Publicerat
Kategori: Novell

En ovanlig dag!

- JAG SKULLE INTE VARA MED DIG OM DU SÅ VAR DEN SISTA MÄNNISKAN PÅ JORDEN!
Orden sårade henne, det kändes inte bra.
Men ändå var hon tvungen att ge igen.
För trots att hon var blek och rödögt hade de inge bevis på att hon var ledsen.
- SOM OM JAG BRYR MIG! skrek hon så högt hon kunde.
Marco vände henne klacken och efter en stund stannad ehan för att titta pöå henne.
Henna, tretton år tände en cigarett och drog ett nervöst bloss av den.
- Din jäkla dumma missbrukare! skrek Marco.
Hennas ögon blixtrade till.
- Det verkar som om du inte lärt dig svenska än, sa hon så lugnt hon kunde.
Det var svårt.
För hon kokade inom sig.
- Det är inte många i din ålder som super och röker, sa Marco och såg hånfull ut. Inte undra på att du är så aggresig och elak, dessutom ful.
Henna sårades djupt, men skulle hon visa det? Knappast!
- Jaså, och du tycker att du är snyggare!? sa hon med spelad förvåning. Vilken idiot du är!
Han såg lite sårad ut.
Typsik han! Han tror att han är så speciell för att han kommer från Altantik!
Spanien? Italiken? Hon kom inte ihåg.
Men hon brydde sig inte heller.
- JA, SNYGGAR ÄN DU!
Nu lät Marco arg igen, och han vrålade.
Hon nöjde sig med att skratta hånfullt.

- Mamma! Jag är hemma!
Vad spelade det för roll hur mycket hon skrek, egentligen?
Hennes mamma, Jaana, skulle ändå inte bry sig.
- Hejsan, hördes hennes mammas röst.
Hon gick in i vardagsrummet där hon såg sin mamma sittande i soffan med ett par oöppnade ölburkar framför sig.
Henna var smått beroende, hennes mamma var alkoholist.
- Var är Mia? frågade hon.
- Din syster är hos en flicka, sa Jaana trött.
Henna ryckte på axlarna och tog tag i en ölburk och öppnade den.
- Vad kollar du på?
Det var någon läbbig '' roman ''.
Henna tog i ölen och gick in i sitt rum.
Hon blev snabbt full när hon drack det.
I hennes omogna lilla kropp.
Hennes liv sög egentligen. Hon ville berätta för sin mamma men vad skulle hon säga?
'' Hej mamma! Vet du vad? Jag har bråkat med en kille som jag sa fula saker åt, men jag är kär i honom egentligen..... ''.
Visst, men Hennas mamma var inte som alla andras mammor.
Alla fantasier! tänkte hon argt och tog tag i sin dagbok.
Sedan så rev hon sönder den, sida för sida, i helt vild panik.
- Jag hatar fantasier! skrek hon med en vildsint blick i ögat.
Hon kunde heller berätta för sin '' mamma '' att hon skulle på resa i morgon.
Hela världen skulle dit, alltså, alla utom Hennas familj.
Sedan stappladee hon till sängen och somnade

Morgon.
Hon hatar morgonar!
Där! Hissen!
Hon springer så snabbt hon kan och hinner in i den tomma hissen.
- Tack! sa en kille bredvid henne. Jag skulle....
Han pratade emd konstig accent och hon stelnade till och tittade bredvid sig.
- Idiot! sa hon direkt.
Marco såg upp på henne.
- Jaså, det är du, du är själv en idiot.
- Håll klaffen! sa Henna. Har du inget bättre för dig? Stackars dig!
Hon sa det med låtsas medlidande.
- Skönt att slippa dig nu! sa Marco.
Vi börjar i alla fall tio, suckade Henna.
Men så telnade hon till och tittade omkring sig.
Inte en kotte syntes till.
- Vart är alla?
Marco såg ut som ett frågetecken.
- Du hade väl inte tänkt dig att ALLA skulle vara här?
Hon flinade och tände en cigarett.
En cigarett på morgonen var det bästa av allt!
- Nej, sa Marco. Men jag ser liksom INGEN.
- Och? So what? Lige goes on!
Hon vände honom ryggen och satte sig på än av bänkarna.
Kommer den inte så skokar jag, tänkte hon. Ingen kommer bry sig.
Fem minuter senare gick hon ner för att prata med hoinom som ägde stället.
Hon knackade flera gånger på dörren men inget hände.
- Stängt, sa Marco som kommit efter henne.
Hon gapade.
- Det är ju vanvett! sa hon. Vart är alla? Ska vi GÅ till skolan?
- Vi går genvägen genom skogen*! föreslog Marco.

- Var är vi nånstans? frågade Henna en stund senare.
- Jag.... Vet inte, stammade Marco.
Hon suckade och mumlade något med '' fint gjort då! ''.
De fortsatte till Henna såg ¨ånting.
Något sopm gjorde henne i detr ögonblicket överlycklig!
- Vi frågar henne! skrek hon och pekade.
Det var en flicka, med ojämt lockigt, ljust hår.
De gick fram.
Hon tvärstannade och skrek allt vad hon orkade.
Han stod bredvid henne och undanslapp konstiga ljud, ramlade och började krypa.
Henna stirrade stel av fasa på den skugglika figuren.
Röd konstig mun, lockigt, förr så blont, men nu svart hår, och där det borde varit ögon stod bara tomma hål.
Det var alltså bara en docka!
Hon andades lättat ut.
- Det är bara en Dolly's, sa hon, någon flicka ville väl inte ha henne.
Marco nickade.

- Vi sover här då, sa Marco.
De hade inte hittat tillbaka.
då sprack det inom henne.
Sova här? Det var smutsigt, fullöt av konstiga saker och hon var rädd!
- DET ÄR DITT FEL!
Hon vrålade rakt ut, det var alldeles rätt.
- HADE DU INTE GÅTT '' GENVÄGEN HADE VI INTE VARIT HÄR!
Hon grät och tårarna rann, hennes röst var hackig men hon brydde sig inte.
Det gjorde inget om Marco berättade för hela skolan.
Hon kunde inte tolerera att hon var mitt i ingenstans.
Dessutom började det bli desperat.
Hon ville komma hem.
Krypa ner under täcket och läsa, nej just det, hon hatade att läsa!
Men i alla fall ligga där och titta på någon film.
Eller ville hon? Hennes familj var riktigt keff.
Och hon ville nog inte tillbaka dit.
- OJ, LILLFLICKAN GRÅTER VISST!
Marco hade tappat kontrollen och vrålade rakt ut.
- JA, TÄNK! skrek Henna och viftade med ögonfransarna. JAG ÄE DEN FÖRSTA MÄNNISKJA SOM NÅGONSIN HAR GRÅTIT! MEN VET DU VAD?
Hon tog några steg frma itll honom, så att de stod ansikte mot ansikte.
- BARA SÅ DU VET SÅ ÄR DET DITT FEL, DITT FEL ATT VI KANSKE DÖR! SMAKA PÅ DE ORDEN! JAG ÄR INTE LIKADAN SOM DU SOM JÄMT MÅSTE SPELA '' SMART! ''. INGEN GILLAR DET! UNDRAR DU INTE VARFÖR DE SNACKAR SKIT OM DIG? FÖR DE HATAR DIG, DU SKA JÄMT VARA EN SÅN VIKTIGPETTER!
Att skrika de orde var precis vad hon behövde, att ha någon att skylla på.
Att det inte bara var hon som gjorde fel och Mia som gjorde rätt.
- HÅL KÄFTEN!
Marco skrek samtidigt som han riktade ett hårt slag med knutna näven mot hennes kind.
Det träffade med ett smack, så värst ont gjotrde det inte och det rann en fjantig rennil av blod.
Det blev för mycket, hon riktade ett slag mot honom.
Den blev sned och han skrattade.
- LÄR DIG ATT SIKTA OCH SLÅ, DIN BARNSLIGA UNGE!
Hon slog till igen, också med sned och dålig tajming, men med en sådan kraft som hon inte trott att det fanns inom henne.
Marcos näsa nästan krossade och han vecklade omkull.
- It maybe not are perfect, sa hon överlägset. But it hurts!
Då greppade han tag om hennes vrist och snart föll hon på honom.
Där låg dem på varandra, ohn spottade på hans ansikte.
Och så hände det, han böjde sig upp och pussade henne, rätt på munnen.
Hon kravlade sig livrädd upp.
- Vad gjorde du? viskade hon.
- Jag har alltid tyckt om dig, sa han dystert. Eres fantastica! Men du bryr dig aldrig.
Hennes hjärta bukltade hårt i halsgropen.
- Inte? frågade hon och fnissade. Neeej.... Neej... Jag....
Hon visste inte vad hon skulle sgäa!
Marco Dimarcky var förälskad i henne!
eller var han det?
Nu när hon visste det var hon inte så säker på att hon var kär längre.
- Jag är ledsen, Marco, sa hon och log ärligt. Men jag hoppas vi kan bli vänner.
En typisk kommentar av mig.

- Vakna.... Henna vakna....
Marcos röst låg i dimma.
Hon satt esig upp.
- Du, jag vet varför vi är de sista människorna på jorden! stönade han.
- Vadårå? frågade hon yrvaket.
- De andra är ju på resa!
Hela världen? Det snurrade i hennes huvud innan hon mindes byns tradition.
De slog sig för pannan båda två.
- Åhh, neeeeej! sa de samtidigt.

( När jag var mindre :P dålig va? )

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson