Publicerat
Kategori: Romantik noveller

En kvinna i mitt kök

Han öppnade ögonen och såg att det var ljust ute. Det innebar att klockan borde vara bortåt nio på morgonen. Det smakade inte gott i munnen och huvudet kändes inte alldeles glasklart.
Jaja, igår hade det varit en livad kväll och lite plågor kostade det alltid. Han hade varit hos Jocke och spelat FIFA Soccer Game med kompisarna. En del att dricka hade det också varit. För mycket insåg han nu.
Han kände sig inte bakfull, bara degig. En svag obehagskänsla kom över honom. Det hade inget med bakrus att göra. Det var bara något som inte var som det skulle. Han brukade inte höra några ljud från grannarna. Men nu hörde han något.
Han lyssnade spänt.
Visst fan hörde han ljud och inte kom det från någon granne. Snarare från köket.
- Skit! Jag är väl inte vaken än, tänkte han och segade sig ur sängen. Endast iförd ett par kalsonger av märket ”Salming Boxer” gick han sakta genom hallen och tittade in i köket och insåg att han sov.
Han drömde. I köket stod en tjej med bara en T-shirt på sig. Och det var hans T-shirt. ” Tomlingson Ltd. Earth moving machines” stod det på den. Hon stod med ryggen mot honom och tryckte ner bröd i brödrosten och till vänster om henne stod en burk med marmelad. ”Blackberry Jam” stod det på den. Hon var barfotad.
För att inte vakna smög han sig försiktigt tillbaka till sovrummet och kröp ner i sängen igen. Han var fast besluten att stanna i sängen tills han vaknade. Men han hade svårt att somna fast han inte var vaken.
Vad fan hade han druckit i går kväll? ”Spiked drinks”?
Nej, men visst hade han petat i sig aningen mer än han brukade. Men … Tanken högg tag i honom. Hade han fått fylledille? Var det därför han såg halvnakna tjejer i köket?
Eller en tjej i alla fall.
En svag doft av rostat bröd och nybryggt the kittlade hans näsborrar.
Fylledille? Hallucinationer?
I alla fall så stod det en hallucination i hans kök och lagade frukost. Långsamt började han inse att han var vaken och att det stod en tjej i hans kök. Och att hon lagade frukost.

Sakta började minnesbilder från gårdagen att tränga på.
Det var när de var på väg hem, Jorma och han. De hade tänkt ta en taxi, men så hörde de dansmusik.
- Vi går in, hade Jorma sagt.
- Nä fan, jag är rätt så packad.
- Skit i de du. Du har ju alltid varit en djävla Juan Carlos!
- Vad då Juan Carlos? Han är ju kung för fan! Muttrade jag.
-Hette han inte så? Han som var så svår på fruntimmer?
- Don Juan för fan. Det är väl en helvetes skillnad. Och jag är packad.
- Men för helvete! Det inte en djävel där inne som är nykter.
- Kan så vara, men jag är full.
- Det är bara en skillnad i grad. ”Nemo saltat sobrius”
- Vad fan betyder det?
- Ingen dansar nykter.

Minnet slocknade och det blev svart. Som om det hade gått en säkring i minnesmaskineriet. Hade han dansat i går kväll?
Han hade djävlar ingen aning. Och vem i helvete var tjejen i hans kök? Hon hade rotat i skåp och lådor och tydligen gjort sig hemmastadd.
Enda sättet att få veta var väl att gå ut i köket och fråga henne. Hur fan skulle han börja?
”Hej, vad heter du”. Det var bara inte att tänka på. Kanske skulle han inte fråga någonting alls utan hoppas på att det skulle lösa sig på något djävla sätt. Tanken kändes lockande. Den metoden ställde i alla fall inga omedelbara krav på honom. Han gick ut i köket endast iförd kalsonger. Ett naturligt uppträdande är själva förutsättningen för att lyckas. Det kände han starkt.
Tjejen vände sig om när han kom ut i köket. Hon log mot honom.
- Har du bestämt dig för att vakna nu? Jo det blev sent i går kväll. Vi var hemma vid tretiden.
Han sade inget utan tittade bara på henne. Hon var förbannat söt där hon stod.
T-shirten nådde henne till halva låret. Hon var barfota. Han satte sig vid köksbordet. Det var dukat med tekoppar, rostat bröd, marmelad och kokta ägg. Tekannan stod mitt på bordet.
Jaha, om bakrus och frukostar visste hon inte mycket.
Jorma som var en tänkande man sade alltid att om man har bakrus så skall man tänka på att äta något lättspytt till frukost. Han såg tveksamt på det dukade frukostbordet.
Kanske ändå? Om han tuggade väl….
Tjejen tittade forskande på honom.
- Har du det tungt?
- Nja, det är inte så farligt. Lite degig bara.
Hon öppnade kylen och tog fram en burk starköl.
- Du kanske skulle må bra av ett hår av den hund som bet dig igår?
Han skakade på huvudet. Inga återställare! Det var en av hörnpelarna i hans livsfilosofi.
Hon slog upp te till honom, räckte honom sockerskålen, frågade om han ville ha mjölk. Kort sagt hon var den perfekta värdinnan.
I hans kök.
Teet var starkt och bekom honom väl. Förmodligen gjorde teet mer nytta än vad pilsnern skulle gjort.
Undrar var fan hon hade sovit? För sovit hade hon. Fräsch som en nyponros var hon. En daggstänkt nyponros tidigt en solig morgon. Undrar vad hon heter och vad i helvete gör hon i mitt kök?
Det självklara svaret kom han på själv.
Hon lagar frukost till mig. Men varför och vem fan är hon? Han stoppade i sig med god smak och degigheten i huvudet började släppa. Han var glad för det för han skulle behöva sitt goda huvud för att reda i detta mysterium.
Tjejen var snygg och såg rar ut. Det fanns inga spår efter make upp mer möjligen en aning läppstift. Hon såg definitivt inte ut som någon dam av det lättare slaget.
Absolut inte, kom han fram till.
- Alex, sade hon. Vi skulle behöva hem till mig och hämta några småsaker. Något behöver vi väl handla till kvällen också. Kan vi ta din bil?
Det kändes som ögonen stod rätt ut som råttpickar på honom och han gjorde en kraftansträngning för att inte tappa dragen fullständigt. Jaha. Hon var Alex med honom. Inte Alexander. Och vi behövde handla lite till kvällen. Satan! Hur väl kände vi varandra? Eller snarare hon honom. Han kom fram till den enklaste lösningen och nickade
- Vi fixar det. Inga problem.
Ett problem fanns det och det var att han inte borde köra bil förrän bortåt femtiden ikväll. En iskall tanke slog honom. Tänk om de hade varit sambo i flera månader och kände varandra sedan år tillbaka? Tänk om han hade supit bort minnet i går kväll?
Sådant hade han hört talas om. Folk som hade supit sig fördärvade och fått obotliga hjärnskador. Minnesförlust! Det kunde vara en hjärnskada. Men han kom ihåg Jorma! Det kanske var en sådan hjärnskada som gjorde att man bara glömde kvinnor? Hjärnan är en konstig grej och dåligt utforskad. Det kunde vara så. Han försökte komma ihåg några kvinnor. Den enda han kunde komma på var Emma och henne hade försökt glömma i flera år. En satans räpa var det. Svår att bli av med hade hon också varit.
Han tittade på flickan på andra sidan bordet.
Vem var hon? Vad hette hon? Var kom hon ifrån? Och framför allt. När skulle hon ge sig av?
Om de var sambo så skulle hon stanna. Hade hon inte sagt något om att handla lite gott till kvällen?
Ångesten tog tag i honom.
- Ska du inte ha mer te? undrade hon.
Hon hade en behaglig röst. Hela hon var förresten förbannat behaglig.
Han sörplade på sitt te och försökte samla ihop sig inför vad som komma kunde. Något lugn för att samla ihop sina spridda själsförmögenheter fick han inte. Tjejen började plocka undan på bordet och visade tendenser till att förbereda för diskning. Han kände igen känslan från de tidiga tonåren. När mamma röjde i köket och han satt i vägen. Mamma sade inte att han var i vägen. Men det kändes.
Fan vet om det inte är något telepatiskt som kvinnor använder för att få barn och manfolk att känna sig osäkra. Och i vägen. Nu satt han i sitt ägandes kök och hon skickade på okända vägar ett meddelande till honom.
”Du är i vägen”.
- Om du skulle ta och duscha innan vi åker. Du känner dig säkert bättre sedan.
Hon inte bara ville ha honom ur vägen hon visste hur det skulle gå till också. Han reste sig och lommade iväg som kuschad äkta man. Som om han var gift med en kvinna som han inte kände. Han visste att det var ett öde som han delade med många män men han var ju för helvete inte gift.
Ett isande tanke slog honom. Det enda han visste var att han inget visste! Tänk om de var gifta? Om han inte visste ett djävla dugg, så varför skulle han veta just det? Att han var gift?

Han duschade iskallt. Någonstans hade han läst att man behandlade bydårar och andra med störningar i förståndsapparaten med kalla bad förr i tiden. Om resultatet visste han inget men här fick man gripa efter varje halmstrå.
Hon donade i köket, i hans kök, medan han drog på sig kläder och tänkte dystra tankar. Hans kök var invaderat av främmande makt. Var köket bara ett brohuvud, en bas för vidare attacker in i hans hem?
Tveksamt gick han mot köket men kom inte så långt. Hon stod i hallen.
Jeans, stövlar och snygg kappa. Runt halsen satt en halsduk eller schal i snärtig färg. På huvudet någonting som kanske kunde kallas keps men kvinnor hade säkert ett mycket konstigare namn på ett så enkelt plagg.
- Ska vi gå? frågade hon. Glöm inte bilnycklarna.
Han skakade på huvudet och drog på sig skorna och tog jackan från kroken.
- Då går vi, sade hon.
Han tryckte ner hissen till garaget och gick före henne till bilen, låste upp men sedan var det stopp.
Hon sträckte fram handen.
- Ge mig nycklarna! Du skall inte köra bil än på ett tag.
Hans hjärta grät när han gav bilnycklarna till denna främmande kvinna. Bilnycklarna!

För en man är bilnycklarna vad Kronan, Svärdet och Äpplet är för ett krönt huvud. En kung, en kejsare, ett kungligt majestät! Blir han berövad tecknen på sin makt så har han förlorat den. Precis som han just förlorat makten över sin bil.

Hon körde bra. Inget velande och med bra framförhållning till annan trafik. Han såg sig omkring. Det var tunga stenhus varthän han såg. Landala, djävligt centralt men utanför Vallgraven. Hon parkerade och drog ett betalkort i parkeringsautomaten.
- Kom, sade hon kort och gick före honom.
Det började gro ett frö av hopp i honom
Om hon hade egen bostad så var det inte sannolikt att de var gifta. Det var en lättnad om än tveksam. De kanske skulle gifta sig? Han kom på sig själv med att undra när det skulle ske. Då skulle han i alla fall få veta vad hon hette.

”Tager du denna NN till din äkta hustru etc. etc.”

Tanken kändes hoppfull. Men skrämmande.

Hissen var en urmodig apparat med gallergindar och slamrade långsamt upp till tredje våningen. När hon låste upp dörren skymde hon namnskylten för honom. Och när hon öppnade var det för sent. Dörren öppnades mot en vägg.
- Stig in, sade hon och höll upp dörren.
Det var en tvårumslägenhet med högt i tak. Rotrenoverad och fin. Vardagsrummet var tapetserat med en tapet i vitt och ljusblått. Möblerna var ljusa. Att det var en person med god smak som möblerat stod klart.
Hon satte honom i en fåtölj och gav honom en bok att bläddra i.
- Nu ska vi gå, sade hon och tog ifrån honom boken. Vi skall handla också.
Jaha, tänkte han. Vi skall det. Undrar vad vi skall handla för något?
De satt i bilen och hon trixade sig snabbt fram till parkeringshuset i Nordstans köpcenter.
- Så, sade hon, låste bilen och stoppade nyckeln i fickan. Nu går vi.
Hon drog iväg honom till systemet. Där köpte hon två flaskor vitt vin och en box med rödtjut från Argentina.
Han fick bära.
Hon köpte grädde, ost, potatis och en del annat som han inte hann registrera. Hon betalade. Han fick bära.
Efter en kort raid i en fiskaffär gick de tillbaka till bilen och körde hem till honom igen. Förutom matvarorna som han fick släpa på så hade hon en väska med sig. Den var inte stor men inte liten heller. Mer åt det vanliga väskhållet så att säga.
Hon packade upp matvarorna. Hon lade in i kyl och frys och rörde sig vant i hans kök. Det var som om hon bodde där och hade gjort så länge.
Han satt och tittade på henne.
Hon var snygg. Inte på det där fotomodelliknande sättet utan på alldeles eget sätt. Brunett var hon med aningen markerade kindkotor och grågröna ögon. Hon såg rar ut. Riktigt vackra, klassiskt vackra kvinnor kan kännas iskalla men denna tjejen hade ett varmt utseende. Eller snarare en varm utstrålning.
Undrar vem fan hon är och varför är hon hos mig? Pengar har hon. Hon betalade det vi handlade idag och det hade nog gått åt närmare tusenlappen.
Fan, det var inget att göra åt det. Han måste fråga henne vem hon är och varför.
- Det blev sent i går, sade hon. Jag tror inte vi var hemma förrän strax efter tre.
Hemma? Det var alltså här.
Han harsklade sig som för att säga något men ångrade sig. Om han lät henne prata så kunde han kanske få några pusselbitar som stöd det minne han tappat.
-Det väl bäst att vi tar det lugnt i kväll. Vi fixar något gott äta. Lax köpte vi och vitt vin. Det kommer att bli en lugn hemmakväll. Vi kanske borde ta en eftermiddagsslummer också. Det skulle nog pigga upp dig.
Han nickade för det var nog bäst att hålla med. Ångesten började riva i honom igen.
Overklighetskänslan var svår att hantera.
- Du säger inte mycket, sade hon. Har du lite ågren?
Han nickade. Lite? Det var en underdrift av enorma mått.
-Det behöver du inte. Du brukar ta det försiktigt med spriten. Att det blir för mycket en gång är ingen katastrof. Och du har inte burit dig illa åt på något sätt. Du var bara lyckligt berusad.
Jaha, vi kände varandra. Hon visste att han brukade ta det lugnt med drickat. Undrar hur länge vi har känt varandra? Och hur väl kände vi varandra? Hur väl skall en tjej känna en kille för att ställa sig barfota i köket klädd i en T-shirt och laga frukost? Det kan knappast vara en tillfällig bekantskap. Han försökte minnas, men nej. Det var svart.
Paniken lurade bakom hörnet och han flydde till badrummet för att få en stund med sig själv. Han sköljde av ansiktet i kallt vatten och borstade tänderna.
Efter en stunds funderande tittade han sig tveksamt i spegeln. Var han verkligen han eller var han någon annan? Kafka kanske?
Minnet var inte mycket att lita på numera men nog fan tyckte han att han kände igen sig.
Var hade hon sovit och hur väl kände han henne? Nu skulle sovas middag och det kunde vara djävligt bra att veta hur de hade det. Han anade kallsvett på ryggen när han gick ut från badrummet.
Hon var inte i köket. Kanske hade hon stuckit? Nej, stövlarna stod kvar i hallen.
- Kommer du? Hörde han henne ropa från sängkammaren.
Nu djävlar, tänkte han. Vad skall det bli nu?
När han kom in i sängkammaren stod hon vid sängen klädd i BH och ett par minimala trosor. I en blink uppfattade två saker. Att hon var djävligt snygg och att sängen var bäddad och att överkastet låg snyggt på sängen. Han hade inte bäddat. Hon måste ha gjort det.
När?
Medan han duschade? Någon tid att grubbla på detta fick han inte för hon lade sig under överkastet och tittade förväntansfullt på honom medan hon grejade med kuddarna.
- Kom, sade hon och lyfte inbjudande på en flik av överkastet.
Hur väl känner jag henne? Hur väl känner hon mig? Hon vet att jag har måttliga alkoholvanor. Hur väl känner hon mig? Han gick fram till sängen och tittade på henne. Hon var förbannat söt.
-Ta av dig byxorna och skjortan annars blir du alldeles skrynklig, sade hon och rösten lät tämligen vardaglig.
Han kände sig som en viljelös zombie när han lade byxor och skjorta på stolen vid fönstret.
Detta måste få ett slut innan jag blir tokig, sade han tyst till sig själv innan han kröp ner hos henne. Hon lade huvudet på hans arm som om det var den naturligaste sak i världen och vred sig mot honom.
- Det blir väl bra med en liten slummer? Du kommer att må mycket bättre sedan.
Han beslöt att detta måste få ett slut nu. Så här kunde det inte hålla på.
-Du, sade han tveksamt. Jag vet inte vem du är. Vem är du och hur har du kommit hit?
Det kom bara ett återhållsamt fnissade från henne.
- Stackars dig! Jag har sett att du har haft det svårt. Minns du inte?
Han tvekade innan han svarade.
- Inte ett djävla dugg. Jag känner inte igen dig. Vem är du?
- Jag heter Vilma. Kommer du inte ihåg det?
- Nej, jag är ledsen. Jag kommer inte ihåg det. Varför är du här hos mig?
- För att du bad mig komma.
Han pustade.
- Jag var full! Varför i helvete skulle du följa med en packad kille?
Det kom ett stilla fnitter igen.
-Visst var du full, men du var lyckligt full. Du var full och rar. Vi dansade, kommer du ihåg det?
-Nej, inte det heller. Jag kommer inte ihåg något. I morse visste jag att jag aldrig hade sett dig förut.
-Hur kändes det? undrade hon intresserat.
-Som en mardröm. Det stod en tjej i mitt kök och lagade frukost och jag visste inte vem hon var. Jag trodde att jag drömde så jag gick och lade mig igen och väntade på att vakna. Men fortfarande! Varför i helvete följde du med en generalpackad kille hem? Varför?
Hon dröjde en stund med svaret.
- Du har aldrig varit tjej.
- Inte vad jag kan minnas men det säger inte så djävla mycket.
-Det är svårt att hitta en riktigt go kille. En med trygga ögon och händer som man inte behöver värja sig från. Du var en sådan kille. Visserligen var du tämligen full men det är ju sådant som går över. Dessutom sade du till mig att du älskad i mig. Du friade och jag sade ”Ja”.
Det knöt sig i hans mage. Hade han friat? Men han hade varit rejält full det kunde väl duga som ursäkt.
- Jag var full! Inte tillräknelig. Sinnesförvirrad!
Nu kom svaret utan fnitter och med viss skärpa.
-Den som är kär alltid sinnesförvirrad! Det är alldeles normalt. Och förresten, ett muntligt avtal är också ett avtal. Det var nog ett tjugotal vittnen. Det var i baren och du stod på en stol när du friade så du både syntes och hördes. Det var riktigt stämningsfullt skall jag säga. Ja, nästan vackert! Om du visste vad är det härligt med en kille som kan visa sina känslor.
Han låg stilla intill henne. Vad i helvete vad det hon sade? Hade han friat till henne? Han var full som ett vårdike och hon hade tagit frieriet på allvar.
Hon drev naturligtvis med honom. Det var en skärpt tjej. Snygg som fan var hon också. Och behövde inte hålla tillgodo med något djävla fyllo som hon träffat på krogen.
Hon drev med honom.
- Du skall nog inte ha för stora förhoppningar på mig. Jag dricker alldeles för mycket
för att du ska tycka att det är trevligt. Du skall hålla dig ifrån sådana stolpskott som jag.
Nu kom det fnitter igen.
-Du skall du inte försöka med sådant. Du brukar vara återhållsam med sprit. Det vet jag.
- Hur fan vet du det?
-För att Jorma berättade det för mig. Och Alex, du skall inte vara orolig. Får vi bara några dagar på oss så kommer du att se på detta på ett helt annat sätt. Du är lite rädd och uppjagad nu. Det går snart över skall du se.
Han suckade.
- Var sov du i natt?
-Hos dig så klart. Herre Gud vi skall ju gifta oss! Vi lever väl inte på 1800-talet heller. Du bara lade armarna om mig och så somnade du. Men du höll om mig! Du vet inte hur mycket en kille avslöjar om sig själv när han håller om en tjej. Det du avslöjade tyckte jag mycket om. Och idag på morgonen har du varit alldeles underbar. Jag har väl anat att du hade det svårt med minnet men du har hållit färgen hela vägen. Ända till sängen. Där är du ärlig. Det kommer att bli bra för oss Alex!
Han låg tyst intill henne. Det tog en stund innan dagens första klara tanke dök upp i hans huvud.
Vad fan skulle han klaga för? Det låg en tjej intill honom. En förbannat trevlig tjej. Och snygg som fan. Hon ville ha honom och han slog ifrån sig som en gammal sipp fröken. Hur djävla dum fick man bli?
Försiktigt drog han henne närmare sig och hade väntat sig lite motstånd, men nej, hon kom villigt till honom.
- Du Alex, en gång hörde jag en kille säga att om man är lite bakis då är sex det bästa som finns. Sedan kan du väl tala om för mig om det är sant?



Han tittade på henne när hon kom tillbaka från badrummet. Hon var naken och mycket vacker.
Hon kröp ner hos honom och kurade ihop sig intill honom.
- Det måste ha varit en hemsk morgon för dig, viskade hon. Du hade ju glömt allting.
En stod tjej i ditt kök och lagade frukost och du hade aldrig sett henne förut.
Hon skrattade tyst.
- Om jag hade vaknat att det stod en främmande kille i mitt kök och lagade frukost så hade jag ringt polisen.
Hon kysste honom snabbt.
- Men du var duktig. Du höll masken in i det längsta. Nu sover vi en stund.
Hon slocknade på några minuter.
Han hade svårt att koppla av. Det hade varit en skräckens morgon och paniken hade inte riktigt lagt sig ännu. Men en sak visste han. Vilma var alldeles förbannat rar tjej. Henne skull han vara rädd om.

Han vaknade av att det knäppte i badrumsdörren och ångesten från morgonen tog tag i honom för ett ögonblick.
Vilma hette hon. Det var vad han visste om henne. Han slöt ögonen igen. Vad ville hon? Hon hade invaderat hans hem med en självklarhet som var förfärande. Dessutom påstod hon att han hade friat till henne. Hon hade påpekat att det fanns vittnen.
Jaha. Brutet äktenskapslöfte? Var det inte det något gammalt? Eller kunde man åka dit för det? Vad kunde straffet bli? Tre månader i finkan? Ett äktenskap var på livstid.
Det var ett lätt val.
Vad ville hon?
Hon sade att hon hade sett något i hans ögon som hon tyckte om. Ögonen? De hade väl varit blodsprängda och djävliga. Det var de i alla fall i morse.
Han suckade.
Undrar vad fan hon höll på med nu? Hon rörde sig i hans hem som om hon ägde det.
Han överlade med sig själv. Skulle han gå upp och se efter vad hon höll på med eller skulle han ligga kvar och avvakta den vidare utvecklingen? Han bestämde sig för att gå upp. Inte för att ville utan för att han måste.
Han var pinknödig.
I badrummet var det fuktigt i luften. Hon hade duschat. Han hörde henne i köket och undrade vad hon gjorde. Hon hörde definitivt inte till den diskreta sorten som inte rotade i andras skåp och lådor. T-shirten vad hade hon fått tag på den?
Han funderade medan han pinkade. Porlandet i toastolen hade en lugnande inverkan på honom. Han tittade sig i spegeln. ”Ögonrödorna” hade återgått till den vanliga färgen. Alltid något.
Hon var fin i sängen påminde han sig. Det måste räknas som en merit. Det fanns ingen tvekan hos henne. Hon hade kommit till honom med en självklarhet som var nästan skrämmande. Kåta tjejer hade han haft i sängen förr. Men Vilma? Det var mer än bara kåthet hon kom med.
Men vad i helvete!
På hyllan i badrummet låg en elektrisk tandborste, tandkräm och en del andra grejor som ta mig fan inte var hans. Nya handdukar hade hon hängt upp också. Hade hon flyttat in?

Hans hem! Hans borg! En inkräktare!
Alarm!
Han kände hur vreden tog tag i honom och hans första tanke var att kasta ut henne med den elektriska tandborsten uppkörd i röven. Att bli av med henne en gång för alla. Han kände sig beslutsam och stark.
Fan, han spelade ju på hemmaplan!
För mannen är tanke och handling ett. Han öppnade badrumsdörren full av dådkraft. Hon smågnolade i köket.


La cucaracha, la cucaracha
When a man loves a woman
but she doesn't love him back, it's like a bald man finding a comb in the street.



Han tog ett par bestämda steg mot köket och såg henne stå vid diskbänken och skala potatis.
Vilma kastade ett öga på honom och började om igen med en potatis i ena handen och potatisskalaren i den andra.

La cucaracha, la cucaracha
When a man loves a woman
but she doesn't love him back, it's like a bald man finding a comb in the street


Hon sjung och vickade på höfterna och avslutade med några snabba danssteg. Han blev stående i dörren och kände hur hans ansikte sprack upp i ett leende. Kasta ut? I helvete heller. Han blev varm invärtes när han tittade på henne. En sådan djävla tjej!
Han kände sig som Hamlet i tredje akten.

”Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana.”

Hon log mot honom.
- Du ser ut som du är i nyskick! Rosig om kinderna och allting. Känns det bra? Han kunde inte svara. Inte svara det han kände. Att det kändes djävligt bra sedan han bestämt sig för att inte kasta ut henne.
- Jo, nu är jag som jag brukar. På gott och ont! Vad gör du? - Jag skalar potatis.
- Nu?
- Ja, som vi ska äta senare ikväll. Jag förbereder.
Han tittade på henne. Hon hade bytt kläder. Mörka långbyxor och en djävligt snygg blus. Hon var snygg hela tjejen. God smak hade hon också.
- Du, sade hon. Jag satte in lite grejer i badrummet. Om jag får så vill jag stanna till söndag kväll i alla fall. Vi har mycket att prata om du och jag.
- Nej, det är okay, sade han och undrade vad som hade hänt med honom. En vindflöjel, en ja-sägare utan egen vilja hade han blivit. Det bådade inte gott.
- Du sov så gott när jag gick upp. Vet du att du ser ut som ett barn när du sover?
- Nej, jag aldrig sett mig själv sova.
Han gick fram till henne och hon tittade på honom medan hon torkade av händerna på handduken. Hon såg honom rakt in i ögonen.
- Alex, det kommer att bli bra för oss. Jag har letat länge efter dig och jag visste inte vem du var. Men jag såg dig ändå.
Det ilade till i magen.
- Hur kan du veta?
Hon ruskade på huvudet.
- Det finns saker man bara vet. Tror du att jag följer med vilket fyllo som helst och ligger med honom?
Han skakade på huvudet.
- Du är en djävligt snygg tjej. Trevlig och rar. Du behöver inte hålla tillgodo med fyllon.
Hon skakade medlidsamt på huvudet.
- Så enkelt är det inte. Jag vet att jag ser rätt bra ut. Det är många som har talat om det för mig. Det har inte varit något jag har velat höra. I alla fall inte från dem som har sagt det. Ingen köper mig med smicker!
- Du tar bara vad du vill ha? Som du tog mig. Full och försvarslös.
- Ånej, full var du, men inte försvarslös. Du kunde skärpa till dig när det gällde. Det var av skärpan mitt i slirigheten som jag förstod vem du var.
Hon lade potatisen i en kastrull, fyllde den med vatten och lade på locket. Han betraktade henne tankfullt. Hur fan visste hon var han hade sina kastruller och allt annat?
- Alex, kommer du inte ihåg någonting från i går kväll?
- Inte ett skit. Vi är några kompisar som brukar träffas och spela dataspel. Vi har en fotbollsturnering. FIFA soccer Game. Det brukar ta några timmar och är skoj som fan. Lite skarpt att dricka brukar vi ha, men inte så mycket. Nu var det så att Jocke har varit Tyskland och köpt på sig en helvetes massa öl och brännvin. Jag tror inte att jag drack så mycket mer än jag brukar men jag har jobbat över rätt mycket ett tag. Ibland har jag inte varit hemma förrän tio på kvällen. Det har väl hållit på i ett par veckor och det har varit dåligt med sömnen. Jag borde inte ha druckit mer än ett par pilsner. Det hade räckt för att få mig lullig.
Sedan bestämde Jorma och jag att oss för att promenera en bit. Mest för att jag skulle få vädra av mig. Sedan skulle vi ta en taxi. Men så hörde vi dansmusik. Efter det minns jag ingenting. Det är första gången jag har en minneslucka och det känns inte bra.
Hon småskrattade åt honom.
- Du höll masken i alla fall. Du kom ut till mig i köket och låtsades som ingenting. Du sa inte mycket och det kan jag förstå. Det måste ha varit hemskt för dig. Men du var väldigt söt i dina kalsonger.
Hon klappade honom på kinden.
- Hur ofta spelar ni dataspel?
- Tja, varannan månad kanske. Det rätt komplicerat med gruppspel, finaler och sådant. Jorma har gjort ett program på sin PC som håller ordning på det hela. Jag ligger trea i maratontabellen. Jocke leder.
Vilma rev i kylskåpet och plockade fram grädde, margarin och lite annat. Hon ställde sig framför spisen och tittade upp mot hyllan över fläkten där kryddorna stod.
- Här fattas ingenting, mumlade hon.
Hon plockade fram en kastrull ur grytskåpet med en säkerhet som Alex upplevde som skrämmande. Hur fort hade hon gjort sig hemmastadd? Vad kunde hon göra med hans liv om hon ville?
-Alex, det är klart att du kommer att få vara med dina kompisar sedan också men jag vill inte att du kommer hem och är full förstås. Lukta sprit får du göra men inte vara full.
Han satte sig vid köksbordet och tittade på henne. Vad hade hon för planer och vem i helvete trodde hon att hon var? Hon hade invaderat hans bostad och bar sig åt som om det var hennes hem. Nu hotade hon hans frihet. Men han skulle få gå ut med sina kompisar. Det var ju vänligt av henne.
Han kastade en blick på henne.
- Vilma kom och sätt dig här ett tag. Ställ ifrån dig kastrullen och sätt dig.
Hon satte ner kastrullen på diskbänken och satte sig på andra sidan bordet och tittade frågande på honom.
- Vilma, vad är det du vill ha av mig? Vad gör du här egentligen? Du träffat en kille som var kanonfull och du följer med honom hem. Varför? Vad vill du? Du är en jättego tjej men jag måste veta vad du vill med det du gör.
Hon log det där leendet som han redan sett ett par gånger. Ett varmt leende som började över munnen och fortsatte ända upp i ögonen.
- Har du inte fattat det? sade hon.
- Jag har inte fattat ett djävla dugg.
- Jag trodde att jag hade sagt det.
- Det är möjligt, men säg det igen.
- Jag vill inte ha något av dig. Jag vill ge dig något.
- Vadå?
- Min kärlek och allt en kvinna kan ge en man.
- Du känner mig inte. Du har ingen aning om vem jag är. Hurdan jag är.
- Jo, det vet jag. Jag vet det jag vet. Hur jag vet det har jag ingen aning om.
- Ja men för helvete, Vilma. Så kan du inte hantera ditt liv. Du kan ju inte kasta dig in i en förbindelse med en man som bara är full när han dricker, men det är inte så ofta ryktas det. Det är ju ungefär vad du vet om mig. Hon skakade på huvudet.
- När jag var i tidiga tonåren så sade min mamma till mig ungefär så här. ”En gång kommer du att möta en man, du kommer att titta på honom, prata lite med honom och så känner du att den mannen har Gud gjort bara till mig. Hittar du den mannen så släpp honom inte. Ta ett stadigt tag i honom och gör vad du måste för att behålla honom. Annars blir du olycklig”. För mig är du den mannen mamma pratade om.
- Hur fan vet du det? Du känner mig inte.
- Jo, det gör jag. Av barn och fyllon får man veta sanningen.
- Jaha, barn är jag inte, men när du träffade mig så var jag bomfull. Vad är sanningen?
Hon teg en stund innan hon svarade.
- Jag berättade för dig att jag ofta har fått höra att jag är snygg. Oftast från killar som jag inte velat höra det av. Jag vet vad de vill ha av mig. Något som jag inte vill ge dem.
Hon log ett snett leende.
Du smickrade mig också för mitt utseende.
Vilmas ansikte sprack upp i en blandning av leende och skratt.
- Du sade att jag hade vackra händer. Jag hade en stark kvinnas händer, sade du.
Sedan vindade du till med ögonen och sade. ”Det är sådana händer som kan rappa killarna över fingrarna, men jag tror de kan smekas också”. Precis när du hade sagt det så tänkte jag på vad mamma hade sagt och på den gamla historien om Eleanor Roosevelt.
Han förstod inte.
- Eleanor Roosevelt? Hon som var gift med presidenten?
- Ja, just den Eleanor Roosevelt.
- Vad i helvete har hon med mig att göra?
Vilma skrattade högt.
- Det kan man undra. Men försök tänka efter. En tjej känner att en kille berör hennes innersta, men han är full. Då är historien om Eleanor Roosevelt inte så dum.
- Vad är det för djävla historia?
- Du skall inte svära åt mig! Men, Eleanor Roosevelt var ful. Riktigt naturful och det berättas att hon mötte en man i en hiss en gång. Han tittade på henne och sade. ”Herre Gud vad ful ni är. Ni är ju berusad, snäste fru Roosevelt. Ja, svarade mannen. Men det går över!”
Och du skulle också nyktra till och Jorma sade att du brukade vara försiktigt med spriten. Och han sade något annat också som jag tog till mig.
- Vadå?
- Han sade att du hörde till den sorten trygga människor som var likadana vare sig de var fulla eller nyktra. Du var alltid samma Alex, sa Jorma. Möjligen att du var lite mer Alex när du hade druckit. Och jag visste viste det. Jag kände det. Det var bara att följa mammas råd.
- Hur mycket talade du med Jorma?
- Rätt mycket. Du skulle gå och pinka och det tog en stund. Du hade väl en del att tappa av dig kan jag tro.
Hon smålog mot honom.
- Jag vet mer om dig än vad du tror.
- Hur kan du veta det?
- Du dansade med en annan tjej också. Och under tiden pratade jag med Jorma.
- Hur gick det med den tjejen då?
- Hon tyckte nog att du var för full.
Han grymtade.
- Förståndigt. För henne kommer det att gå bra i livet. Ett gott omdöme är inget tungt livsbagage! Och du pratade med Jorma? Var han inte intressant för dig?
- Jorma har en tjej. Han är sambo och lycklig med det.
- Henne kunde du väl ha brädat?
Hon skakade på huvudet.
- Jorma är en fin kille. Men inte för mig.
- Jaså.
Jorma talade om för mig att du hade god hand med tjejer. Han sade det inte, men det hade varit många det förstod jag.
Han fattade inte riktigt varför, men han kände att han skämdes.
- Nu är du nykter och det är som Jorma sade. Det är samme Alex, bara lite stillsammare och inte så impulsiv.
Hon tystnade innan hon fortsatte.
- Jag vill inte bli olycklig, sade hon.
Han satt och bara tittade på henne. Hon menade fan i mig allvar. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta. Någonting borde han väl säga, men vad, det visste han inte. Vilma var en rar tjej och han ville inte såra henne.
Innan han hann säga något tittade Vilma honom rakt in i ögonen.
- Är du rädd? undrade hon.
- För vad?
- För att binda dig?
- Jag har aldrig tänkt tanken.
- Gör det då!
Han tittade tankfullt på henne. Hon var utan tvekan den vackraste kvinna som någonsin suttit i hans kök eller legat i hans säng. Och hon ville ha honom som sin egen.
- Jag vill inte ta något ifrån dig. Jag vill ge dig mig själv och kanske ett annat liv. Det livet jag vill leva med dig. Men jag tror att du är rädd. Inte för många kvinnor, men för en kvinna. Du vet att många kvinnor betyder ingenting. En kvinna kan betyda allt!
Våga Alex!
Våga?
Han visste att kvinnor är bra mycket mer utsatta än vad killar är. Ibland undrade han hur en tjej vågade ta hem en okänd kille. Eller följa med en okänd man överhuvudtaget. Vilma hade följt med honom och hon hade helt andra planer för honom än andra tjejer hade haft. Småkåta, men rätt kass i sängen brukade de vara.
Vilma var något annat. I sängen också. Riktigt vad det var kunde han inte ta på. - Går det för fort för dig? undrade hon.
Han nickade.
- Ja, det kommer hastigt, det gör det.
Hon log retfullt.
- Du hade inga problem i sängen förut. Tror du att jag släpper till hur som helst?
Han skakade på huvudet.
- Nej, det tror jag inte. Du är inte den sortens kvinna. Du är inte alls den sorten som jag brukar få med mig hem.
- Jaså, du har fattat det. Det var alltid något. Men du får inte vara rädd. Män och kvinnor brukar bilda par. Hålla ihop genom livet. Det är lättare att leva då.
Det hade hon ju rätt i. Så gick det för de flesta. De blev sambo eller gifte sig. En del av hans kompisar hade barn. Det gällde att hitta rätt tjej förstås. Skilsmässor är inte roliga. Han hade kompisar som råkat ut för det också.
Rätt tjej?
Han fäste blicken på Vilma. Hon var både snygg trevlig. Fan!
Plötsligt reste hon på sig och gick bort till diskbänken igen.
- Du får fundera på hur du vill ha det, sade hon och ställde kastrullen på spisen. Han tittade på henne och undrade vad det var som pågick. Hon drev en känslomässig hetsjakt efter honom. Mycket hade han varit med om men detta tog priset. Tjejer brukade tala om efterhängsna killar men Vilma var mer än efterhängsen. Hon var inte ute efter ett knull. Hon ville någon mer.
Nu stod hon i hans kök och lagade något. Vad visste han inte. Det kändes knepigt. Han visste inte vad som pågick i hans eget kök. En främmande kvinna stod vid spisen.
Främmande? Han hade legat med henne för ett par timmar sedan. Och det hade fan ta mig inte gjort ont. Hon var fin i sängen och när hon kom tillbaka från badrummet var hon naken. Vilma var definitivt den vackraste kvinna han träffat. Kanske var hon den trevligaste också.
Alex visste han satt och hängde med huvudet som en trött asgam. Han begrep ta mig fan ingenting. Vid hans spis stod en toppentjej och försökte få till det med honom på allvar. Hur mycket allvar hade det varit med andra tjejer han hade haft? Inte ett djävla dugg.
- Alex hur gammal är du? Vilma kastade en blick på honom från spisen.
- Tjugonio, svarade han. Varför frågar du? Sade inte Jorma det? Fick du inte personnumret?
Han flinade trött åt henne.
Hon skakade på huvudet och han såg att hon grejade med spenat.
- Nej, jag fick inte det. Men jag skulle gissat på strax under trettio.
Vilma rörde i en kastrull och det såg viktigt ut. Hon rörde med slev mot botten på kastrullen och hade tungan i mungipan.
- Vad gör du? undrade han.
- Gratängsås, sade hon. Kan du öppna vinflaskan? Hon gav honom en av de flaskorna hon hade köpt. Det var tydligen inget skit vin för det var kork i flaskan och ingen enkel skruvkapsyl.
Det var lite pill med korken men han fick ut den i ett stycke och gav henne flaskan.
Vilma tittade i ett par köksskåp innan hon kom rätt och hittade vinglasen.
Hon slog upp ett glas till dem var innan hon slog i en rejäl skvätt i gratängsåsen. - Skål Alex, sade hon och lyfte sitt glas. Detta är matlagningsvin. Man dricker det när man lagar mat.
Han lyfte sitt glas och log mot henne. En sådan tjej!
Det var ett gott, torrt vin från Italien.
Alex satte ner glaset på bordet och tittade på Vilma som höll på att greja med laxen hon köpt. Hon hade plockat fram en ugnsfast form och smörade den noga. Alex uppfattade att det var spenat, fisk och på toppen gratängsås. Och ovanpå det några skivor ost.
- 225°C i 25-30 minuter, sade hon och såg nöjd ut. Vi sätter in den i ugnen om en stund.
Precis då fick han av ett ögonblick av klarhet. Det var nästan en religiös känsla. Han såg ljuset. Fjällen föll från hans ögon och allt vart uppenbarat för honom.
Alla kvinnor han träffat förut var våp eller ”kroghoppor”.
Vilma var en stark kvinna och hon hymlade inte. Ville hon ha något så sade hon det. Hon ville ha honom. Och han som var van vid att jaga var plötsligt jagad. Hon ville fånga honom precis som han fångat våpen som passerat i hans liv. Att vara jagad! Det var det som skrämde honom. Att vara jagad av en vacker och angenäm kvinna! Varför skulle han bete som en idiot och spela ”hard to get”? En tjej som Vilma skulle han aldrig träffa igen. Om han inte fixade detta så skulle han ångra sig hela livet. Men vem var hon?
Enda sättet ta reda på det var väl att fråga.
- Var du ensam på krogen? undrade han. Hade du inga väninnor med dig?
- Jo, vi var tre tjejer.
- Vad sade de när du drog iväg med ett fyllo?
- Fyllo? Du var inte så full. Inte så du raglade omkring. Nej, de märkte nog inget för de höll på att fjädra upp sig för två andra killar. Hur det gick för dem vet jag inte. Jag sade bara att jag drar nu och så gick vi. Alla tre. Jorma och du och jag.
- Är du ofta ute på dansställen?
Hon skakade på huvudet.
- Nej, det är för mycket köttmarknad för att det skall vara trevligt. Jag är ingen partytjej.
Han såg att hon skrattade åt honom.
- Ja, du får fråga vad du vill. Du hade ingen Jorma att fråga. Det är klart att du undrar vem jag är. Jag har läst samhällsvetenskap på universitetet och nu jobbar jag på KF med marknadsanalys. En rimlig lön har jag och jag trivs med både jobb och arbetskamrater.
- Hur har du det med killar då? Är det någon jag måste slåss med för få behålla dig? - Nej, du behöver inte slåss.
Hon såg tankfull en stund.
- Det har aldrig varit något på allvar egentligen. En het förälskelse i gymnasiet annars har det inte varit något intressant. Jag har nog levt stillsammare än de flesta tjejer i min ålder.
Plötsligt log hon mot honom. Ett varmt leende.
- Jag är glad att du frågar. Det är mycket du måste få veta om mig. Vi har mycket att tala om och jag har mycket jag vill fråga dig också.
Hon kom till honom med vinflaskan i handen.
- Lite påfyllning?
Han skakade på huvudet och visade glaset. Det var nästan orört. Hennes var tomt. Vilma såg på honom och smålog och han förstod att hon visste varför han ställde frågor till henne. Och varför glaset nästan inte var rört. Det var ett mjukt leende eller kanske var det ett leende som antydde att hon uppskattade frågorna?
Hon fyllde sitt glas till hälften och satte in flaskan i kylskåpet.
- Det är godast kallt, sade hon.
Du hade en fin lägenhet, sade han. Hur länge har du bott där?
- I två år. Det är en hyreslägenhet och jag hade väl aldrig fått den om inte pappa känt byggmästaren som äger huset. Vad jobbar du med?
- Jag är ingenjör och jobbar som konstruktör. Inget särskilt märkvärdigt.
Vilma tittade förvånat på honom.
- Du verkar inte som en torr tekniker. Vad kommer det sig?
- Nja, jag jobbar mycket med kunder och då måste man vara någorlunda allmänbildad. Annars når man inte fram till kunden. Det är inte bara teknik. Det är människor också.
- Du bor bra här. Detta är väl en bostadsrätt?
- Jo, jag fick hosta upp med en del slantar för få den. Jag trivs här. Någorlunda centralt är det och lägenheten är okay.
Han tvekade för det var en fråga han vill ställa men vågade inte riktigt.
- Om jag förstått rätt så har du sovit hos mig i natt. I min säng.
Hon nickade och han fortsatte.
- Varför går du lägger dig med kille som stinker fylla?
- Jag hade druckit lite också, så spritlukten kände jag inte. Och du var rar och fin när vi kom hem till dig. Du visste att du var berusad och försökte göra så gott du kunde. Du kramade om mig väldigt försiktigt och bad om ursäkt flera gånger för att du hade druckit för mycket. Rar var du. Och jag hade att välja mellan dig och soffan. Jag fick välja själv sade du. Och så påpekade du flera gånger att du skulle somna som en gris när du lade dig. Så jag sov hos dig. Du höll försiktigt om mig och somnade på direkten.
Han slöt ögonen och undrade hur fan man kunde glömma en hel kväll. Så mycket hade han inte druckit. Men för lite sömn och stressigt och djävligt hade det varit ett par veckor. Det var kanske det som var orsaken. Han kunde inte annat än skratta åt alltihop.
- Ja, ja, muttrade han. Du är fan ta mig inte klok. Går och lägger dig med mig.
Han skakade på huvudet.
- Det var så mycket som stämde med kravspecifikationen, sade hon och såg för en gångs skull generad ut.
- Kravspecifikationen? undrade han.
Vilma såg aningen skamsen ut.
- Har du aldrig funderat på hur den kvinnan skall vara som du skall gifta dig med
- Nej, jag har inte funderat på det. Det blir som det blir i alla fall. Om det blir.
Hon skakade på huvudet.
- Så här är det för mig. Han skall vara närmare trettio än tjugofem och han skall ha haft många tjejer. En stabil människa vill jag att han ska vara. En som är trygg i sig själv och han får absolut inte ha alkoholproblem.
- Nehej, då måste ju jag ha farit rakt ut i periferin.
Vilma blängde på honom och såg närmast ilsken ut.
- Du, det är väl en djävla skillnad på att vara full och ha alkoholproblem.
Svordomen som låg så illa i hennes mun fick honom att gapskratta.
Du är en märklig kvinna. Har du bockat av fler egenskaper hos mig?
- Det Jorma sade. Du är som du är. Även om du har druckit. Alltså trygg i dig själv.
Hon drog ett djupt andetag innan hon fortsatte.
- Jag tittade runt i lägenheten i morse när du sov. I bokhyllan fanns det mycket om metaller men mycket annat också. Det finns inget i din bokhylla som pekar på ett du skulle vara en knastertorr tekniker. Tvärt om. Och allt är i ordning i din lägenhet. Det är inte bara en plats som du sover på. Det är ett ditt hem.
Han skrattade åt henne.
- Det låter ju väldigt bra, men jag har hört att folk gifter sig av kärlek. Var kommer känslorna in? Eller finns de inte med i kravspecen?
- Och det skall du fråga!
- Varför skulle jag inte fråga det?
Så kom skrattet igen. Och leendet.
- Du som friade till mig stående på en stol i baren. Högt och ljudligt för alla som ville höra på förklarade du din eviga kärlek till mig. Jag skulle bli din ”livsledsagarinna” sade du. Hur du fick till det ordet, slirig som du var imponerade på mig. Och förresten, det hade inte spelat någon roll. Jag hade redan bestämt mig!
- Bestämt dig för vad? undrade han.
- Att du var den mannen som jag letat efter.
- Jaha, kan du förklara kravet på att han skall ha haft många kvinnor?
Vilma lyfte på ögonbrynen.
- Förstår du inte det? Han skall vara färdig med att löpa efter tjejer. Han skall ha ledsnat på krogen och lätta damer. Så enkelt är det.
Det kom ett skamset leende innan hon fortsatte.
- Och jag vill inte att han ska öva sig på mig.
Han kunde inte hjälpa det utan började skratta.
- Finns det en officiell standard du jobbar med? En EU-standard? EN 6900? Eller är det egen kravspec?
- Det är väl inte fel att fundera på vad det är för slags man jag vill ha? Eller tycker du att det skall räcka med att han dansar bra och inte misshandlar mig?
Hon såg arg ut.
Han flinade åt henne.
- Jag är inte mycket till dansör och ännu har jag inte slagit en kvinna.
Plötsligt sprack ansiktet upp på henne.
- Dina prestationer på dansgolvet imponerar inte. Det enda positiva jag kan säga om det var att jag i alla fall inte behövde försvara mig. Den finns killar som man upplever som åttaarmade bläckfiskar på dansgolvet.
Fan i helvete! Han kunde inte värja sig för hennes charm och ärlighet. Och varför skulle han det? Ett stilla leende spred sig i hans ansikte.
- Av alla kvinnor jag har träffat, började han men hon avbröt honom.
- Jag undanber mig alla jämförelser, sade hon och lät skarp på rösten. De tjejerna kan du glömma. Nu är det annat som gäller.
Han skrattade åt henne.
Du är fan ta mig inte klok, sade han. Vad vill du att jag skall göra?
Han såg på henne att hon samlade ihop sig. Som en general samlar sina styrkor för det avgörande anfallet.
- Jag vill, började hon, men kom av sig och började om igen.
- Jag skulle vilja att du tog mig till dig till dig. Att vi kan tillbringa så mycket tid vi kan tillsammans. Jag vill att vi skall lära känna varandra riktigt på djupet och jag tror att det finns mycket mera i dig än vad jag har anat. Sedan får vi se hur vi ordnar det för oss. Jag vill att du träffar mina föräldrar också. Det är viktigt för mig.
- Föräldrar?
Hon slog ner blicken och det var första gången han såg henne riktigt besvärad. - Alex, jag har aldrig kommit hem till mina föräldrar med en man förut. Hon böjde huvudet innan hon fortsatte.
- Om man inte räknar Klas. Killen som jag var förälskad i på gymnasiet. Men det var så längesedan.
Han pustade.
- De tjejer har jag har umgåtts med har jag hållit på avstånd från mamma. Hon skulle inte ha uppskattat den sortens damer.
- Mamma?
- Ja, pappa dog när jag var tre år. Han var byggnadsarbetare och föll ner från ett tak och dog. Jag minns honom inte. Mamma har fått vara både mamma och pappa för mig.
Han tittade på Vilma, sökte hennes blick innan han fortsatte.
- Min mamma är viktig för mig.
- Är du enda barnet?
- Ja, det blev inga fler. Mamma har aldrig haft en man efter pappa. Inte vad jag vet i alla fall. Hon har mig. Jag är det enda hon har som är viktigt för henne.
Vilma nickade.
- Då måste vi vara rädda om henne.
Hon reste sig.
- Nu sätter jag på ugnen, sade hon vred på ugnen. 225° muttrade hon.
Han satt och tittade fundersamt på henne. Vilma var fan i mig den första kvinna han hade haft hemma som använt spisen. En tanke slog honom. Han hade tydligen blivit väldigt tagen av Vilma på krogen, förklarat henne sin eviga kärlek och gud vet vad.
Så något måste han ha sett hos henne.
Tänk om han inte varit så full? Tänk om han hade kommit ihåg vad som hänt den kvällen. Då hade han inte stått som en idiot i köksdörren och undrat vem fan hon var.
Allt hade blivit annorlunda om han inte tappat minnet några timmar.
Då han hade han definitivt inte sett henne som en inkräktare, en objuden gäst som tog sig friheter i hans hem. Det var hans förbannade minneslucka som ställde till det för honom. För hon var en fin tjej. Det hade han tydligen sett fast han var full.
Vilma plockade fram gratängen ur kylen och tittade på ugnen.
- Den blev fort varm, sade hon förvånat och satte in formen. Här du någon äggklocka?
Den står köksfläkten.
Hon nickade och vred på klockan.
- Jag sätter den på 25 minuter så får vi hur den ser ut då.
Hon satte sig vid köksbordet och tittade forskande på honom.
- Hur mår du nu? Morgonen måste ha varit rena skräckupplevelsen för dig.
- Det är okay nu. Ingen fara. Och skräckupplevelsen från i morse är mitt eget fel. Hade jag inte varit full och fått en minneslucka så hade det varit annorlunda. Då hade jag vetat vem du var när jag såg dig på morgonen.
Potatisen hade börjat koka och Vilma reste och satte plattan på lägre värme.
- Du Vilma. Tillbringa tid tillsammans? Hur menar du?
- Att vi skall vara tillsammans så mycket vi kan. Efter jobbet. Träffas, prata och lära känna varandra. Äta något gott på kvällarna och ha det bra ihop. Kanske gå ut någon kväll. Käka och ta en öl tillsammans. Inga märkvärdiga värdiga saker alls. Jag vill bara se mer av dig. Och du får lära känna mig bättre. Jag kan vara väldigt rar om jag får säga det själv.
Han nickade.
- Jo, jag har märkt det.
Vilma skrattade tyst åt honom men sade inget utan började leta efter ett grytunderlägg.
- Gratängen kommer att vara varm, sade hon. Vi måste ha något att ställa den på. - Skåpet över mikron, sade han och kände sig ganska nöjde med att hon frågade för en gångs skull.
Han reste sig och drog ut en låda och plockade fram två tallriksunderlägg, knivar och gafflar och lade på bordet i vardagsrummet. Det var världen minsta matsalsbord, ett slagbord egentligen. Som det stod nu fanns det god plats för två, men inte mer. När han kom ut i köket igen hade Vilma hittat grytlappar och fått gratängen ur ugnen.
Potatisen var färdig och allt verkade vara under kontroll.
- Ta med dig två tallrikar och vinflaskan så fixar jag resten, sade Vilma.
Det kändes i luften att det hade hänt något mellan dem. De talade med varandra på ett självklart sätt och främlingskapet var borta. Det var som om de kommit varandra nära senaste timmen.

Vilmas gratäng på spenat, lax och gratängsås var obscent god och han såg att hon var glad över hans lovord över hennes kokkonst.
- Du lagar god mat, sade han.
- Pappa har lärt mig.
- Pappa?
- Ja, mamma lagar vardagsmaten och pappa lagar festmaten och festmat behöver inte var dyr. Bara med lite finess.
- Jag ser fan i mig framemot att möta din pappa. En man som har lärt sin dotter att laga sådan här mat måste vara en hejare till pappa.
Vilma tog hans hand.
- Du hade ingen pappa. Det måste ha varit svårt för dig och din mamma.
Han kände ömheten i Vilmas fråga.
- Jo, det var tufft. Jag begrep inget då, men mamma hade det jobbigt. Hon kämpade på med sina städjobb och försökte ordna det så gott hon kunde för oss. Hur mycket hon slet har jag inte förstått förrän jag blev vuxen. Mamma har det tungt med lederna. Knäna är värst. Nu jobbar hon halvtid. Hon har bostadstillägg och jag fyller på med tusen spänn i månaden.
- Ger du din mamma en tusenlapp i månaden?
- Ja, i handen för att ingen skall veta det. För då skulle väl bostadsbidraget ryka åt helvete. De pengar hon får från mig skall vara extraslantar. Pengar som sätter guldkant på tillvaron.
Vilma såg tankfull ut.
- Jaha du. Du har en del kvalitéer.
- Är det något du bockar av på din spec?
- Nej, det blir bara en notering i marginalen. Men Alex det är sak jag vill fråga dig. Igår kväll friade du till mig och sade till alla som ville höra på att du älskade mig. Hur känns det nu?
Han teg en stund. Igår hade han varit berusad och spontan. Inga eller i alla fall mindre spärrar än vanligt. Visst var Vilma en härlig tjej. Det var lätt att tycka om henne.
- Jag lider fortfarande av sviterna efter morgonen. Men du är en kvinna som jag har lätt att tycka om. Om du undrar om jag kommer att släppa dig så är svaret nej. Jag vill ha mer av dig. Det finns mycket i dig som lockar.
- Det var fint sagt av dig. Du ser mig som person och det tycker jag om. Du låg med mig förut, sade hon frågande.
- Ja, jag gjorde det. Men det var du som tog det initiativet. Inte så att jag ångrar mig men jag hade inte tänkt röra dig. Inte på det sättet.
- Varför inte? Du är väl van vid att ta hem tjejer och det har väl inte varit för att hålla dem i handen?
Han satt tyst en stund innan han svarade.
- Full eller inte så har jag nog tagit hem dig av andra skäl.
Vilma reste sig och började plocka ihop tallrikarna. Det var fan vad huslig hon är tänkte han och reste sig för att hjälpa till. Hjälpa till? Det var hans hem och Vilma som möjligen skulle hjälpa till. Han flinade för sig själv. Vilma hade förvandlat honom till en andraplansfigur i hans eget hem. Och han tyckte det var rätt okay.
Vilma sköljde av tallrikarna och den eldfasta formen och satte ner i diskhon.
- Vi diskar inte idag, sade hon. Vi sätter oss i soffan och pratar istället.
Hon flyttade deras glas till soffbordet och såg sig omkring i rummet.
- Var har du köpt möblerna?
- Tja, mest har det var Myrorna och sådan ställen. Jag har köpt efter hand. Det enda jag har köpt nytt är bokhyllorna. Det Billy från IKEA.
Hon tittade sig omkring i rummet.
- Det känns lite udda, sade hon. Men det är trivsamt.
Hon kurade sig närmare honom.
Tror du att jag ligger med killar hur som helst? Att det ofta blir som det blev med dig?
Han skakade på huvudet.
- Nej, det tror jag inte.
- Varför tror du inte det?
Vilma tittade uppfodrande på honom.
- Jag fick känslan av att du var ovan. Du får ursäkta om jag uttrycker mig illa.
Vilma skrattade tyst och tittade på roat på honom.
- Ovan? Inte så duktigt? Är det bra eller dåligt betyg på en kvinna?
Hon skrattade igen.
- Nej, du har väl rätt. Jag är ovan. Lite rädd var jag också, men det hade jag inte behövt vara. Du kände min ”ovana” och var rädd om mig. Och Alex, det värmer må du tro. Tror du att jag kommer att ”släppa till” i kväll också? Han tittade på henne och såg leendet i ena mungipan.
- Jag skulle bli besviken annars. Men jag får finna mig i vad du bestämmer.
Hon tog hans hand och höll den i sin.
- Du har inte tagit i mig sedan vi sov middag?
- Nej, jag har inte vågat.
Skrattet från Vilma kändes skönt. Det var ett skratt som kom långt inifrån henne.
- Du är allt bra rädd och velig. Men det får du vara.
Hon kröp upp i soffan och stödde ryggen mot honom och verkade nöjd när han lade armen om henne.
Han visste så lite om henne. Alldeles för lite. Att hon var en tjej som det var lätt och tycka om, det hade han känt. Det var en djävla skillnad på Vilma och andra tjejer han hade släpat hem.
Hon vände ansiktet mot honom och log ett blygt leende.
- Alex, jag tror jag vill bli kysst nu.
Det var längtan i hennes kyss. Och hunger. Han kände det och det hugg till i honom.
- Jag kan nästan känna din hand på mitt bröst, viskade hon.
Han lät fingertopparna nudda bröstvårtan. Bara en fjäderlätt, hastig beröring. - Är det så här du brukar göra med tjejerna du har raggat upp?
- Nej.
- Vad är det för skillnad?
- Skräck och längtan. Det är det som är skillnaden.
- Skräck?
- Ja, jag rädd för dig.
Vilma vred huvudet mot honom.
- Rädd?
- Ja, just rädd.
- Varför?
- För att du går in i mitt liv med sådan självklarhet och för att jag låter dig göra det.
Hon sträckte på sig för att känna hans fingertoppar mot bröstet.
- Då är det inte mig du är rädd för utan dig själv.
Kanske är det för oss jag är rädd?
Vilmas leende var ömsint.
- Du sade att det var längtan också. Du är rädd för vad du känner. Fegis! Hon träffade honom mitt i hjärtat. Han längtade efter henne!

Han låg utpumpad och trött över Vilma.
- Stanna i mig, viskade hon. Stanna en liten stund till.
Hon hade inte behövt säga det för han kände mig ur stånd att röra sig. Han var inte trött, bara matt och utslagen av en rofylld känsla.
Den enda tanke han hade i huvudet var att nu gällde det inte att bli av med Vilma, det gällde att behålla henne.

Han vaknade på morgonen och sträckte sig efter Vilma men hon fanns inte hos honom och han satte sig upp i sängen. Hon hade somnat med huvudet på hans arm, tätt intill honom. Mjuk och varm hade hon varit.
Men var var hon nu?
Det hördes ljud från köket och han log för sig själv.
En sådan djävla tjej! Vad höll hon på med? Lagade hon frukost igen? Han gick upp och tittade i köket.
Jodå. Hon höll på att laga frukost.
- God morgon, sade hon. Du hinner duscha.
Han smet iväg för en snabb dusch med tillhörande rakning.
En stund senare stod han och tittade över axeln på Vilma. Hon stod framför spisen och hade två stekpannor i gång. Han lade händerna på hennes höfter.
- Vad gör du?
- Äggröra och prinskorv. Rostat bröd, marmelad och the blir det också.
Jo, visst fan rullade det runt några prinskorvar i en av stekpannorna.
- Jag hade inga prinskorvar. Var har du fått tag i dem?
- Jag köpte dem igår. En burk med rödbetor också. Man måste ha rödbetor till äggröra.
Han tittade på henne. Samma T-shirt som i går.

Tomlingson Ltd
Earth moving machines

Stod det på ryggen.
- Jaså, måste man ha det? Rödbetor?
- Ja, det måste man. Sätt dig! Nu skall vi äta.
Han kom inte ihåg när han åt äggröra sist. Det måste ha varit väldigt länge sedan.
Men det var gott och rödbetorna var pricken över i-et.
Vilma gick igång med disken direkt efter frukosten.
- Det ser så tråkigt ut när det är odiskat, sade hon bara.
Hon diskade, torkade och satte in i skåp.
Nu får du torka av diskbänken och bordet medan jag går och duschar. Sedan skall vi prata du och jag.
Hon försvann och han fixade med diskbänken och köksbordet. Han sköljde ur disktrasan ordentligt med kallt vatten och vred ur den väl. Det hade mamma lärt honom. Disktrasor börjar lukta fort annars.
Jaha, vi skulle prata? Undrar vad det skulle pratas om? Hon hade ett helvetes tempo, Vilma. Men han hann bädda innan hon dök upp.

Hon kom nyduschad och fin. Fräsiga kläder hade hon på sig och lite makeup hade hon också.
- Det var fan vad du blivit elegant, muttrade han.
Hon kastade en blick på honom och han anade att hon uppskattade vad han sagt.
- Nu skall vi prata, sade hon och satte sig vid köksbordet.
Hon tittade på honom och sög på underläppen.
- Våra föräldrar, sade hon och tittade uppfordrande på honom.
- Föräldrar? Jag har bara mamma. Tyra heter hon. Jag är enda barnet och jag vill inte veta av något slarv när det gäller min mamma. Henne är jag rädd om.
- Det vet jag att du är. Jag har mamma, pappa och en bror. Brorsan är tre år äldre än jag och sambo med en tjej som heter Elin. De har varit ihop i flera år.
Mamma heter Agnes och pappa heter John. De funderar på att sälja huset. Det är för stort för två personer säjer de.
Jaha, han nickade åt henne. Så kunde det vara. Men vart ville hon komma?
- Jag kommer att vara hos dig i fortsättningen och våra föräldrar måste få veta.
Han funderade.
Ta med Vilma till mamma? Av alla kvinnor han hade haft så var Vilma den enda som var presentabel. Presentabel? Hon var mycket mer än så. Men att träffa varandras föräldrar? Det var ju att förlova sig till hälften. Och de hade känt varandra i två dagar.
- Tja, förr eller senare måste det väl göras. Men var står vi nu, du och jag?
- Vi står där vi har bestämt att vi skall stå och vi skall vara mycket tillsammans och riktigt lära känna varandra. Du har det större än vad jag har så det är väl bäst att vi är hos dig.
Han skrattade åt henne. För Vilma var allt enkelt. Och en sak visste han. Om Vilma gav sig iväg så skulle han sakna henne. Han skulle sakna henne väldigt mycket. Och mamma? Vad skulle hon säga om han dök upp med Vilma?
Han kastade ett öga på henne. Jo, mamma skulle nog tycka om Vilma. Hon var snygg som fan och hade ett behagligt sätt. Och ”snyggheten” var sådan att den tilltalade både män och kvinnor.
- Du ser fundersam ut, sade Vilma.
- Ja, i vilken ordning skall vi ta det?
- Din mamma först. Hon är ensam och har bara dig. Hon är viktigast. När skall vi?
Han satt tyst en stund.
- Hon vet inte att du finns. Jag får prata med henne först.
Vilma flinade.
Du skulle nog ta ett snack med Jorma också. Han om någon har väl rätt att få veta.
Han skrattade åt tanken.
- Jo, jag får slå en signal till honom.
Han tog telefonen.
- Jag ringer mamma så får vi se.
Vilma reste sig och gick ut i vardagsrummet.
Alex tittade efter henne. Det var fan i mig första gången hon visade något som ens liknade hänsyn. Det skulle inte förvånat honom om hon hade suttit med örat emot telefonen för att kunna höra vad hans mamma sade. Han flinade för sig själv med han pratade med mamma.
Det var bra med henne, lite värk hade hon men det hade hon alltid, så det var inget att oroa sig för.
- Är du hemma idag? Jag skulle vilja hälsa på dig och prata lite.
- Är det något särskilt? undrade hon och han anade oro i hennes röst.
- Ja, kan man väl säga. Jag har med mig en tjej som jag vill att du skall träffa. Det blev tyst i luren.
- En kvinna?
- Mamma! Hade du väntat dig något annat?
Det blev tyst igen.
- Är det allvar? undrade hon.
- Ja, det är allvar. Vilma heter hon. Det har gått väldigt fort, men det är på allvar. Det här var tydligen inget som mamma hade väntat sig för hon hade svårt att hitta orden.
- Om du bjuder på kaffe så köper vi med oss några wienerbröd.
- Jag har några småkakor i frysen som jag kan tina också. Vad heter hon?
- Vilma. Du behöver inte vara orolig. Hon är en fin tjej. Mjuk och rar. Du kommer att gilla henne. Ska vi komma vid ettiden?
- Alexander, det skall bli så roligt. Ni är så välkomna bägge två. Det skall bli så roligt att träffa henne.
Han satt kvar vid köksbordet och tänkte på mamma. Alexander hade hon sagt. Det gjorde hon inte ofta. Nu skulle hon vara orolig för honom. ”Det är väl en bra flicka Alex hade fått tag på?” Tänk om mamma hade vetat hur detta börjat. Och vem som fått tag i vem? Och hur! Det gick rysningar utefter ryggen på honom när han tänkte på det.
Vilma tittade in i köket.
- Vad sa din mamma?
- Hon blev förvånad. Detta var inget hon hade väntat sig. Vi åker så vi är där vid ett.
Några wienerbröd skall vi handla på vägen.
Han tittade på Vilma. Hade den kvinnan inga nerver? Alex visste att den dagen de skulle träffa Vilmas föräldrar så skulle han vara nervös och kanske lite rädd.
- Alex, hur tror du att din mamma väntar sig att jag ska se ut?
Den frågan värmde. Lite orolig var hon i alla fall.
Jag tror inte hon funderar på det. Det är nog mera så att hon hoppas att jag har fått tag på en rar flicka. Utseendet bryr hon sig inte om.

Hon försvann ut i badrummet. Kanske för att se över makeupen. Det var nog viktigt för henne att det blev rätt nu. Hon kom tillbaka efter en stund.
- Alex, du har en tvättmaskin. Använder du den? Jag menar att det finns väl en tvättstuga i huset också?
- Jag har inte mycket tvätt så det brukar bli att jag tvättat här. Jag har ett hopfällbart torkställ som jag hänger tvätten på. Det brukar bli torrt på några timmar.
Hon tuggade på underläppen innan hon fick ur sig vad hon ville ha sagt.
- Vi borde byta lakan. De börjar bli fläckiga.
Han skrattade åt henne.
- Om vi skulle ta och skaffa något lättskött i plast? Jag menar att det skvätts ju i ett i den sängen. Skaffar vi lakan i plast så är det bara att torka av.
Hon blängde på honom.
- Jag vet att du har lakan. Vi lägger fram så att vi kan bädda rent i morgon.
Han lade armen om henne och flinade åt henne.
- Jag vet inte hur många byten jag har. Vi får väl inventera. Men det gör vi när vi har varit hos mamma.
Plötsligt såg Vilma eftertänksam ut.
- Din mamma blir väl inte ledsen för att du kommer med en tjej?
- Varför skulle hon bli det? Hon skulle bli upprörd om jag kom med en kille.
Vilma log ett snett leende innan hon svarade.
- Du är enda barnet och hon är ensam. Tror du att hon blir rädd att jag ska ta dig ifrån henne?
- Nej, hon har aldrig försökt binda mig till sig på det sättet som du menar. Hon kommer att bli glad.
*
Vi parkerade och gick över parkeringsplatsen.
- Heter din mamma Tyra? undrade Vilma.
- Ja, hon heter Tyra.
Vilma kastade en blick på mig.
- Det är ett ovanligt namn. Jag har aldrig träffat någon som heter Tyra. Det är gammalt namn. Danskt tror jag. Men skit i det. Mamma är glad att vi kommer.
Mamma blev glad. Hon tittade på Vilma och Alex anade att hon tyckte om vad hon såg. Vilma hade sparsam makeup. Inget var dolt bakom en raffinerad makeup. Hon kom till mamma med ett nästan naket ansikte. Som en kvinna som inte har något att dölja. Inte för mannen hon älskade och inte för hans mamma.
- Var det Vilma du hette? frågade mamma.
Vilma nickade.
- Jo, Vilma heter jag. Vilma Klenström.
Vi satte oss i köket och mamma tittade på oss.
- Hur länge har ni känt varandra?
Han såg att det blixtrade till ögonen på Vilma och hon log ett brett leende.
- Vi träffades i fredags, sa hon försökte se allvarsam ut, trots leendet.
- Jag såg Alex och han såg mig. Det räckte. Jag bestämde mig direkt. Den killen skulle inte få gå omkring som lätt offer för vilken kvinna som helst. Den mannen skulle jag ha. Så jag slog till direkt.
Vilma log försiktigt mot mamma.
- Jag vet inte om Alex fattat ännu men jag har bestämt hur det skall vara.
Alex tittade på sin mamma, aningen orolig för hur detta skulle gå.
Mamma tittade noga på Vilma och Alex visste vad hon såg.
En ung kvinna med mörkbrunt, kortklippt hår, vacker välvda ögonbryn över ögon som drog i brunt. Lite glitter var det i dem och munnen hade ett svagt leende i ena mungipan. Hon var vacker!
- Jag vet att Alex har träffat kvinnor men han har aldrig kommit hem men en flicka förut. Och jag är glad att han inte kommer hem till mig med ett våp utan med en kvinna som vet vad hon vill.
Mamma gjorde en paus innan hon fortsatte.
- Och dessutom en så rar flicka.
Alex drog ett djupt andetag. Bara på ett ögonblick hade Vilma lierat sig med hans mamma och nu hade han två viljestarka kvinnor att tas med. Han insåg att han var förlorad.
Å andra sidan, Vilma var en djävligt fin tjej och mamma var mamma. Två kvinnor som älskade honom. Alex kände att hans mamma tittade på honom.
- Ni tycker om varandra?
Alex nickade.
- Jag har aldrig träffat en kvinna som Vilma och jag tycker mycket om henne. Men vi har mycket som vi måste tala om. Vi vet så lite om varandra.
Hans mamma skrattade åt honom.
- Ja, så är det i början och går allting bra så fortsätter det så. Hur är det med dina föräldrar Vilma? Har ni träffat dem?
Vilma skakade på huvudet.
- Nej, inte ännu. Alex har berättat för mig. Du har bara honom. Mina föräldrar har varandra och jag har en bror också.
Vilma kastade en blick på Alex.
- Det kändes rätt att gå till dig först.
Mamma blev rörd. Hon såg sliten ut, men det hade hon gjort i flera år nu. Hennes läkare hade ansökt om förtidspension för henne och efter vad det verkade så skulle ansökan gå igenom.
- Jo, Alex är det enda jag har kvar. Jag blev ensam när Alex var tre år. Nu är Alex en vuxen man och han hjälper mig med sådant jag har svårt att klara själv.
Mamma teg ett kort tag innan hon fortsatte.
-Det kan du ju inte veta, men jag ser Fredrik i Alex. Fredrik var min man och honom förlorade jag i en olyckshändelse. Fredrik var en stark människa. Han läste på kvällarna och ville bli ingenjör. Kanske var det för att han var trött efter uppesittarnätter med läxor som han föll. Det kan man inte veta. Men en sak vet jag.
Fredrik skulle vara glad om han visste att hans son hade fått studera och bli ingenjör.
Alex har mycket efter sin pappa.
Mamma suckade, reste sig och satte på kaffe. Hon slamrade med fat och koppar och satte fram wienerbröden vi hade köpt och stagade upp fatet med några småkakor. Alex såg att Vilma satt och smålog för sig själv. Det verkade som hon trivdes med hans mamma.
- Vad jobbar du med, Vilma?
- Marknadsföring och reklam. Jag jobbar på KF:s marknadsavdelning.
- Är det ett bra jobb?
- Ja, det är ett bra jobb och jag trivs med det. Lönen skall jag inte klaga på heller. Mamma mätte upp kaffe till bryggaren och räknade skoporna. Hon knäppte på bryggaren och vände sig till Vilma.
- Var det förra fredagen ni träffades?
Alex kände hur det knöt sig i magen.
Vilma log ett generat leende innan hon svarade.
- Det var i fredags.
Som för att förekomma mammas fråga, så fortsatte hon kvickt.
- Om allt känns rätt så spelar tiden igen roll. Vi känner att vi hör ihop. Så enkelt är det!
Mamma tittade på Alex på ett sätt som hon aldrig gjort förut. Det var en undrande blick som innehöll så mycket. Kanske var det något som påminde henne om hur hon hade träffat hans pappa? Påmint henne om hur hon mött kärleken en gång för så länge sedan och insikten om att nu var det hennes sons tur.
Han visste att mamma förstod. Att det hade varit en helg fylld av kärlek och mycket prat. Att hennes son hade träffat en kvinna som hade förtrollat honom. En man som träffar kvinnan som förtrollar honom han är förlorad och träffar han henne inte så blir han olycklig.
Vilma satt tyst och tittade på mamma.
- Tyra, sa hon tyst. Jag älskar honom. Bara för att han är den han är. En sak till, sa hon hastigt.
- Jag vet att han älskar mig också. Fast han är lite förvirrad ännu.
Mamma skrattade åt Vilma.
- Förvirrad? sa hon. Förvirrad? Han är förälskad! Han är min son. Jag ser det! Och Vilma! Det är som det är. En karl vet inte alltid vad som är bäst för honom. Så är det och så kommer det alltid att vara. Det krävs en klok kvinna som får karln att förstå.
Men var rädd om honom. Han är det enda jag har!
Vilma lade handen på mammas hand. Hon sa inget utan höll bara handen. Alex satt och tittade på dem. Hans mamma och Vilma. Två så olika kvinnor men ändå så lika.
Jag skall inte ta honom ifrån dig. Det kommer bara att bli så att när du ropar ”Alex”, så kommer vi bägge två.
Mamma såg rörd ut och det tog en stund innan hon fick samlat ihop sig. Det blev mycket prat om Vilma, hennes jobb och familj innan vi skildes åt vid fyratiden. Mamma var nöjd det märktes.

- Det gick bra, gjorde det inte det? undrade Vilma.
Alex kastade en blick på henne.
- Jo, det gick bra och varför skulle det inte göra det? Men mamma var förvånad över att vi träffades i fredags. Att vi bara känt varandra i ett par dagar.
Vilma skakade på huvudet.
- Ja, kanske, men hon förstod vad som hade hänt oss. Det såg jag på henne. Hon såg det på oss. Och jag tyckte om din mamma. Hon måste ha haft det tungt. Att bli ensam med en treåring!
Vilma bet i underläppen.
- Hade ni det knapert?
- Ja, men jag förstod det inte förrän jag var nio, tio år. Då förstod jag att vi var fattiga. Jag kunde inte få samma kläder och saker som mina kompisar hade. Mamma sa som det var. Att vi inte hade så mycket pengar. Men det gick ingen nöd på oss. Mamma hade det värre. Hon kände sig otillräcklig och avstod mycket för min skull.
Vilma suckade.
- Jag förstår att din mamma är viktig för dig.
Alex suckade.
- Jag är skyldig min mamma så mycket och försöker ge tillbaka så gott jag kan. Hon skall ha det bra. Värken i knän och axlar kan jag inte göra något åt. Men det skall aldrig fattas något för henne.
De satte sig i bilen och åkte hem till Alex.
*
- Hur blir det i morgon? undrade Alex. Det är arbetsdag i morgon.
Vilma skrattade åt honom.
- Det är väl inget med det. Vi går upp på morgonen, äter frukost och går var och en till sitt jobb. Hur dags börjar du?
- Tja, vid åtta tiden. Och du?
- Åtta också. Jag har flextid, men jag brukar vara på jobbet vid åtta. Härifrån är det inte långt. Tio minuter med spårvagnen bara. Åker du bil?
Alex skakade på huvudet.
- Nej, jag tar spårvagnen om det inte är något särskilt
Alex tittade tankfullt på Vilma. Hade hon flyttat in? Vad tyckte han om det? En sak visste han och det var att tanken på att sova ensam i natt lockade inte. Han skulle sakna Vilma.
- Hur dags slutar du ditt jobb? frågade Alex.
- Det varierar. Jag har flextid så jag bestämmer själv. Har du någon reservnyckel? Jag vill inte sitta i trappan och vänta på dig.
Alex började skratta.
Han tänkte på vad han känt när han såg Vilmas tandborste i badrummet. Hur vreden tagit tag i honom och hur ilskan runnit av honom när hon gnolade en mexikansk soldatvisa i köket. Om kackerlackor! En visa som har lika många textvarianter som det finns präster i helvetet. Nu ville hon ha nyckel till hans hem. Hon frågade inte om hon kunde få det. Hon begärde det!
- Vilma, sa han. Du är för djävla go! Jo, du ska få en nyckel. Mamma har en och du skall få en också.
- Tycker du att jag är framfusig? frågade Vilma och för en gång skull anade Alex en aning av tvekan i hennes röst.
- Ja, jag tycker du går fram som en djävla ångvält. Men det är okay Vilma. Jag har reservnycklar som du kan få.
Alex tog två nycklar från en krok i köksskåpet.
- Ta här! Det är två nycklar och du ser säkert vilken som passar var.
Vilma fäste nycklarna på sin nyckelknippa och lade knippan i handväskan. Hon tittade på Alex.
- Vi skall ha det bra tillsammans du och jag. Men nu måste vi ordna med mat. Jag börjar bli hungrig. Vi har kvar av det vi åt i lördagskväll. Vi behöver bara koka potatis, resten kör vi i mikron. Blir det bra?
Han visste inte vad han skulle säga. Det var en sådan djävla fart i allt som Vilma gjorde. Han hann inte med riktigt.
- Det blir väldigt bra, mumlade han. Har vi potatis?
- Vi har potatis. Åtta potatisar har vi. Det är nog läge att handla i morgon men det kan vi tala om sedan.
Hon gick ut i köket, skalade potatis och satte den på spisen.
- Alex, ditt kök skulle kunna vara väldigt trivsamt.
- Det är trivsamt. Jag tycker om det.
Vilma grymtade något ohörbart medan hon dukade köksbordet.
Alex tittade på henne. Fan detta var hans hem och Vilma tog sig friheter som om det var hos henne vi var.
En sak var klar. Vilma kunde laga mat. När potatisen var färdig så tog det bara några minuter innan maten stod på bordet. Lika gott som i går var det.
Vilma diskade efter maten och gick sedan runt i hans lägenhet och tittade. Hon sa inget, hon bara tittade.
- Lakan, sa hon. Hur har du det med det?
- Titta i sängkammaren. Det finns ett linneskåp. Jag köpte sängkläder när jag flyttade in. Titta du.
Innerst inne var han förvånad över att hon frågade. Hon brukade inte genera sig när det gällde att gå skåp och lådor. Vilma försvann i sängkammaren en stund.
- Du har tre byten. Kompletta. Vi skall nog köpa en uppsättning till.
- Jaha, sa han.
Han såg att Vilma tittade på honom och sög på underläppen innan hon kom och satte sig intill honom på soffan.
-Alex, du vet vad jag har sagt. Jag skall inte ta något ifrån dig. Jag skall ge dig något.
Allt vad en kvinna kan ge en man ska du få av mig. Omtanke och respekt skall du få.
Ömhet och kärlek, självklart. Inget skall fattas för oss, Alex.
Alex tittade på henne.
- Mamma tyckte om dig, sa han.
- Hon förstod vad som har hänt med oss.
Vilma tystnade ett ögonblick.
- Minns du inte din pappa?
- Nej, jag har sett honom på bilder så jag vet hur han såg ut, men jag minns honom inte.
- Har du saknat en pappa?
- Man kan inte sakna det man aldrig har haft. Men jag förstod så småningom att vi inte hade det som andra, mamma och jag.
Vilma satt tyst och tittade på mig.
- Ändå är du så trygg i dig själv?
- Det är mammas förtjänst.
Vilma lutade sig mot Alex, lade armarna om honom och kysste honom.
- Du tar inga stora ord i din mun, mumlade hon. Du är inte den sortens man. Jorma sa det.
Alex höll hårt om henne.
Vilma satt stilla, log och tittade på honom.
- Jag tycker om när du tar i mig, sa hon tyst. Du har repat dig sedan i lördags morse. Alex log mot henne.
- Jo, jag har väl gjort det.

Vid niotiden kom Vilma med två glas rött vin.
- Det är arbetsdag i morgon, men ändå, muttrade hon. Det är ett boxvin från Argentina. Inte dumt alls är det.
Alex smakade och hon hade rätt. Det var ett gott vin.
Vilma tittade på honom över kanten på glaset
- Hur känns det nu? Jag menar nu när vi har börjat känna varandra bättre?
Han drog på svaret.
- Det har gått fort, mumlade han. Och jag har inte haft mycket att säja till om.
Vilma gjorde en grimas.
- Alex, tror du att det kan bero på att du inte har sagt så mycket? Det tog drygt halva lördagen innan jag fick ett vettigt ord ur dig.
Alex grymtade misslynt.
- Så här kan det inte fortsätta.
Han fick ett skratt till svar.
- Det kommer inte att fortsätta så här. Vi kommer att prata mycket och det så mycket som kommer att bli annorlunda för oss. Vi ska ha det bra, Alex. Ska jag hämta två glas till? Klockan är inte så mycket.
Alex nickade och kände att han behövde tid att tänka. Tid att tänka hade han inte haft mycket av sedan han hittade Vilma i köket.
Vilma satte ett glas rödvin framför honom.
- Nu blir det inte mer att dricka. Om du inte tycker att det räcker så för du trösta dig med mig.
- Det är ingen dålig tröst, muttrade han. Jag kramar hellre dig än flaskan.
- Jag kommer alltid att finnas för dig. Jag går och fixar till mig, du kan väl dricka ur glasen? Mitt också. Jag skall nog inte ha mer.
Vilma försvann i badrummet och Alex sippade på sitt vin och försökte tänka. Det var svårt att få ordning på tankarna men han insåg att Vilma kommit in i hans liv för att stanna. Hon var klipsk som fan. Välutbildad och rolig att prata med. Och hon ville ha honom. Vad var det Vilma hade sagt?
Att hon hade mött mannen Gud gjort bara till henne?
Ja, Herre djävlar, sådana idéer! Men Vilma var en djävla fin tjej. En vansinnestanke for genom hans huvud.
Tänk om Gud gjort Vilma bara till honom?
- Jag tar en ny T-shirt, sa hon och ställde en flaska med diskmedel på köksbordet.
Den stod i badrummet. Där skall den väl inte vara?
Alex kände hur det sög till i magen och det var inte för diskmedlets skull utan för att Vilma var naken. Inte en tråd hade hon på kroppen.
- Ska du svansa runt spritt naken? undrade han.
- Här är ingen insyn, sa hon. Och för dig får jag visa mig naken. Får förresten! Jag skall! Det har jag läst om. En kvinna skall visa sig naken för sin man och hon skall göra det medan hon är ung och det är man inte så länge. Om en kvinna inte gör det så ångrar hon sig när hon blir gammal. Kvinnor, ja nästa alla kvinnor är blyga och det är det som gör det njutningsfullt för en kvinna att stå naken framför mannen hon älskar. Hon vet att han tycker om det. Tycker du om det Alex?
Alex fick tag i vinglaset och tog en klunk innan han svarade.
- Om du visste hur mycket, så skulle du aldrig ha kläder på dig.
Vilmas leende gick rakt in i hjärtat på honom.
- Vad tycker du är finast på mig?
Det ringde varningsklockor i hans huvud. Om det ena var finare än det andra så var det andra inte så bra. Ingen normalbegåvad man över tjugofem svarade på en sådan fråga från en kvinna och Alex var närmare trettio än tjugofem och inte dum. Han tittade på Vilma som stod naken framför honom.
- Hållningen, sa han.
- Hållningen? Vad menar du med det?
- Jo, du står naken framför mig. Du står rak i ryggen och utan blygsel. Du är stolt och utan skam över dig själv och din kropp. Det är det som gör dig så vacker i mina ögon.
Vilma tittade på honom utan att säga något. Hon teg bara.
- Jag är som jag är, mumlade hon. Det är inget som går att ändra på mer än frisyren. Och jag har haft samma frissa sedan jag var femton.
Hon log plötsligt.
Åtminstone där uppe och den vill jag inte ändra på. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att ändra på frissan där nere. Vad tycker du?
- Tja, det är väl bra som det är, sa Alex. Lite svårt att säja. Frissan sitter lite inklämd just nu. Om du särar lite på benen så får jag se vad jag tycker.
- Tror du att poserar för dig?
- Nej, det tror jag inte, men om jag bad dig så skulle du nog göra det. Vill du ha större publik så kan jag bjuda hem några kompisar.
Vilma skrattade åt honom.
- Nej, det räcker bra med dig.
Hon särade lite på benen och log aningen generat.
Vilma hade en fin mus. Könshåret var nästan svart och väl tuktat.
- Du är så fin, sa Alex. Har du så pass att det går att lugga dig? Kom!
Hon gick fram till honom.
- Inte för hårt, sa hon men ställde sig bredbent framför mig.
Alex tog en tuss könshår alldeles vid sida av springan och drog försiktigt.
Blygdläppen följde med en aning när han drog i tussen.
- Jodå, det räcker allt till.
- Ska jag ta bort mer?
- Det behöver du inte. Du är fin som du är.
Vilma tittade misstänksamt på honom.
- Alla killar gillar slätrakat.
- Skall du försöka vara alla till lags så får du det jobbigt. Räcker det inte att jag tycker du är fin som du är?
Det verkade som Vilma hade glömt att hon stod naken framför honom. Hon plutade misslynt med läpparna.
- Du är väl ärlig nu?
Han lade handen över hennes kön.
- Jag svär med handen på fittan.
- Jag får väl tro dig då, muttrade hon.
- Är du besviken? Behöver du en ursäkt för att raka bort alltihop?
Alex lät handen vara kvar över könet och anade att Vilma tyckte om det. Hon särade aning på benen och log mot honom.
- Alex, du om någon vet väl att jag inte behöver ursäkter för att göra det jag vill.
Han skrattade tyst.
- Jag vet, men gå nu och sätt på dig något så du inte blir kall om musen.
- Kan du hålla den varm med handen då? undrade hon med oskyldig min.
- Vänta bara så skall du få en doppvärmare i dig. Då kan musen bli bra svettig.
Hon försvann mot klädkammaren för hon visste var han hade sina T-shirts.
På något sätt viste hon var allting fanns. Hur hon kunde veta det fattade han inte. Tankfull sög han i sig det sista vinet ur Vilmas glas och gick till badrummet.
- Det är arbetsdag i morgon, sa Vilma när han kom i in i sängkammaren.
Han tittade på henne. Hon låg i hans säng och såg nöjd ut med tillvaron.
Har du talat med dina föräldrar? undrade Alex. Vet de var du är?
- Nej, men jag skall ringa mamma i morgon. Sedan får vi se.
Vilma tittade på honom när han lade mina kläder på stolen vid fönstret.
- Du börjar ta dig ton, mumlade hon.
- Jag börjar väl bli som brukar. Jag har fler lägen än kanonbockad eller bakfull. Jag kan vara rätt bestämd av mig, sa han för att få henne att vara försiktigare med honom.
- Åh! Är du dominant ibland. Då kan vi ha sexlekar! Rollspel och sådant. Vad roligt det skulle vara.
Han kände modet sjunka.
Bestämd sa han att han var. Och var hamnade vi då? Jo, i ett djävla rollspel.
- Flytta på dig så jag får plats, muttrade han och Vilma flyttade lite på sig.
Hon tog tag i honom så fort han kom i sängen.
- Vet du vad jag undrade förut? sa hon.
- Nej, jag har ingen aning.
- När lade handen mellan benen på mig så kändes det skönt. Jag undrar om det hade varit skönare om jag hade varit rakad. Vad tror du?
Han skrattade åt henne. Hon var fan ta mig inte riktigt klok.
- Du får väl prova någon gång.
- Du kan ju raka mig och vi kan ha ett sådant där rollspel. Det låter jätteskönt.
Han suckade.
-Jag skulle slinta och skära fittan av dig.
Vilma fnittrade belåtet.
- Blir du generad? Lille Alex, är du blyg?
- Alex, jagskall aldrig göra så igen.
- Hur då?
- Så som jag gjorde nu. Att jag tar ut mig så att det inte blir något kvar till dig. Det skall inte vara så. Jag skall vara hos dig, med dig, när det går för dig. Inte som det blev nu. Att jag ligger under dig och inte orkar göra ett skit för att ta emot dig.
Alex grymtade misslynt.
- Ibland är det bra och ibland bättre. Fundera inte på sådant.
Vilma låg på hans arm och handen över hans bröst.
Nästa fredag blir det annat av. Då skall du tala om för mig vad jag skall göra och du tar mig som du vill och när du vill.
- Men Vilma för fan. Du får aldrig bli viljelös!
- Nej, det behöver vi inte. Men alla har sina drömmar och jag har mina. Nu har jag träffat dig. En man som jag litar på. Som jag har ett absolut förtroende för. Då kan jag leva min dröm. Alex låg tyst en stund.
- Vilma, kanske är det bäst om en dröm får förbli en dröm. Verkligheten är kanske inte som drömmen. Då kan förlora du din dröm.
Vilma var tyst en stund, som för att tänka över vad han hade sagt.
- Alex, du har rätt men samtidigt fel. Livet skall levas, inte drömmas. Nu har jag dig och med dig trygghet. Det ar jag också drömt om. Hade jag inte vågat ta tag i dig när du var full, så hade det som vi har tillsammans bara varit en dröm. Och jag ligger hellre här hos dig än jag drömmer om att göra det.

Vi hade sällskap till spårvagnshållplatsen och Vilma hoppade vagnen ett par hållplatser före Alex.
Han kände ett hugg i hjärtat när hon försvann ur sikte. En sådan djävla tjej!
Dagen startade trögt. Visserligen var det måndag men ändå. Det tog en bra stund innan Alex fått ordning på reviret. Inte för att det hade hänt så mycket under helgen, men några surdegar störde honom.
Egentligen var det inte hans surdegar, utan kunder som inte på ett klart sätt definierat vad de egentligen ville ha. Alex drog iväg ett par mail och surdegarna sorterades snabbt från ”surdeg” till ”i väntan på svar” och allt kändes mycket bättre.
Klockan hade hunnit bli över tio när han tog sig en kopp kaffe och började fundera. Vilma? Hon hade nyckel till hans lägenhet. Hon hade bett att få den och han hade gett henne dem utan att protestera. Var han inte riktigt klok? Eller var det förståndigaste han hade gjort i hela sitt liv? Han visste inte. Men nog fan skulle han sakna Vilma om hon försvann.
En känsla av allmän velighet kom över honom och han tog telefonen och ringde upp Jorma.
Jorma var en förståndig man och dessutom borde han kunna berätta om vad som hände i fredagskväll. Visserligen hade Vilma berättat, men det var nog fan bäst att kolla av med Jorma också.
-Har du tid en stund? Började Alex.
Jorma lyssnade utan kommentarer till Alex jämmer över minneluckor och ångest.
-Så djävla packad var du väl inte, tyckte Jorma. Hur gick det med tjejen? -Hon har ockuperat mitt hem. Jag har inget att säga till om längre. Jag har aldrig träffat en sådan kvinna. Ibland tror jag att hon är syster till fan själv och har övernaturliga krafter. I söndags var vi och pratade med mamma och det tog bara några minuter innan mamma och Vilma blev jättekompisar. Det känns som om mamma och Vilma håller på att planera min framtid. Och jag har inget att säga till om.
-Har du tagit med henne till Tyra?
-Ja, det blev så. Det var inte jag som bestämde. Det var Vilma.
-Ja, men så för fan! Kasta ut henne då.
-Det vill jag inte!
Han hörde Jorma dra ett djupt andetag.
-Behåll henne då. Om du kan, förstås.
-Vad menar du med det? Om jag kan?
-Jag snackade med hennes i fredagskväll och det är tjej som vet vad hon vill. Jag tror att hon kan försvinna lika fort som hon kom om du inte tar emot henne med allt vad du har. Jag tror inte att hon nöjer sig med mindre.
Det var inget jag kunde säga. Jag insåg att jag var förlorad.

Skriven av: Lars Olofsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson