En kvalmig natt i Bangkok / 10, slutet.

En kvalmig natt i Bangok / 10 slutet.

Knivmannen var helt desperat, han var ju helt ensam nu, när kompisen låg utslagen på golvet. Han satsade allt på ett kort. Vrålande och viftande med den blodiga kniven flög han på den storväxta vita mannen. Denne höjde det grova basebollträet och riktade ett fruktansvärt slag mot den svarte mannen. I absolut sista sekunden lyckades knivmannen ducka och bollträet rammade mig med fruktansvärd kraft rakt över munnen. Jahg hörde hur det krasade sedan svartnade allt, men fyra timmar senare vaknade jag upp på New Orleans, allmäna sjukhus.

När de hade tagit hand om såret efter knivsticket som tagit strax under högra skuldran så fick jag vila några dagar. Sedan opererades det som var kvar av mina tänder bort. Det gjordes i två omgångar, med en veckas mellanrum. En enda tand gick att spara. Westerlund skrattade ansträngt, som ni vet. Och den, ja den tanden byggde de upp av rent guld. De var bra, läkarna och sköterskorna, på det där sjukhuset. Efter fem veckor skrevs jag ut och åkte med hjulångaren upp till Baton Rouge där jag vilade upp mig under några veckor. Därifrån tog jag mig tillbaka till New York.

Varken Belinda eller Katie kom och hälsade på mig då, när jag låg på sjukhuset och jag har inte sett röken av dem, sedan den där kvällen på motellet. Kvist kom upp några dagar efter händelsen och han berättade att mannen som försökt att strypa Belinda var en av hennes älskare. Drogpåverkad och tokig av svartsjuka hade han och hans kompis följt efter oss den där kvällen, ända från schappet på Magazine Street och hela vägen ut till motellet.

Belinda hade blivit ganska illa däran men hon skulle repas sig och bli fullt återställd. Polis och ambulans hade naturligtvis kommit till motellet och det hade skrivits några rader i tidningarna. Men någon rättegång har jag aldrig hört talas om, några poliser hade inte sökt mig heller, under tiden på sjukhuset.

Westerlund reste sig upp från golvet. Jag har varit i New Orleans några gånger sedan det där hände, men till Magazine Street har jag aldrig återvänt. Kvist och jag skrev några brev till varandra. Han lämnade båten resan efter och tog sig upp till New York, han också. Men nu är det flera år sedan som jag har hört i från honom.

- Jaha grabbar! det var min historia, om hur jag blivit av med alla mina tänder, utom en. Han skrattade och gick ut på avbalkningen för att pinka.

Jim och jag reste oss också upp från golvet. - Varför fixar han inte till sig i truten sa Djungel Jim och såg på mig. Tänderna menar jag, tillade han. - Ja, sa jag, det får du nog fråga honom själv om. Det som är så självklart för många i land, är det inte alltid för en sjöman. Att fixa upp den där munnen är inte gjort på en kafferast, det tar säkert ett par månader. Och att få en kille som Elaka Westerlund att vara i land så där länge, det är inte lätt.

Westerlund och jag sa godnatt till Djungel Jim och kröp in i våra alkover, in till våra sovande moatjeer, och Jim kvailade i hop sig hos sin Nib.


................................................................................

En lång het natt var till ända och snart skulle solen åter stiga upp. Obarmhärtigt skulle den vräka ner sin värme och hetta över staden, över människorna i staden och över floden. Över alla båtarna som låg i bojar på floden. Ända ner i båtarnas redan heta maskinrum skulle den ta sig, den olidiga, oresonliga hettan. Ända ner till toppgreatingarna, via de öppna skylighten. Och där nere i kannhalningshelvetet skulle fyllesjuka motormän och maskinister, svära och förbanna. De skulle slita med stora tunga, fasta nycklar, oljiga topplocksmuttrar och utströmmare. De skulle svettas och törsta där nere i det heta helveteshålet. Och de skulle längta efter kvällen.

Men när den heta, skitiga arbetsdagen äntligen närmade sig sitt slut, skulle en förunderlig förvandling ske. Tröttheten skulle snabbt försvinna och vaskrummen fyllas av landgångssugna motormän, elever och maskinister. Och så bråttom var det att komma iland att många hoppade över middagen. Det gällde att ta vara på timmarna i Bangkok, the Seamans Paradise...


.........................................

När Elaka Westerlund och jag efter middagen kollat upp startlufts och bränsleventiler, öppnat upp för kylvattnet och kontrollerat att allt var tätt, då nockade vi av. En halvtimma senare satt vi nyduschade och välkammade i en speedbåt på väg till Djungel Jims träd.Det var visst några som väntade där...


Slut. OBS! Ovanstående historia utspelar sig långt innan Bangkok var känt av andra, än sjömän.

Skriven av: Boris Söderberg