En kärlek mellan himmel och jord

År 1948. En ung och vacker flicka, Marleen Sajé, sitter vid det stora vita fönstret med blå fönsterkarmar och beundrar den vackra utsikten över staden Paris. Staden hon är född och uppväxt i som dottern till den franska guvernören Paulus Sajé. Men under sin uppväxt var hennes fader ofta på resande fot och sällan hemma hos Marleen.

Marleen är en sorgsen flicka som i sin ensamhet alltid drömmer sig bort till en annan verklighet. En verklighet där solen bländar ögonen varje morgon, en verklighet där nattens stjärnor glimmar över en fridfull värld. En värld där kärlek förärar henne vingar och glädje som formas till ett vackert leende.

Dagarna spenderar Marleen på det historiska Bibliotheque nationale de France ett ställe där Marleen kan dyka ner i böckernas värld och få ta del av bemärkta människors historier. Hon känner oftast igen sig i den brittiska författaren Jane Austens kärleksromaner. Med väninnorna är hon sällan, några enstaka gånger kan hon tacka ja till att spendera timmar på ett fik med lite kaffe struntsnack och en hel del amerikanska cigaretter.

Det är vinter och kylan har lagt sig över den vackra staden. Medan Marleen sitter och dricker sitt te vid fönstret börjar hon läsa brevet hon fått av Erland samtidigt som hon börjar tänka på sommarminnen och hennes resa till Alghero i Sardinien. De två mest underbara veckorna hon varit med om, två veckor i värmen bland ett vackert landskap, god mat och riktigt gamla italienska viner. Vad Marleen helst kallar för kärlekens stad. Det tog inte lång tid innan Marleen mötte blicken hon sent kommer glömma.

Det var inte länge sedan som Marleen och hennes fyra vänner åkte ner till Sardinien, det var i augusti då sommaren är som bäst. Efter många timmars resande från en verklighet till en sommardröm anlände de till ett gammalt sommarhus där de tillsammans skulle spendera två fina veckor.

Det bästa minnet från resan var den absolut första kvällen i den gamla staden. Marleen befann sig på en restaurang precis vid vattnet med en fascinerande utsikt över stranden där ljusslingor skapade en obeskrivlig atmosfär. En främmande ung karl slog sig ner några bord ifrån och hänsynsfullt iakttog Marleen. Och när hon mötte hans blick öppnades ett nytt kärlekskapitel.

Den unga mannen kallade sig för Erland Von Aulis och kom att bli en fröjd för Marleen. Efter middagen vågade han traska sig fram till hennes bord och bad om en dans. Allt kändes så overkligt när det två tätt intill varandra dansade till en av Dean Martins klassiker i sommarvärmen. Helt plötsligt kände Marleen något nytt, en varm känsla åkte igenom hela hennes kropp.

En kort stund efter den utsökta middagen och den passionerade dansen drog sig Marleen ifrån vännerna för att göra Erland sällskap ner till stranden där ljusslingorna fortfarande lyste upp tillvaron. Hand i hand gick de två i den varma sanden, talade och lärde känna varandra. Erland var en fransman från Le Main en stad söder om Paris. Han kom från en mycket adlig släkt. Hans kära far byggde stridsplaner tillsammans med resten av männen i Von Aulis släkten. En dag väntades även Erland att komma in i familjeverksamheten.

Men ännu var han fortfarande en ung man som befann sig i Alghero av samma orsak som Marleen, en nyfiken ung man som ville veta vad livet hade att bjuda på andra sidan medelhavet. Här skulle han befinna sig ytligare en vecka innan han skulle återvända till Le Main.

Från stranden började de röra sig in mot den lilla staden där musiken hördes ut ur de italienska pubbarna och på gatorna gick fattiga flickor barfota och sålde handgjorda smycken. En liten brunhårig flicka klädd i en trasig sommarklänning kom fram till Erland och talade engelska med en brytning. Trots att det var totalt förbjudet att handla från dessa barn på gatan köpte Erland en liten gåva till Marleen, små vita pärlor trädda i svart tråd som han knöt runt hennes vrist och sa ”lovar du mig en vecka, en vecka vi spenderar tillsammans en vecka vi sent glömmer en vecka i paradiset? Marleen log och nickade lite blygsamt. ”Se dessa pärlor som ett minne av mig min sköna” och så kysste han henne på panna och förde henne tillbaka till den gamla stugan där vännerna befann sig.

De kommande dagarna höll Marleen sitt löfte och befann sig i sällskap med Erland vilket inte alltid godkändes av väninnorna. De gjorde allt tillsammans, promenerade i timmar, satte sig på fik och beskådade staden över goda italienska delikatesser, på kvällarna dansade de och tog sig några glas vin på pubbarna i innestaden. Marleen hade aldrig tidigare känt sig så lycklig, Här ville hon stanna för alltid, i denna famn, i denna stad, i denna verklighet.

Men tiden står inte still, allt gott kommer till ett slut. En dag vaknade de två upp och tiden hade passerat fort som vinden. Det var dags för Erland att återvända hem och lämna Italien och Marleen bakom sig. En vecka senare lämnade även Marleen det hon kallade för kärlekens stad och återvände till den trista verkligheten. Men det tog inte långt tid innan de återtog kontakten igen hemma i Frankrike
De brevväxlade under en tid till dagen då han sände det sista brevet.

Dagen då Marleen i sin ensamhet befann sig vid fönstret med blå fönsterkarmar. Medan hon läser hans ord rinner tårarna över brevet. Erland var och kommer aldrig att tillhöra Marleen, Denna unga man var bortlovad till en annan flicka. Hur kunde något så vackert gå snett, hur kunde Erland acceptera faktumet att vakna upp bredvid en främmande själ varje morgon resten av sitt liv, och den viktigaste frågan hur skulle Marleen lämna över lyckan i sitt liv till någon annan.

Det sägs att tiden läker alla sår men tiden kommer aldrig fylla ett tomrum, tiden kommer aldrig kunna ersätta något så unikt och underbart som ett kärleksband mellan Erland och Marleen precis som ett band mellan en far och sin dotter.
Ibland väljer man att glömma det förflutna och gå vidare, växa och komma till en ny verklighet. En ny tid, en ny plats. Det var precis vad Marleen skulle göra. Hon skulle träda in i en verklighet hon drömt om länge, ett ställe utan fotspår av ett eländigt förflutet, eller tomrum andra lämnat efter sig. Men Marleen skulle inte göra det ensam hon skulle ta med sig sin livskärlek.

När klockan slog 12 stod Marleen på tågstationen i Le Main. Det var en vacker eftermiddag och solen sken över den frostiga staden. När tåget hade lämnat stationen var Marleen ensam och vilse. Hon får syn på en gammal gubbe som satt på en bänk en bit ifrån, lika ensam som Marleen. Försiktigt rör hon sig fram och frågar om vägbeskrivning. Hon tar ut ett gammalt kuvert vars Erlands adress stod på ur den lilla handväskan hon bar på. Mannen såg arg och dyster ut och hans små glasögon fick honom att se riktigt obehaglig ut. Men trots det var han hygglig nog att leda henne till Erland.

Efter en lång promenad från tågstationen kom Marleen äntligen fram till ett privat område. Längst upp på gatan fanns det ett stort hus med en trädgård lika vacker som en fantasi. Det var vackra blommor och stora träd med en så mörkgrön färg på bladen, så pass gröna att de lyste upp hela trädgården. Till höger om den riktigt stora och höga ytterdörren fanns det utomhusmöbler i mörkt trä där ett välbekant ansikte, lika vacker som hon sist såg honom befann sig. Men denna gång såg han sorgsen och ensam ut. Hans blick var genomskådlig och avslöjade mer än ord kan beskriva.

Hon går fram och ställer sig framför honom. Utan att säga ett ord eller göra ett ljud ifrån sig står det två i den vackra trädgården och betraktar varandra, samma blick som hon en gång mötte på en främmande mark, långt, långt hemifrån. Sakta för hon ned handen i väskan och tar fram en svart liten pryl som hon siktar emot Erland. Hon avfyra två skott, ett som åker igenom Erlands strupe och ett som går igenom Marleens.

Det var Marleens nyckel till den tid där solen bländar ögonen varje morgon, en tid där nattens stjärnor glimmar över en fridfull värd. En värld där kärlek förärar henne vingar och glädje som formas till ett vackert leende när hon tillsammans med sin ängel går ännu en gång hand i hand.

”Min älskade Erland en dag lovade jag dig en vecka i paradiset, nu lovar jag dig en evighet.”



©Mary Zaia

Skriven av: Mary zaia