En Kort Historia Om Min Eviga Kärlek

Jag och min fru, vi var ny kära efter 40 år tillsammans.
Ingen av oss varken förstod eller pratade spanska då men Spanien blev det ändå.
Resväskan var fullpackad av drömmar, vi visste inte vad som vänta och att våra drömmar snart skulle bli mardrömmar för någon annan.
Min fru var frisk och stark men oavsett hur frisk och stark hon än var så tog sjukdomen med sig henne i sin famn, bort från mig.
Cancer är inte rättvis, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Den tar ifrån oss den vi älskar över allt och lämnar med inget annat än sorg och förtvivlan.
Jag önskar, önskar så att hon var den som överlevt istället för mig men så var det inte, nu var vi istället separerade med bara mina minnen kvar.

År blåste förbi som löven i oktober och jag bara sörjde samtidigt som den Spanska kusten Murcia stod tyst kvar och väntade på mig och min fru.
Vi skulle varit gifta i 43 år om hon fortfarande var hos mig.
Jag var trött på livet, alla dagar såg likadana ut så jag bestämde mig för att resa iväg till den Spanska kusten.
***
När jag kom fram letade jag upp mitt hotell. I receptionen såg jag ett ungt par sitta tillsammans, pratade och skrattade.
En stor klump dök upp i halsen.
Jag fick nyckeln till mitt rum och en ung dam erbjöd mig hjälp upp för den långa trappan men jag svarade artigt att det inte skulle behövas någon hjälp fast att jag visste mycket väl att hjälp skulle behövas.
När jag kom till rummet några minuter senare började jag med en gång packa upp mina saker och längst ner i klädhögen såg jag där min frus sommarklänning, den hon fått av sin mamma dagen vi gifte oss. Minnen från våra 40 år tillsammans dök upp, inte ville jag ha dem där mitt framför ögonlocken på mig.
De hög till i hjärtat av någon som inte var här, kanske min fru, för hon var ju inte här.
Mina ben blev svaga som om jag fått hela världens sorg på mina axlar eller kanske var det bara min egen sorg.
Jag skrek, inte på något eller någon för ingen fanns där, där fanns bara jag och min sorg.
Jag la mig ner, släppte en tår eller två och somnade.
Middagen var redan bokad så jag släpade mig upp två kvarter med enda motivationen att det var nedför på hemvägen.

Jag åt inte mycket, drack mest.
Berusad som jag jag var gick jag förbi en byggaffär.
Kom hem lika berusad som på middagen.
Nu var jag och min fru nära varandra, jag kunde nästan känna henne.
Nu grät jag, tårarna bara rann ner på mina skrynkliga kinder medan jag gjorde en knut med repet jag köpt i affären, öglan spändes åt runt nacken.
Mina darrande ben fick bordet som jag stod på att skaka.
Jag ringde till min frus telefonsvarare, bara för att få höra hennes röst en sista gång.
”Lämna gärna ett meddelande så ringer jag nog snart upp igen”. Lät det ur telefonen.

Jag blundade och tog ett steg rakt ut, så var det slut.

Jag och min fru, återförenade igen.

Skriven av: Lill-John