Publicerat
Kategori: Drama noveller

En ofredlig demonstration

Det var en sådan sak som lockade hela stan.
En sådan sak som skulle stå i historieboken om hundra år.
Alla var övertygade om det, utom hon själv.
Det började med några få skyltar, fredliga sånger och en hel del nyfikna åskådare.
Hon hade gått dit med sin familj. Alla var nyfikna på de få eldsjälarna som slogs för kulturhuset.
Det var inte ofta något hände i deras relativt lilla stad.
Särskilt inte demonstrationer. Det var faktiskt den första under både hennes och hennes föräldrars levnadstid.
De allra äldsta hade sett en tidigare demonstration, men då var de bara barn.
Många av dem tyckte att det var ”skandal” att man upprepade det misstaget – det slutade minst sagt dåligt sist.
Men trots sitt ogillande dök de upp. De var antagligen för nyfikna för att hålla sig borta.
Hon hade inte velat gå dit. Hon hade varit mycket på kulturhuset i sina dagar, men hon visste också att det som var bestämt var bestämt.
En demonstration skulle inte ändra det. Bara krossa demonstranternas förhoppningar.
Det skulle bara vara extra plågsamt att behöva gå dit och se deras hopp dö.
Hon kallades ett annat namn då. Hon var en annan då.
Det var efter ungefär en halvtimme, utan att någonting överhuvudtaget hade hänt, som hon började bli uttråkad av stå och läsa samma skyltar om och om igen.
Hon började gå runt det gamla kulturhuset.
Det var blått, slitet och såg nästintill övergivet ut. Att det bedrevs en daglig verksamhet av schack, teater och bibliotek där var så gott som omöjligt att tro.
När hon hade gått runt hela huset tre gånger tröttnade hon, även på det.
Hennes mamma fick syn på henne och frågade genast var hon varit.
”Gått runt kulturhuset ett gäng gånger, hurså? Jag var uttråkad.”
Det visade sig senare att hon hade sagt det lite för högt.
Bara minuter senare stod hela kulturhuset i lågor.
Och precis under henne? En tändare.
Hon behövde bara slänga en blick på sina föräldrars ansikten.
Det syntes på deras svarta ögon att de trodde att det var hon.
Överallt runt omkring henne syntes hatiska blickar, men hon kunde se sina föräldrar.
Hon nekade aldrig någonsin till brott.
Istället lämnade hon staden, utan att säga hejdå till någon.
Det kanske är därför hennes familj aldrig återfick sitt goda rykte, trots att de bytte efternamn.
Sanningen?
Hennes fötter hade bara varit väldigt passande. Och hennes pappa? Han siktade bra.
Men han var än ännu bättre lögnare.

Skriven av: Emelie Talledo

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Ann Larsson

Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.

Ann Larsson

På andra plats denna veckan: Petra Christiansen