En kvinnligCasanovas dagbok del1

I jakten förlorade jag målet. Luften har varit orent länge, våren kom jag följde bara med vindarna och trodde jag förstod.
Som dikten en tjej skrev, om sommaren som förförde henne. Hon visste inte kön, hon visste inte vem, så hon gjorde inget, hon lät sig förföras.
Så är min kärlekshistoria. Den kvinnliga casanovan med riktning på mognad.


Sex är en vardag, precis som pollen på våren. Det finns överallt det är bara att plocka.
Tålamod har jag gott om, men tålmodigt kan man knappast säga jag är, inte när det gäller kärlek, pengar och karriär. Kärlek. Det är ett större ord än vad många vill erkänna. Vem som helst kan säga det, men det krävs mycket mer att förstå innebörden. Det krävs tid.
Killar har aldrig varit bekymmer, egentligen, ändå har det varit så många av dem.
Någon enstaka kvinna. Som en förförisk trans låtit mig vandra i och vägrat försöka ta mig ur från. Det har varit människor eller lik, för ibland har det känts så.
Sårade hjärtan har aldrig varit något hinder för att gå vidare,f ör jag blev ju själv förkrossad eller hur?
Men sanningen.
Sanningen är djupare än så. Det grundar på kärlek, det grundas på avundsjuka, men främst på saknad.

Min karriär som casanova började tidigt, någonstans i åttan. Det var hårda tider då. Män var en tidsfördrift och ett sätt att glömma vardagen som var. Man lär sig på vägen att överleva! Hora, slyna, slampa, madrass. Nej. Ingetdera. Jag smakar, tuggar och spottar. Jag låter mig användas ibland, låt oss kalla det för återvinning.
Än idag hänger dessa män, en del äldre, en del yngre, trånande, längtande; de som kanske fick smaka, de aom kanske bara kände doften. Frestelsen som inte går att emotstå trots dess varningslampor och totalförbjud....

En vän sa det berodde på karisma, men karisma, tror jag, kräver också en viss sorts medvetande för att ha. Och desto mer det bli matad, desto hungrigare blir det. Och större. Så har det varit för mig.
Tiden förändras. Förrut kom dom på löpande band, jag lät det vara så, inte nu längre.
Nu har jag förhållande, det går inte speciellt bra.
Vi har alla vårt bagage med oss. Jag har min, den är tung, men jag lärt mig bära den.
Under tiden lär man sig också att använda det.

Många gånger harjag ångrat, varit sorgsen för skador jag gjort. Men det är nu jag inser vad jag varit och gjort, inte då. Det är ingen ursäkt, men ett sätt att gå vidare.
Men det händer också man stannar, liksom jag gjort nu.
Så åter kärlek.
Jag jagade fram min nuvarande kille, han nappade. Jag blev kär, jag älskade och blev älskad...men blev jag?
Det är lät att vara blind. Jag lät mig förföras av våren. Den här gången ville jag göra så rätt och gjorde allting fel.

Det finns många sätt att börja ett förhållande på, men bara ett som får det att hålla..
Jag gjorde som jag alltid gjort. Vårdat och gett, utan en tanke på få tillbaka, men mitt hjärta ville mycket mer och här kom mognad.
Kvinnan i mig ville annorlunda, hon ville bli förförd, få det jag gett, känna sig fri, känna sig kvinna, bli fokuset på ett sätt som inte förr...det var troligast för sent.
Jag har sårats för första gången, på riktigt. Av mig själv!
Falla på eget grepp som det heter.
Vi har knullat som kaniner, skrattat och varit kära. Vi har lärt känna en massa fakta om varandra, men aldrig egentligen lärt känna varandra.
Efter ett tag tog det inte slut, sex räckte inte, ge gav inget och iniativ blev otillräckligt.
Panik.

Så såg jag den därra filmen, filmen som bli väckarklockan. Filmen som handlade om en kille som var kär i den därra tjejen som han misslyckades ha sex med. Som tränar på att göra det, men med den enda tjejen han låg med, för hon var ju exeptionell och snäll som gick med på det. Men inser när det väl kommer till kritan att det hela bara varit en illusion och eftersom han varit distraherad hann han lära känna den tjejen som han senare inser han egentligen var kär i.
Det är här jag inser, gillar jag ens min kille? Vem gillar jag och vem gillar mig?
När man är upptagen med ett mål i alltför stort fokus blir det lätt hänt man glömmer se sig för på vägen.
Jag är kvinnan som gått och gått men aldrig kommit till dörren och som aldrig fattat varför. Men har jag lärt mig? Nej.
Men nu vet jag. Kommer det bli annorlunda? Det återstår att se.

Fortsättning följer....

Skriven av: Carla-Joyce da Silva