En liten påse Sourcream

Hela tyskaklassen tittar på Hanna i 8E och undrar vad hon håller på med. Till och med den annars stränga läraren Katrina Rosvall stannar upp i sin dragning och tittar undrande på henne. Inte surt, bara undrande. Hennes klasser brukar hålla tyst och åtminstone låtsas försöka följa med, så det här är förvånande för Katrina. Hanna sitter i säckiga jeans och en stor marinblå hoodie och stampar med högerbenet i golvet.
− Får aldrig ni sådär så det kliar i benen och man bara måste skaka dem? frågar hon urskuldande ut i klassrummet.
Jag sitter några bänkar bakom henne bredvid Henke Johansson. Han är längst i klassen och jag är kortast av killarna. Jag har mina mörkblå Crocker-jeans, ljusblå enfärgad Ralph Lauren-skjorta och en marinblå slipover överst. Under skjortan har jag en vit T-shirt så jag inte behöver tvätta och stryka skjortan så ofta. Det räcker att hänga ut den på vädring. Henke J har samma klädstil. Vi är bland de bästa på tyska, men det är viktigt att sitta långt bak och inte signalera att man är fjäskig och sitter längst fram bland de pluggiga tjejerna. Man ska vara en träningslat talang. Inte plugga, men ha bra betyg. Åtminstone inte bara plugga. Utan spela fotboll, äta pizza på Campino och kolla på film med kompisarna som vi gör. Inte bara sitta hemma med sina föräldrar, plugga och ändå inte förstå utan bara lära sig utantill. Som plugg-tjejerna gör.
Jag hade aldrig kunnat göra som Hanna, tänker jag. Jag hade bitit ihop. Kanske på sin höjd sparkat det ena benet mot det andra. Absolut inte bara pratat rakt ut i klassrummet sådär. Hon är så himla levande, som att det bara rinner naturligt ur henne. Jag kontrollerar hela tiden vad jag gör. Som den där gången när hon visade upp en bild ur Veckorevyn. Rubriken på uppslaget frågade ”Vilken sorts rumpa har du?”. En av bilderna visade en bak med texten ”Päronrumpan” skrivet på sned med pärongröna versaler. ”Sån rumpa har jag”, sa hon till mig och pekade på bilden. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag kunde ju inte säga något om hennes kropp. Särskilt inte något negativt. Och vad skulle jag ens svara när hon själv sagt nåt sånt. ”Hmm” svarade jag. Hon pratade vidare som om ingenting hade hänt och jag lämnades med mina funderingar om hur jag skulle ha svarat. Hon var fascinerande.

*

På rasten efter tyskan går jag och Henke J tvärs över skolans grusplan bort till den blå träkiosken från 60-talet ute vid Vislandavägen.
− En liten påse Sourcream.
Jag har gjort det till min grej att alltid köpa en sån påse. Nåt ska man ju göra på rasten nu när man är alldeles för gammal för att spela fotboll eller pingis. På något sätt känns det bra att bli någon, att ha en identitet och att alltid köpa en liten påse Sourcream är något som ingen annan gör. Jag får inte bara bli den med alla rätt på proven.
Hanna står under taket framför kiosken och röker med några ur sitt stora, löst sammansatta gäng. Hon står närmast Susanna Nilsson i nian, som har på sig marinblå/vita Fila-skor, marinblå Adidas-byxor med vit knäppning på sidan och kritvit Champion-tröja. För mig är det ouppnåeligt coolt. Jag hade inte kunnat ha ett enda av plaggen utan att det skulle se helt snett ut. Och jag skulle absolut inte kunna prata med dem utan att det vore helt konstigt. Tjejerna pratar med sänkta röster om vad som hänt i helgen. Susanna höjer plötsligt rösten, så jag hör ett brottstycke ur deras samtal:
− Hon ska visa respekt!
På bänken bredvid dem sitter Koffe och Packe bredbenta med armbågarna mot knäna. Koffe bakar en rejäl priss med General-snus.
− En där uppe och en där nere, säger han, och lägger den innanför underläppen. Han tittar ner på asfalten under sig och släpper långsamt ner en rinnig spottloska. Asfalten är täckt av gamla intrampade tuggummin och under killarna är det tätt med spottloskor som ännu inte har hunnit torka in.
Jag och Henke J går tillbaka för att vara i god tid till nästa lektion. Vid fotbollsplanen stöter vi ihop med Johan, Robert Berglund och Widing. Henke J säger:
− Hörde ni att Susanna Nilsson nitade nån som strulat med hennes kille?
Ingen har nån koll på det, men Widing svarar:
− Nej, men hörde ni att Johan Johansson inte kommer få spela nästa P16-match för han festade i helgen?
Den världen är så otroligt långt från oss. Ingen av oss har provat alkohol, snus eller cigaretter. Definitivt inte hånglat med någon. I sexan och sjuan var vi alla med i Generation 2000. Man fick skriva under att inte prova alkohol eller tobak och fick en T-shirt och några bussresor till Liseberg och till vattenlandet i Jönköping.
− När kommer vi börja festa då? fortsätter Henke J.
− Det lär ju i alla fall hända på nollningen, svarar Widing. Han har sin brorsa i ettan på gymnasiet, så han har ändå lite insikt i hur framtiden rimligen kommer se ut.
− Kanske i nian, fyller Berglund på.
Jag känner mig osäker. Jag har tidigare sagt att jag inte kommer dricka förrän jag fyller arton. När de andra har frågat har det känts som en rimlig ålder att uppge. Det kändes bra att kunna vara så tydlig. Nu känns det plötsligt inte alls lika tydligt. Jag kan ju inte vara ensam som är nykter på nollningen. Eller på lucia i nian. Och det är ju på festerna allt händer. Det är då man gör nåt, blir nån.

*

Ett år senare skyndar jag ut ur duschen, sprayar på Fahrenheit-kopian Fiery Heat från Ullared, lägger mousse i håret så lockarna står upp och går in till de andra på rummet. Jag är som vanligt sen och Johan, Berglund och Widing har redan hunnit komma. Det gör inte så mycket, bara lite skönt avslappnat, tänker jag. Vi känner varandra ändå så väl. Den här gången ska vi dock inte kolla på film, vi samlas för att cykla till ungerska lokalen ihop. På fotbollsträningen berättade Josef Larsson att hans klass hade hyrt lokalen, så vi ska dit och förfesta innan skoldiscot Metz.
Min blick sveper över IKEA-killrummet. Johan sitter med en påse chips i den svarta skrivbordsstolen till vänster. Den står vid mormors gamla bok-skrivbord. Ovanför skrivbordet hänger en anslagstavla där jag satt upp urklippta citat från tidningen OSA. Läsare har skrivit in små texter som publiceras. Ett av citaten har jag gjort lite extra plats runt, så texten syns tydligare: ”Jag brukar använda min fjärrkontroll som dildo.” Den känns banbrytande för mig, kaxigt långt bortanför våra ramar.
Rakt fram i rummet står Widing framför den svarta stereobänken. Han tar ut den röda Ebba Grön-skivan ur CD-spelaren och lägger i Nevermind. Ur de meterhöga svarta högtalarna hörs ”Come as you are”. Underdelen i stereobänken är fylld av ett femtiotal VHS-filmer. Eftersom vi har två video-apparater brukar jag låna kompisars hyrfilmer och spela av. Mina filmer är numrerade, inskrivna i ett excel-ark och registret är utskrivet på ett papper så det går lätt att hitta.
Det doftar av Berglunds Fahrenheit-after shave blandat med lukten av hårvax. Han slår med boxhandskarna på sandsäcken jag sytt i syslöjden. Berglunds fotbollsväska står bredvid hantlarna på den svart-vita mattan.
− Har du med dricka i väskan? frågar jag.
− Nä, jag ställde en kasse öl i skogen.
− Jag ställde min Jäger i skogen också, så vi kan ju hämta det samtidigt innan vi cyklar.
Vi cyklar tvärs över stan till Södra industriområdet, där ungerska lokalen ligger i en källare i ett brungult tegelhus. Där inne är det ganska glest. Ett trettiotal personer sitter utspridda runt ett tiotal bord. Golvet är av cement och den sparsmakade inredningen minner om svunna tider. Vi hinner inte långt förrän vi springer in i några vi känner och börjar snacka. Vi sätter oss vid ett bord och successivt fyller fler och fler på i lokalen och runt vårt bord. Jag går ut med Johan för att pissa runt hörnet, springer in i några vi snackar med en stund, springer in i ytterligare några, sätter oss tillbaka vid bordet igen och sen fortsätter cykeln om och om igen.
Jag är på väg in igen när jag ser i ögonvrån att Hanna verkar vara på väg att lämna festen för att gå till Metz. Våra vägar korsas, hon går fram mot mig och kramar om mig, kysser mig på munnen och vi börjar hångla helt kort. Hon fortsätter bort och jag fortsätter in igen.
Hanna alltså. Jag känner mig lite upprymd, men kaoset runt omkring och alkoholen bländar och dämpar upplevelsen.

Henrik Wiréhn

Jag är en 42-årig man med rötterna i Småland. Skrivandet i min vardag är främst mail, todo-listor och PowerPoint-sidor. På helgerna 2024 har jag gått en skrivarkurs på Marieborgs folkhögskola. Skrivarkursen har varit mysigt att få ingå i en grupp av skrivande människor. I skrivandet kunde jag se världen ur mitt femtonåriga jags ögon. Jag kunde inte föreställa mig att det gick att få tillgång till allt det. Det har också varit härligt att få utveckla en ny sida, odla en ny hobby.
Henrik Wiréhn är medlem sedan 2024 Henrik Wiréhn har 1 publicerade verk