Publicerat
Kategori: Spänning noveller

En natt till spillo

En natt till spillo

Nu låg hon på golvet. Hennes hud var blek likt huden av ett lik. Hon blödde från vänsterarmen men vacker var hon, det måste jag säga. Jag lade ifrån mig sprutan och satte mig på huk framför flickan som nu fått ett namn, Veronica hette hon. Jag lät min svala hand stryka över flickans ljusa hud. Sedan tog jag en snabb blick mot klockan som hängde ovanför spegeln i flickans rum. Kvart i fem. Hennes föräldrar skulle komma hem om en kvart, nu var det dags. Jag tog tag i Veronicas kropp och lyfte henne från golvet. Hennes armar svängde fram och tillbaka som väderkvarnar när hon snabbt blev buren ut till min bil. Jag la henne försiktigt och mycket tyst ner i bakluckan och kollade snabbt omkring mig. Ingen var där. Ett mästerligt drag, jag var stolt.

Det var en kall vinterdag. Snön föll som ett vattenfall mot min bilruta. Det var svårt att se vägen men efter en stund av komplett fokus svängde jag in på en smal stig. Det var enklare att se där. Träden blockerade både vinden och snöflingorna från att komma i stora massor. Därför tog det inte lång tid att komma fram till den lilla stuga som låg som planterad inne i den täta skogen. Kvällen var som förtrollad. Skogen sjöng och den mörka himlen blänkte av vit ljus. Jag öppnade försiktigt bakluckan. Än en gång blev jag som hypnotiserad av hur vacker hon var. Fortfarande sovande låg hon där, ihopkrupen med benen nära ansiktet och håret svajande över bröstkorgen. Jag kunde inte ta blicken ifrån henne. Mina ögon var som fästa på den vackra varelsen. Enda tills mina händer blev kalla som is och jag plötsligt kom ihåg varför jag tagit henne hit från första början, vände jag mig bort. Skogen som omringade oss var nu mörk. Det var bara möjligt att se de granar som stod likt ledare närmast huset. Träden dansade en långsam dans i takt med vinden och stjärnorna, ja de hängde på. Jag tog ett djupt andetag och andades in den kalla vinterluften. Även fast jag aldrig blivit särskilt tilltalad eller förbluffad över min omgivning måste jag erkänna det denna kväll var vacker. Snön föll sakta och graciöst ner från den stjärnfyllda himlen och landade på mina rödrosiga kinder. Jag fumlade med handen i bakfickan medans jag trevade mot den bruna stugdörren. Med ett par järnfärgade nycklar öppnade jag ingången till den röda, lilla stugan. Ytterdörren gled sakta upp och den unkna lukten letade sig in i mina näsborrar. På bordet låg det en nyhetstidning med texten, “Vi har inga spår efter Bergfors kidnappare”. Det var konstigt, tyckte jag, efter alla uppoffringar och ansträngningar jag gjort var de ändå de “så kallade goda”, poliserna i ständigt sökande efter mig. Förstod de inte att mitt motto, min plikt var bara att skydda dem. Det var gud, en röst i huvudet som sa det till mig. Och jag behövde lyssna, jag behövde följa exakt vad den sa.

Hon var blek som snö. Jag lyfte sakta upp henne i min famn och bar henne in i den lilla stugan omringad av dansande träd. Huset såg inte värst stort ut från utsidan. Men under marken fanns det gömda rum och tunnlar som slingrade sig åt alla håll och kanter. Väggarna i stugan var gråa och fläckiga och här och där fanns det rispor i väggpappret som avtäckte en bit av det förflutna. Stugan bestod bara av fyra rum. Ett litet kök fullt med lådor, ett badrum och ett sovrum. Det fanns också ett så kallat vardagsrum med en liten TV, i hörnet av rummet, framför en mörkröd soffa som såg ut som den funnits sedan urminnerstider. Fortfarande bärande på den grönögda flickan vandrade jag genom den lilla stugan, ut genom bakdörren tills mina bruna skor möte den frusna marken täckt av snö. Jag lade ner flickan i den vita snön som var färgad i samma färg som hennes hud. Sedan började jag snabbt gräva i snön med mina bara händer. Efter ett fåtal sekunder visades en brun trälucka som jag raskt öppnade. Jag klättrade, med flickan på ryggen, ner för stegen som satt monterad intill luckan. Långa tunnlar, alla likadana, visades framför mig när jag var nere. Jag flanerade förbi dörr efter dörr tills jag kom fram till en pepparkaksfärgad port. Jag öppnade försiktigt upp den. Rummet var väldigt sterilt med vita väggar och grått golv. Det fanns inga fönster och den enda möbeln i rummet var en vit sjukhussäng. Där la jag flickan. Hennes långa, mörka hår vilade på kudden. Plötsligt fladdrade hennes ögonlock till och jag greppade snabbt ett par handbojor som låg intill sjukhussängen. Handklovarna knäppte jag flinkt på hennes svagt färgade vrister. Sedan stapplade jag tillbaka och stirrade på den vackra varelsen. Hon öppnade ögonen men alla intryck måste ha blivit för mycket för snabbt slocknade hennes ögon och hon föll i djup dvala än en gång. Jag andades ut. Sakta släppte intensiteten i luften. Jag tog ett steg framåt, sedan ett till och ett till. Tills jag stod framför henne, Flickan med det Brunlockiga håret, Veronica. Jag lät mina svala händer glida gement hennes nyckelben och upp för hennes hals. Hon var så vacker. Där låg hon med händerna på magen och håret svajande över kudden. Mina ögon hade aldrig sett något så fagert i hela mitt liv. Jag tänkte tillbaka på Malin, Erika och Emely. Nej, det fanns ingen chans att de var lika vackra som henne. Hon var något speciellt. Jag rörde henne över kinden och drog sakta min hand ut med hennes hår. Hennes lockar låg mellan mina fingrar och jag böjde mig sakta fram och drog in lukten. Lavendel, sommarregn, nyplockade rosor. Ett leende växte på mina läppar. Sedan tog jag ett djupt andetag och pressade mina nedbitna läppar mot hennes. Det exploderade inom mig. Jag blundade hårt och satte min hand bakom hennes huvud. Jag kysste henne som att hennes läppar var luft och jag inte kunde andas. Det brände i mig, nej kokade. Motvilligt drog jag bort huvudet och öppnade ögonen igen.
- Jag ska skydda dig, oroa dig inte. Du är utom fara nu, viskade jag till henne.

Med ett sista leende reste jag mig upp. Jag tog en sista titt på den fagra varelsen, sedan stängde jag långsamt dörren. Kliv för kliv klättrade jag upp för den rostiga stegen, stängde luckan och traskade tillbaka in i stugan. Det var mörkt. Snabbt drog jag tändstickan efter plånet och satte eld på ett litet stearinljus. Lågan fladdrar upp och började praktfullt dansa. Jag stirrade på elden. Men plötslig störde något mina dagdrömmar. Sakta smög jag fram till köksfönstret. Kisande böjde jag mig fram för att skåda vad som dolde sig i mörkret. Stjärnorna blänkte på den mörka himlen och snöflingor regnade sakta ner från skyn. Det var sent. Skogen borde ha sovit. Skogen borde ha varit lika mörk som himlen, men det var den inte. Mitt ansikte lystes upp av röda och blåa lampor. Det var över nu, det var över nu. Jag greppade kökskniven bredvid mig, det fanns ingen annan utväg. Jag tog ett djupt andetag och blundade hårt.

Jag ber till universum att någon ska finna de texter som jag har skrivit i min ensamhet.
Angelina Lundström är medlem sedan 194. Angelina Lundström har 6 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson