En rapport från en grönmålad bänk. / 3

En rapport från en grönmålad bänk. /3

Cykelhandlarn fortsätter sin berättelse. - När jag stängt affären, strax efter sex lyfte jag in grabbens cykel i skåpbilen. Jag kollade så att jag hade pressenings-
påsen med verktygen med mig och så gav jag mig i väg. Det var spännande! Han vände sig till den äldre mannen som log och nickade. - Fortsätt! Vad hände sedan? - Jo, de bodde som jag sagt ute på väster, fortsatte cykelhandlarn, i ett trevåningshus. När jag körde upp på parkeringsplatsen kom grabben och mötte mig. Han hade väntat, hans ögon sken av glädje när jag lyfte ut cykeln ur bilen. Jag bad honom sitta upp på hojen och tillsammans justerade vi in sadel och styre, gjorde mountbiken i ordning. När allt var klart gav han sig iväg på en provtur mellan de gula trevåningshusen.

Jag plockade upp verktygen som låg på den varma asfalten runt omkring mig och det var när jag reste mig upp, som jag fick syn på henne. Hon lutade sig ut genom fön-
stret på andra våningen, i det närmaste huset och vinkade till mig. Hon ville att jag skulle komma upp. Med ett litet pirr i magtrakten tog jag mig upp för trapporna. Hon stod i dörren och väntade på mig. ' Kom in!' Hon log ett stort varmt leende och i hennes glittrande, blå ögon tyckte jag mig läsa ett löfte. Och plötsligt var det som om jag visste, jaa, jag kan inte förklara hur, men jag visste att jag skulle få henne, hon skulle bli min. Vissheten och övertygelsen i detta gjorde mig matt i hela kroppen och fumligt lade jag i från mig verktygspåsen i ett hörn på hallgolvet.

Jag såg mig om i köket. Det var snyggt och rent, diskbänken skinande blank och de blommande krukväxterna i fönstret var välskötta och ansade. Hon såg min gillande blick, log och gick fram till kylskåpet. - Vill du ha en pilsner frågade hon? Jag skall fixa lite kvällsmat,du har väl inte hunnit äta något ännu, men det tar´ en stund.

Jag slog mig ner vid köksbordet fortsatte cykelhandlarn och smuttade på min pils-
ner. Under tiden stod hon vid spisen och stekte prinskorv och ägg. När maten var klar gjorde hon mig sällskap vid bordet. Jag åt med god aptit och fastän hennes svenska inte var så där jättebra snackade vi på och förstod varandra ändå ganska bra. Hon och grabben kom närmast från Ystad. Anledningen till att de bestämt sig för att flytta hit, var två. Till hösten skulle här i staden starta en avancerad kurs i svenska för invandrare som hon nu var anmäld till och dels att den berömda kungliga specialskolan för barn fanns här i staden. Den skolan var grabben inskriven i.

Ja, vi snackade på och det blev kaffe med både påtår och tretår. Hon var attraktiv och både lättsam och trevlig och när det kom för mig vad jag känt därute i hallen för en stund sedan, den bestämda övertygelsen om att hon skulle bli min, blev jag varm i hela kroppen. En oro och nervositet kom plötsligt över mig och när grabben kom in i köket och stolt visade upp sin cykelnyckel passade jag på att tacka för mig. Hon följde mig ut i hallen. När jag kom ut i trappan tog hon ett steg emot mig, slog hastigt armarna om mig och pussade mig lätt på kinden.

I bilen på vägen hem upptäckte jag att jag glömt verktygspåsen. Min första tanke var att vända, att åka tillbaka och hämta den. Men nej, det skulle jag inte göra. Den där presseningspåsen gav mig ju anledning att återvända. Så tänkte jag. Cykelhand-
larn tystnar och den äldre mannen ser upp på honom: - Hur gick det sedan? Den storvuxne cykelhandlarn ler mot sin bänkgranne. - Vänta så skall du få veta, säger han och sedan fortsätter han sin berättelse.

Antingen har hon inte lagt märke till verktygspåsen därute på hallgolvet, eller så är hon inne på samma våglängd som jag. Ungefär så funderade jag, när hon inte hörde av sig till affären dagen efter. Tiden sniglade sig fram och jag kunde inte låta bli att tänka på henne och när klockan slog sex tog jag bilen och gav mig i väg. Det fick bära eller brista, jag hade ju fullgod anledning att besöka henne.

Förmodligen hade hon från köksfönstret sett mig köra upp på parkeringen för när jag kom upp i trappavsatsn stod hon i dörren och log mot mig. Jag hälsade blygt och med spelad oberördhet, när hon skrattande pekade på den grå verktygspåsen där på hall-
golvet.

Jag såg på henne. Jag såg på hennes långa rågblonda hår, på hennes solbrända sommar-
ansikte och hastigt såg jag också in i hennes tindrande, muntra blåklintsögon. Hon var klädd i en kort vit kjol och en grönaktig blus som var uppknäppt i halsen. - Är du hungrig? Leende återkallade hon mig till tiden och rummet och för en kort sekund kände jag mig avslöjad. Men det var ju helt onödigt att känna så, för naturligtvis förstod hon, och kände också på sig, det var jag alldeles övertygad om.

Snabbt trollade hon fram ett par mackor och en kall pilsner. Hon slog sig ner mitt emot mig vid det runda köksbordet, tyst satt hon där vid bordet och bara såg på mig. Men från och till, då våra blickar hastigt nuddade vid varandra, lade jag märke till den spjuveraktiga munterheten, glädjen och löftena som tydligt poppade fram ur hennes
vackra ögon.

Skriven av: Boris Söderberg