"En promenad i höstrusket och ett spännande möte"

En promenad i höstrusket och ett spännande möte.

Det var en kall och en blåsig dag. Jag stod ute på fältet och tog bilder. Mitt hår stod rakt upp och
jag kände mig som en "vilde".
Jag såg en gammal man komma cyklande på långt håll. Han var bra över sjuttio år.
Jag la märke till hans kläder, han hade sommarkläder på sig och tänkte för mig själv
"en vinterbadare".
När han såg mig, stannade han och hoppade av sin cykel.
Jag såg att hans ena byxben var uppkavlat och satt fastspänt med en silverklämma, det andra föll lätt ner till marken.
-Hej , sa han.
-Hej, hej, svarade jag.
-Fina höstfärger...fotograferar du? frågade han.
-Ja, svarade jag och gav honom ett leende. Men bara på fritiden. Det är lite av eget intresse, sa jag.
-Får man se på dina bilder? frågade han.
-Gärna, svarade jag och log.
Jag visade för honom några av mina bilder i kameran. Han stod och tittade längre på varje bild.
-Du borde satsa på fotografering, sa han.
-Du är duktig. Har du gått någon kurs i fotografering? frågade han.
-Nej, det har jag inte. Jag går enbart på känslan. Det är allt jag har. Jag är mycket glad för färger i naturen, de är äkta och skänker optimism. Jag ser skönheten i naturen och dess färger. Det är här jag hämtar min inspiration. Det känns liksom som att man andas ut, sa jag.
-Kreativa människor måste ha utlopp för sina känslor. Det gäller musik, sång, skrivande, fotografering, målning och liknande, sa han.
-Annars känns det som att det fattas en liten bit i livet men man vet inte vad det är.
Man fattas liksom någonting...Kreativitet, sa han.
Plötsligt slog det mig.
-Får jag fråga dig en sak? frågade jag.
-Visst, sa han.
-Är du konstnär? frågade jag.
Han svarade varken ja eller nej på det.
-Jag har målat mycket när jag var ung, för det mesta var det landskap, sa han.
-Jag målade för mina vänner och bekanta och mina tavlor prydde deras hem, sa han och log.
-Gör du inte det längre? frågade jag.
-Ibland, kladdar jag bara lite. Mina barn och barnbarn har mina tavlor.
Han fastnade med blicken på mig och efter en stund, sa han:
-Jag ska inte uppehålla unga fröken mer. Unga fröken bör satsa på fotografering. Önskar en trevlig dag, sa han.
Han satte sig på sin cykel och cyklade iväg. jag stod och tittade på honom när han kom längre och längre bort från mig. Till sist kunde jag inte se honom mer, han försvann i höstrusket.
Vilket spännande möte, tänkte jag.
Varje människa bär på en historia, man ska bara ge sig tid att lyssna på den...

Skriven av: annafranmalmo