Publicerat
Kategori: Novell

En regnig dag

Författarens förord:
När det är som mörkast, när själen inte verkar kunna ta sig upp ur det svarta hålet, ja då kan det ibland räcka med en enda liten uppenbarelse för att ljuset skall sudda ut mörkret igen. Ibland sker små mirakel, händelser som för många tas för givet men som för vissa människor kan vara deras enda räddning, vägen till något nytt. Denna berättelse handlar just om ett litet mirakel.



Frederic satt i sitt kök och lyssnade på regndropparna som slog mot rutan. Idag verkade det precis som om regnet slog ner extra hårt, nästan som om det bestod av bly. Det hade börjat med lite smått stänk men tycktes hela tiden slå hårdare och hårdare mot rutan, vilken sekund som helst kunde glaset spräckas och låta tusentals små glasskärvor flyga in.
Detta var bara en bråkdel av alla dem sjuka tankar som Frederic gick och grubblade på, dag ut och dag in. En perfekt dag att dör på, tänkte han.
- Fan för helvete!, skrek han plötsligt rakt ut i luften.
Han hade väntat sig ett svar men det var bara tystnaden som tycktes fylla köket, en slags tung tystnad som verkade göra luften tjock och trög att andas. Frederic hade så gärna velat få ett svar, ett tecken, någon som skrek tillbaka eller bara hostade till hade räckt. Det skulle göra honom något lugnare och mer koncentrerad på sin uppgift, nämligen att ta sitt liv.
En normal människa hade vanligtvist blivit livrädd om en röst från ingenstans hade svarat när man vet att man är den enda personen i rummet. Men Frederic var inte normal, inte efter det som hade hänt honom och hans flickvän, hans älskade Cecile.

Cecile hade en dag ringt till honom på psykakuten där han jobbade innan, vilket hade förvånat honom mycket då hon aldrig ringt till honom på hans jobb tidigare. Hon hade varit rakt på sak och sagt åt honom med en glad och ivrig stämma att han skulle hitta någonstans att sätta sig om han nu inte redan gjorde det.
- Men vad är det? san han med nervös stämma. Har det hänt något?
- Jo du förstår älskling, jag gjorde ett litet test idag som visade sig vara possitivt.
- Vadå för test?
Innerst inne visste han precis vad hon menat men vågade inte tänka sådana lyckliga tankar. Han var inte en person som var direkt bortskämd med lycka.
- Jag är med barn!
Det blev tyst i luren en kort stund.
-Hallå?, sa hon som ett försök att kalla tillbaka Frederic till den riktiga världen.
Till sist hade han ändå lyckats klämma fram:
-Vad duktig du är, ett svar som hade lett till att båda brustit ut i ett förlösande skratt.
Han hade senare avslutat samtalet med att tala om för henne att han skulle försöka komma hem lite tidigare så att dem kunde fira den stora nyheten.

Först trodden han att han bara hade inbillat sig alltihop. Frederic var nämligen inte en person som brukade ha tur eller var bortskämmd med att vara lycklig. Alltid hade han fått kämpa hårt för att komma nån vart medan folk runtomkring tycktes få allt dem pekade på. Hans tankar föll återigen på Cecile. Att denna kvinna var hans var något han fortfarande inte riktigt förstod, så vacker och så söt som hon var. Visst erkände han att hon skulle aldrig kunna bli någon fotomodell men hennes kvinnlighet och utstrålning kunde nog väldigt få kvinnor i världen kunna konkurrera med henne om. Enligt honom hade hon det varmaste hjärtat på denna jord. Faktiskt var det så att hon sa aldrig nej till honom. Hon skulle nog kunna vara ett lätt offer om han skulle få för sig att uttnyttja henne, men det skulle ju såklart aldrig falla honom i tanken. Han älskade ju henne.
På vägen hem sjöng han i bilen och var även för ovanlighetens skull extra vänlig i trafiken. När han senare kom hem hängde det en lapp på ytterdörren:

"Jag är bara nere i affären och köper mjölk och nått annat gott, kommer snart.
Puss, Cecile."

Frederic log för sig själv, öppnade dörren och gick in. Han gick raka vägen till skafferiet, öppnade och tog fram "The Dundee", en skotsk whisky som hade blivit lite av en "efterjobbet - tradition". Han var definitivt ingen alkoholist som var beroende men känslan av något varmt i halsen fick honom på något sätt att slappna av och landa på marken igen. Psykiatrijobbet kunde vissa dagar faktiskt få den mest hårdkokte att bli stressad och nervös.
Plötsligt ringde det på dörren.
- Vad fan, sa han tyst för sig själv. Det är väll Greta som har slut på sockret som vanligt, tänkte han. Han öppnade dörren och mycket riktigt, där stod Greta. Men hon var knappt igenkännbar.
- Men snälla Greta, vad är det som hänt dig?
Greta var först tyst men lyckades till slut klämma fram några knappt hörbara ord.
- Inte jag......nere på gatan, Cecile....hon....bilen stannade inte.
Frederic stirrade med tom och frågande blick men fick plötsligt en konstig och panikartad känsla i kroppen. Han rusade ut och nästan knuffade omkull henne. Nere på gatan var det fullt med människor, precis som om det var någon slga sevärd händelse eller underhållning i görningen som attraherade dem. En polis sprang omkring ibland folkmassan och såg allmänt förrvirrad ut. Frederic förstod inte riktigt vad det var som hände eller vad han såg. Sedan såg han kroppen som låg framför en blå Volvo, förvridden i en konstig ställning som inte kunde vara naturlig.
Herregud, stackars människa, tänkte han.
Men plötsligt stack det till i hans kropp, tiden verkade stanna upp, allt ljud och alla människor omkring började plötsligt försvinna och sakta suddas ut. Kvar fanns bara den omänskligt förvridna kroppen på marken. Frederic fäste blicken mot kroppen, det var Cecile han tittade på. Plötsligt kom allt ljud, alla människor tillbaka och han tappade greppet, ett mörker suddade ut hans blick och han föll ner till marken.


Nutid. Frederic forsatte att återigen lyssna på regnet som slog ner utanför. Han tittade genom fönstret, kisade med ögonen för att kunna se bättre. Han inbillade sig att det inte var regn utan att huset egentligen låg långt ner på havets mörka botten. Om han skulle öppna fönstret skulle allt vatten rusa in och dränka honom till döds, förmodligen skulle han bli slagen medvetslös först av den stora tryckvågen. Han skrattade högt för sig själv. Men det var inte ett skratt från någon som var lycklig och road, för han var varken nervös, ledsen eller glad. Inom honom råde bara en oändlig tomhet och tystnad, känslor tycktes inte existera längre, eller så var dem så dolda att han inte själv kunde finna dem. Inte på egen hand.
Frederic öppnade fönstret men det som rusade in var inte det han hade suttit och inbillat sig. Istället blev han mottagen av en kall, hård vind och regnet som piskade i hans ansikte. Men det gjorde honom inget för allt han kände var mörker, ja hela hans liv bestod endast av en svart och tung ridå, så oändligt mörk. Han lutade sig nu ut, försökte bedöma avståndet till marken.
Tillräckligt långt för att man skall kunna dö en säker död, tänkte han. Jag hinner nog inte känna nåt heller.
Han var nu äntligen redo för att hoppa när han plötsligt hörde ett ringande ljud som tycktes skära i hela hans kropp.
- Vad fan, kan man inte få dö ifred, muttrade han. Han tvekade en stund, funderade, men bestämde sig ändå för att öppna och sem vem som vågade störa honom. Därefter skulle hon fullborda sitt verk och då skulle ingen jävel kunna störa. Frederic gick med tunga steg till dörren medan regnet som hade sköljt över hans ansikte nu rann nerför hans ansikte. Han öppnade sakta dörren. Utanför stod en gestalt som fick honom att ta ett eller flera steg tillbaka.
- Hej, mitt namn är Monique, det verkar visst som om jag stör?
- Va? Nej, inte alls! Vattnet rann nerför hans ansikte och droppade ner på golvet framför hans fötter. Framför honom stod en av dem vackraste kvinnor han hade sett. Hennes bruna och långa hår glänste som om det bar upp frukter av smaragder och diamanter. Frederic som varit inlåst i sitt eviga mörker kunde inte riktigt förstå hur något så vackert kunde ens existera i vår värld. Nej för han hade ju helt tappatt bort greppet och förlorat sig i en värld full av ondska, galenskap och mörker. Att det plötsligt kom något som skar ett hål i mörkret och släppte in en springa ljus var något som var helt oförståeligt.
Monique log mot honom.
- Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men jag har precis flyttat in och har lite problem med att flytta en sofa, tänkte att det kanske finns någon i min trapp som har möjlighet att hjälpa mig?
- Jo jag kan säkert hjälpa dig, lyckade han harkla fram, förvånad att han ens hade svarat ja. Han som hade tänkt att skälla ut personen som ringde på och sedan smälla igen dörren hårt och bestämt.
Frederic vände sig igen mot fönstret som för att försöka få ett svar på vad han skulle göra. Men när han såg mot fönstret kände han plötsligt en helt annan känsla. Regnet som innan tycktes vara tungt och mörkt kändes plötsligt behagligt, som en symfoni av stråkar som spelade på dem ljusare tonerna, livliga och hoppfulla toner. Han log lite smått för sig själv och tog ett steg ut i trapphuset, ett steg mot Monique, ett steg mot ljuset. En konstig kännsla spred sig igenom hans kropp, en känsla som varken var tung, mörk eller som bestod av tomhet. Tanken på att ta sitt liv kändes numera som ljusår ifrån, som en dröm lika suddig som morgondimman i en öde hamn.
Frederic var räddad.

Skriven av: Giorgio

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson