Janne?
Ja?
Då har du kommit rätt. Jag ska vara med idag för jag har hål nu och inget bättre för mig.
Eh... okej. Varför går du inte hem eller någonting istället?
För att jag gillar musik och jag gillar Janne. Han är den enda läraren som är schysst här.
Jag satte mig vid ett bord vid fönstret längst bak i klassrummet. Lade anteckningsblocket på bordet och tittade ut genom fönstret. Jag drömde mig bort. Tänkte att Kevin kom fram till mig och kysste mig.
Vad tänker du på?
Jag hoppade till och Kevin skrattade. Kände mig som världens största idiot.
Vet inte, ingenting speciellt.
Nej du, det där var någonting speciellt Nikki.
Hu... du... vet du vad jag heter? stammade jag fram.
Ja, klart jag gör. Vi har ju gått på samma skola sedan du började i fyran. Jag minns dig.
Jag kände hur mina kinder brände och jag ville springa därifrån. Jag var en tönt när jag gick i fyran. Med fula kläder och äckligt hår. Inga vänner och ingenting. Ingenting var jag då. Ingenting var jag nu med i och för sig. Janne kom in i klassrummet och såg förvånad ut när han såg Kevin.
Du ska ju ha svenska nu Kevin, med Mattias, eller hur?
Japp, var precis på väg.
Han log mot mig och blinkade med ena ögat och sedan gick han ut. Jag var totalt förvirrad.
Knepig grabb det där, sade Janne och skrattade lite. Men någon ska väl vara det också, eller vad säger du Nikki?
Jag log till svar. Janne var som en mentor för mig, han hjälpte mig med allt. Han var snäll och förstående.

Efter musiklektionen hade jag hål i två timmar innan sista lektionen som var en halvtimme lång. Jag satte mig i korridoren och funderade på om jag skulle strunta i den sista lektionen och gå ner till centrum istället. Mina tankar blev avbrutna av Kevins röst.
Sitter du och funderar om du ska fly eller inte?
Ja, faktiskt, svarade jag och log.
Ska jag säga vad jag tycker?
Ja, visst.
Jag tycker att du ska följa med mig, Nille och Simon ner till centrum.
Jaså?
Ja, det vore kul. Ta en fika kanske? Ligga lite?
Va?
Fika?
Nej, tror inte det.
Ligga? Vad var det för fråga?
Du, jag skämtade med liggandet. En fika bara?
Men jag känner inte er.
Nej, precis! Och en fika är ett perfekt sätt att lära känna folk på.
Okej, sade jag, jag följer med då.
Awesome!
Vi gick ner mot centrum och till min förvåning gick det väldigt lätt att prata med dem. De var alla jätteroliga och trevliga. Jag skrattade mycket vilket inte var likt mig sedan mamma dog. Jag kunde verkligen vara mig själv med dem. Det var underbart.
Vi hade fikat i tre timmar när min mobil ringde. Det var Johannes.
Vart är du?
Jag fikar. Vill du komma hit?
Ja.
Jag gick och mötte upp honom och sedan gick vi tillbaka till caféet. Johannes trivdes lika bra som jag med sällskapet och killarna var trevliga mot honom. De gav honom massor med beröm för tröjan han hade, som hade Rolling Stones logga. Han blev stolt och det lyste i hans ögon. Vi satt kvar till det stängde klockan sju och kom på först då att den sista bussen hade gått. Ringde till pappa men fick inget svar. Jag vägrade ringa till Carina. Kevin föreslog att vi följde med hem till honom tills jag fick tag på pappa. Så vi följde med honom. Han bodde med sin mamma som inte var hemma när vi kom för att hon jobbade natt. Han visade oss runt lite snabbt, det var en jättefin lägenhet. Det kändes hemtrevligt på en gång.
Jag ringde pappa igen och han svarade.
Jag kan inte hämta er, kan ni inte sova kvar där?
Frågade Kevin och han sade att det gick bra. Jag skämdes dock. Kände honom inte ens egentligen.

Johannes somnade på en gång i soffan. Kevin hämtade en filt och lade över honom.
Vill du sova med mig?
Hur... då... menar du?
Sova med mig. I min säng. Med mig. Bredvid.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad menade han med det? Ville han mer eller ville han bara sova med mig? Jag nickade till svar och vi gick in på hans rum. Väggarna var täckta med affischer på olika band och filmer. Många av filmerna var mina favoritfilmer och musiken var nästan identisk. Han satte på Pearl Jam och satte sig sedan på sängen. Han tittade på mig och såg nog att jag var nervös.
Ta det lugnt, jag vill inte ha sex.
Uhm.. nej, okej.
Mina kinder blossade upp och jag stirrade ner i golvet. Kevin skrattade lite och bad mig sätta mig bredvid honom. Vi satt där och pratade musik, film och skola. Han hade börjat ett år senare så han var två år äldre än mig. Han berättade om sin pappa som hade varit frånvarande under större delen av hans liv, mamman som hade jobbat nästan dygnet runt för att få det att gå ihop. Han var stolt över henne sade han, hon var den starkaste människan han visste. Jag berättade ingenting om mig. Varför skulle det vara intressant?
Tiden rann i väg och klockan var plötsligt väldigt sent. Vi bestämde att det var läge att sova. Kevin lade sig bredvid mig i sängen och lade ena armen runt mig. Utan att vara det minsta oanständig. Det kändes varmt och jag blev lugn.

Jag vaknade av att Johannes petade på mig.
Är ni kära? viskade han.
Nej, viskade jag tillbaka. Vi sov bara.
Ska jag till skolan snart?
Vad är klockan?
Tio.
Jag flög upp med ett ryck och väckte Kevin. Han mumlade någonting och vände sig sedan så att han låg på magen med ansiktet mot väggen. Jag drog på mig byxor och strumpor och halvsprang med Johannes ut ur lägenheten. Som tur var bodde Kevin nära Johannes skola så vi kunde gå dit. Jag sade hej då till honom där och gick sedan tillbaka mot lägenheten jag hade lämnat. På vägen slog det mig att det kanske var dumt att gå tillbaka. Det hade ju inte blivit någon pinsam konversation så det kanske var bättre att gå till skolan. Jag gjorde det. Väl i skolan fick jag veta att lektionerna på eftermiddagen var inställda. Den enda lektionen som var den dagen hade jag missat. Jag gick ner till centrum och satte mig på ett café med en kopp kaffe. Efter någon timme var jag på väg att gå när jag såg Kevin vid disken. Han såg sig omkring och fick syn på mig.
Hej, sade han. Vart tog du vägen i morse?
Jag gick till skolan, svarade jag. Tänkte att du ville sova.
Du kunde ha sovit med mig ju.
Han satte sig ned bredvid mig och tittade på mig.
Du har verkligen vackra ögon, sade han. Sjukt gröna ju!
Tack, sade jag och tittade ner i bordet och började pilla med duken.
Varför är du nervös?
Jag vet inte faktiskt. Det är någonting med dig som gör mig nervös.
Hm... är det för att jag är så snygg? Eller är det min charm? Mitt vackra hår?
Jag skrattade med honom och jag kände mig inte nervös längre. Inte lika mycket i alla fall. Vi satt kvar på caféet och pratade bort hela dagen. Ett perfekt tidsfördriv tyckte jag.
Oj, klockan är fyra. Måste hämta Johannes.
Kan jag hänga med?
Varför vill du det? Eller alltså, du får väl, men vi ska hem sedan annars blir pappa galen.
Okej. Tror du att han blir galen om jag följer med hem till dig då?
Nej, det tror jag inte. Men Carina kanske blir.
Morsan?
Nej, styvmamma. Eller vad man ska kalla henne. Pappas fru.
Alright. Då kanske jag ska stanna här då.
Nej, det tycker jag inte. Följ med!
Jag letade alltid anledningar att reta Carina och en sådan här sak var bara för bra för att missa. Vi gick och hämtade Johannes vid skolan, som blev jätteglad att se Kevin igen, och sedan gick vi hem till huset. Kevins reaktion när han såg huset var som väntad. Han stirrade med stora ögon på den enorma dörren och sedan runt i den stora trädgården.
Vad jobbar din farsa med egentligen?
Advokat.
Aj. Kanske ska vara försiktig då, skrattade han.
Vi gick in i huset och det var tyst så när som på tvättmaskinens surrande. Johannes gick direkt ut på terrassen på baksidan och ropade därifrån att de satt där ute. De hade grillat och ätit och satt nu och åt glass till efterrätt.
Trevligt, sade jag sarkastiskt när jag kom ut.
Vi visste ju inte när ni skulle komma hem, sade pappa.
Nej, ni springer ju ute till sent på nätterna och sover hos folk ni inte känner. Då kan du väl inte vänta dig att det ska stå mat på bordet när du kommer hem, eller att vi ska vänta på er innan vi börjar?
Precis när Carina hade sagt det stack Kevin fram huvudet bakom dörren.
Hejsan! sade han glatt.
Hej, sade pappa. Vem är det här då?
Kevin, sade han och sträckte fram handen för att hälsa.
Pappa tog, artig som han var, Kevins hand men när det var Carinas tur lade hon armarna i kors och stirrade på mig.
Ska du umgås med ligister kan du göra det utanför det här huset!
Vi är ju ute, svarade jag och kände pappas blick i nacken.
Håll inte på så där nu! Du vet vad jag tycker om det.
Jag vet vad du tycker om allt för du håller aldrig käften.
Pappa reste sig snabbt från stolen så att den ramlade bak med en smäll. Han tog ett hårt tag om min handled, drog in mig i huset och upp för trapporna till övervåningen. Han sade inte ett ord medan han drog in mig på mitt rum och slängde ner mig i sängen.
Du talar inte så där i mitt hus! Inte mot Carina!
Men ska hon få säga vad hon vill till mig då? Du har varit ett svin sedan du lämnade mamma.
Hans stora hand smällde till min kind med ett smack.
Men Helene är död nu, eller hur?
Och du bryr dig inte ens om det! Du har inte en enda gång frågat varken mig eller Johannes hur vi mår. Du bryr dig bara om de andra!
Hans hand träffade min kind igen och sedan blev det en knuten näve över högra ögat. Smällarna kom med jämna mellanrum. Mitt ansikte domnade bort av smärtan. Han slutade att slå när det knackade på dörren. Han gick ut ur rummet och ner för trapporna. Jag hörde Kevins röst men inga ord. Det ringde i öronen och jag såg ingenting.

När både hörsel och syn hade kommit tillbaka såg jag Kevin som stod hukad över mig.
Nikki. Hur är det?
Det är bra, mumlade jag till svar.
Bra? Knappast. Du måste anmäla honom.
Nej. Jag förtjänade det. Jag skulle inte käftat. Det var mitt eget fel.
Men Nikki...
Nej, tänk inte på det. Det är okej.
Han sade ingenting mer om det och det kändes skönt. Pappa hade alltid använt våld mot mig och Johannes, det var ingenting nytt för mig.
Kevin hjälpte mig till badrummet och tvättade bort blod och tårar.
Sådär, nu är du ren och fin igen, sade han och log.
Tack.
Han såg på mig och log.
Jag kan inte släppa det, vilka otroliga ögon du har.
Han lutade sig mot mig och gav mig en lätt puss på pannan. Sedan en på kinden och en på munnen. Jag pussade honom tillbaka. Jag hade drömt om det här ögonblicket i flera år, dock hade det inte varit under samma omständigheter i mina drömmar som det var i verkligheten. Men det gjorde ingenting alls. Det hände, det var det enda som spelade roll.


Fem månader hade gått sedan första kyssen. Jag och Kevin hade inte varit ifrån varandra en dag efter det. Vi gjorde allt tillsammans. Och Johannes var med så ofta han kunde. Jag hade inte varit hemma sedan den dagen pappa slog mig när Kevin var där. Johannes fick inte vara med mig och Kevin för varken pappa eller Carina. Carina förstod jag men inte pappa. Han brukade be om förlåtelse senast dagen efter men nu hade han inte hört av sig överhuvudtaget på de fem månaderna som hade gått.
Det var fredag och Kevin ville gå ut och festa. Eftersom jag inte var arton kom jag inte in någonstans så jag kunde inte följa med. Han hade dåligt samvete och sade att han kunde ordna en fest hos honom om jag ville det. Jag ville inte det.
Det är klart du ska gå ut om du vill. Jag klarar mig.
Du får stanna här, det vet du. Vill inte att du går hem om din pappa är där.
Det är ingen fara Kevin, han kommer inte göra någonting om inte jag gör någonting. Jag går nog hem, det var några dagar sedan jag träffade Johannes.
Okej. Är du säker på det?
Jag försäkrade honom att allt var okej och han accepterade det.
Vi skiljdes åt och jag gick mot huset. Johannes öppnade och slängde sig i min famn.
Oj, vet du vad jag har saknat dig? Det är nästan så mycket att man inte kan säga det.
Jag kramade om honom hårt. Min finaste lillebror.
Huset var fyllt med människor. Människor som var pappa och Carinas vänner. Det var tydligen en middag av något slag. Jag mötte pappa på väg upp till mitt rum. Han bad om ursäkt flera gånger och grät och kramade mig. Jag sade att han var förlåten. Mest för att få komma därifrån. Johannes följde med mig in på mitt rum. Vi satt i min säng, han läsandes och jag skrivandes. Jag skrev i min dagbok om de fina månaderna jag hade upplevt. Om de intensiva dagarna med fina Kevin. Om alla vackra ord han hade sagt till mig, alla smekningar och kyssar. Om den dagen, bara en månad tidigare, han sade att han älskade mig första gången. Ingen hade sagt det till mig utom mamma och Johannes. Det värmde så otroligt mycket och jag grät när han hade sagt det. Vi kramades hela natten. Bara kramades och jag mådde så bra. Jag kände mig lycklig.

Nikki! Du har telefon, det är någon Susanne och hon låter ledsen.
Jag satte mig yrvaken upp i sängen. Susanne? Susanne var ju Kevins mamma. Varför ringde hon? Jag gick upp och fick telefonen av pappa.
Nikki...
Susannes röst var låg och hes, som efter man har skrikit. Det hon berättade fick mig att falla till golvet. Telefonen gled ur min hand och jag grät hetsigt och högt. Skrek och grät. Johannes vaknade och undrade vad som hade hänt. Jag kunde inte svara honom. Han tog upp telefonen och fick samma meddelande som jag hade fått. Kevin var död. Han hade blivit knivhuggen utanför krogen han hade varit på. Killen som mördade honom kände inte Kevin. Han hade varit påverkad av droger och trott att Kevin var någon annan.

Begravningen var vacker. Alla vänner var där och alla grät. De spelades ingen musik, det var inga psalmer och ingen höll något avskedstal. Det var precis som Kevin ville ha det. Bara tyst och mörk, inga ord utan betydelse, inga ord med betydelse.

Många gånger ville jag försvinna. Det var min första riktiga kärlek och han försvann. Johannes är det som håller mig kvar. Utan honom skulle ingenting vara fint, ingenting skulle betyda. De fem månaderna med Kevin var de finaste i mitt liv. Jag kunde inte önskat mig en bättre första kärlek.

Skriven av: ZarahS

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren