Publicerat 07.06.2024
Kategori: Novell

En överlevares dagbok

Kap 1

Mina ben löper skogsterräng medan överhetens klor klöser efter mig. Deras empatilösa hjärtan spelar schack, och insatserna är våra liv. Du och jag, vi som är medborgarna, våra liv. Det är baksidan av vad pengar och makt gör med oss homosapiens. Det skalar av lager efter lager av det vi kallar mänsklighet och lämnar oss nakna i kylan med egocentriska hjärtan av sten.
Maktens korridorer vill åt vad som är lagrat i min hjärnbalk. De vill borra upp mitt pannben, ansätta sugröret och bjuda toppskiktet laget runt på min välfyllda substans. Men de kommer få strida för det.
Så länge jag kan minnas har jag kämpat för den vanliga människan. Vi som sliter i myrstacken, vi som får samhället att gå framåt, ”marionettdockorna” som överheten kallar oss. En förslitningsvara som de kan radera och addera som de behagar.

Bakom mig knastrar torra grenar när fötter trampar mark. Det sviktande underlaget av barr och mossa skapar ett ypperligt underlag för löpning och jag flyger fram, men det gör även de.

”Stanna!”

Idioter. Vid desperation används alla knep, även de allra enklaste. De kan skrika vad de än önskar, inte ens en långhylsa skulle få mig att stanna.
Jag lubbar som en hare. Springer sicksack över marken för att förvilla mina fångstmäns vittring. Flinande ser jag i mitt inre hur de med gapande munnar står och stirrar vid anblicken av alla fotspår. ”Hur många jagar vi egentligen?”

”Kan du snälla stanna!”

Kanske ska jag göra som ekorrarna och ta luft av träden. Hålla mig på behörigt avstånd och ta en cigarett från trädkronan medan fienden rusar villospår.

”Du! Kan du stann… fan!”

Hans ord stakar sig illa mellan flåsningarna. Transfetter och kontorsjobb gör så med kroppen. Ord blir oförståeliga och hans dåliga lungkapacitet äcklar mig. Till ljudet av fiendes skorrande viker jag hastigt av och kastar mig under närmsta gran. Snart hör jag mannens tunga löpsteg gå förbi och i tystnad sitter jag kvar under barr och grenar.

Himlen är täckt av mulna moln medan min hand trevar sig ner i fickan efter en välförtjänt tobakspinne. Med handen innanför byxan hivar jag till min förvåning upp både cigarettpaketet och ett främmande objekt. En plånbok i läder. Beige i sin färg och fyllig i sin form. Cigaretten kläms mellan läpparna medan jag fingrar mig igenom plastkort efter plastkort. Inget av värde då jag inte litar på bankomaters natur. Men genom papperslappen bakom all plast stirrar skådespelerskan mig intensivt i ögonen. Hennes valör tar jag gärna emot tillsammans med de få guldkronorna innan jag fattar pennan och blocket.

Med röken från mungipan lägger jag pennan mot anteckningsblocket. Pennspetsen snabba rörelser rispar mot det torra pappret samtidigt som molnen ovan har börjat pissa på moder jord. Det smattrande regnet avleds av trädets virrvarr av grenar. Handryggen stryker pannan, eftersvetten har vaknat och en droppe tar sig ner längst nästippen innan den tar luft. Bläcket blandas med fukt.

Löven kastas likt svajande huvuden under hårdrockskonsert medan regnet piskar. Trots himlens vrede är skyfallet efterlängtat och jag lapar tacksamt i mig från naturens köksblandare.
Pennan gnuggas hårdare, då och då stryker jag något ord innan flödet fortsätter, och slutligen viker jag ihop lappen i kuvertet adresserat till ”Hänt!”. Saliven rullas i mungipan och en bitter eftersmak lämnas i munnen när tungan löper över klisterremsan.

Med brevet i fickan börjar magen att knorra. Handen greppar efter ryggsäcken och gräver sig ner i djupet, ända ner till den räfflade konservburken. Skeden begravs i sörjan och leder några enstaka, kladdiga, ärtor till munnen. Konsistensen medför inte mycket till att tugga, det räcker endast med att pressa tungan mot gommen. Med ett pysande fläks metallflärpen upp och den kulinariska lunchen sköljs ner med en femtvåa.

Fräsande ljud hörs från buren. ”Lugn Falcon… Lugn”. Till mina ord för jag för in en sked ärtsoppa mellan metallstängerna men den ratas snabbt av den kvicka tassen.

”Hör du något Falcon ...?”

Mina smala ögon synar sikten framför och öronen spetsas mot tystnaden. Endast smatter hörs.

”Måste vara hungern…”

Jag öppnar burens front och ställer in konservburken med uppfläkt lock. Ljudet av metall mot metall dånar i regnet när burken studsar mot gallret och klorna efterlämnar en repa i plåten.

”Törstig kanske…”

Femtvåan förs mot rovdjurets mun. Jag vinklar burken när katten skjuter fram nosen. Sakta rinner bärstensdrycken ut mot den sträva tungan. Vätskan träffar och med en millisekunds reaktionsförmåga klöser klorna upp fyra djupa revor i min hand.

”Aj som fa...!”

Sparken går hårt mot buren och skakar om katten. Konserven studsar återigen mot metall.

”Vi är ett team Falcon! Ett team!”

Revorna droppar av blod. Jag tar en kompressor från ryggsäcken och trycker den mot handryggen medan gasbindan lindas. Under den omsorgsfulla lindningen fångar mina ögon femtvåan liggandes på mossan. Det kolsyrade pulserar ut ur burkens öppning som en nygravid vid toastolen. Malten vattnar jorden med näring ämnad för mig.

”Helvete!”

Förbandet avslutas viras slarvigt innan jag kastar mig mot burken. Några snabba skakningar och skvalpandet avslöjar att minst femtio procents innehåll är kvar. En suck av lättnad lämnar mina läppar.

Med törsten släckt och handen lindad är det dags för avfärd. Mina nackkotor knakar ljudligt när jag lägger huvudet på sidan innan packningen kastas upp på ryggen. Ännu en cigarett halas fram ur byxfickan och elden får pappen att förtäras under en glödande dans. Tobaken pyr vid det kraftigt suget när jag låter den tjocka röken flyta ner längst svalget och vidare mot lungorna.

Falcon rör sig nervöst när buren lättar från marken. Armens pendlande sätter balansen på prov.
Jag tar steget ut från granens skydd och genast fuktar regnet huden. Det är ett ilsket regn med piskande tårar, och snärtandet för katten att fräsa än mer medan metallen klingar.
Det är en kort vandring innan vi befinner oss utanför skogen, höjda över staden via kullen vi står på. Bakom ligger skogen och framför oss det moderna samhället.

Staden som lever genom sin hets och stress, den jagar varje vaken sekund. Milslånga köer, alltid fötter som springer mot perrongen, någon skyndar sig till något meningslöst. Vassa armbågar plöjer sig fram och krossar hinder på vägen oavsett ålder och skepnad. Nymalda kaffebönor bränner fram blåsor på tungor.
Trängsel. Främlingar packade som sillar. Blickar mot golvet under kupéns skakiga rörelse. Varm andedräkt mot nacken. Ofrivillig kroppskontakt. Hostande. Harklande. Snorande. Traumatiskt, klaustrofobiskt. Vardagsliv mitt i storstadens hjärta. Konsumtion. Folks omättliga begär efter nytt. Luncher, raster och fritid avsätts i jakt efter det media säger åt dem att konsumera. Kläder, elektronik, kosmetika. Allt säljer genom ett förblindat begär.
Samtalsämnen kring lunchbordet. Senaste realityserien. Senaste kändisskvallret. Totalt hjärndött mörker som yttrar sig genom oförståelig verbal kommunikation.

Stickans glöd intensifieras med ett pysande innan jag skjuter ut en pelare av rök. Eftersmaken samlar saliv. Det är dags att fortskrida mitt arbete innanför stadens gränser.