En röd dörr

Jag drog mig undan civilisationen och slöt mig i ett skal, duckade för spjut av ord och förkastade uppmaningar till glädje och närvaro. Därborta stod cementstatyerna still och förstod varenda liten avundsjuk blick. De hade stått där i hundra år och skulle stå där i hundra år till. De log åt mig, och jag stelnade.

Min motståndskraft var slut. Isen i mig hade tagit över. Mitt på dagen kunde visserligen en lätt krypning av värme söka plats, men den drunknade i vindbruset utanför och i en grumlig längtan efter liv.

Mitt i rummet stod en kristallskål fylld med skalbaggar och en buktande puls fyllde den gång på gång inifrån. Skålen tappade skalbaggar över kanten och ned på golvet. Den gröna heltäckningsmattan skrämde baggarna ut mot dammet i hörnen, där kröp de ihop och avvaktade tyst.

Varje dag klockan tolv, smal och lång. Första tecknet var att det knakade och vred i väggarna, sen blev det tyst en stund och som på given signal sträckte den ut sig från sprickan i taket ut över golvet. Solstrålen uppehöll sig mellan den röda dörren och tavlan med skeppet i sjönöd. Jag längtade efter värmen och hudens reaktioner mot solljuset då min hy var grå och skrovlig. Snäckliknande bölder samlades i klasar runt armvecken och simmiga blåmärken fick mina händer att se ut som små döda sjöar. Solens välmående fortplantade sig i kroppen, förfallet avstannade temporärt och för varje millimeter kropp som solen kammade över kom hoppet om rörelse lite till. Strålen höll ut i en minut, därefter återvände den abrupt till sitt ursprung och rummet försjönk åter i kall presentation.

Jag vilade en centimeter över golvet, på rygg och med blicken riktad i taket. Så hade det varit länge. Först försökte jag förstå hur det kom sig men tankarna irrade runt och gick inte att styra, och motstånd var som till ingen nytta. Gång på gång kraftsamlade jag ändå och pressade armen och armbågen mot golvet, men allt som hände var att köttet domnade av och återgick till samma position. Samma sak när jag försökte vrida bort tårna, det gick inte heller, men med tiden förstod jag att det fanns en fördel med att hänga fritt rakt ut: luften bevarade kroppen i jämn temperatur, inte för varm och inte för kall. Obetydliga luftvirvlar kunde fritt ta sig under och förbi, det gick att se dammpartiklarna åma och krumbukta sig, ledda av kraften från en läckande höst. De studsade fram som ballonger, ömsom puttande ömsom hjälpande och hade det inte varit för att min horisontella position hindrade mig så hade jag kunnat se hur de dansade bakom min rygg. Men jag gick inte miste om något eftersom dansen var ett rykte och inget mer.

Den röda dörren var högst tvivelaktig. Den såg ut som en funktionsduglig dörr men gick inte att öppna, hade jag hört. Man kunde göra allt förutom att öppna den; dra ned handtaget, knacka på den och skrapa lite med nageln. Ett lätt skrap och röd puts lossade i små flarn och seglade sin bana ned på tröskeln. En modig skalbagge roffade åt sig ett flarn, smet iväg bort och tuggade små jack i flarnets kant, innan den åter ställde sig i beredskap. Allt var förutbestämt och inget gick att ångra, och så kom vintern.

Det låg post utanför dörren, det måste ligga post där. Man bör ju undra. Någon kan ju ha kommit och tänka på varför dörren jämt var stängd och varför snön framför inte hade några spår. Om nu dörren var lika röd på utsidan som på insidan borde den gå att upptäcka på håll, och om det dessutom låg en hög med post framför vore saken klar, det lever någon därinne! Kanske hade snön sugit åt sig trycksvärtan och spottat ut den. Det kunde vara så. Eller flöt den bort med förra vårfloden och förmultnade till jord? Det kunde vara så. Ett på tok för stort ansvar vilar faktiskt på blommorna i jorden, inte ska väl de avkrävas ansvaret för bokstäverna. De kan ju inte råda över att förmultnade bokstäver tvingar liv i blad och stjälk. Nej, det självklara var naturligtvis att man flera gånger försökt öppna dörren men inte lyckats, och att man till framtiden, i solidarisk anda, sparade posten kronologiskt i en låda av ädelträ. Ett sparande man sedan länge ordnat i bästa struktur för alla inblandade.

En bagge somnade och rullade över på rygg. Den ådrog sig uppmärksamhet från de andra. Att somna till och rasa runt sågs inte med blida ögon och på ett ögonblink rusade fem, sex baggar fram och ställde allt till rätta. Knuffade tillbaka och förmanade rättning, inte somna, inte tappa kontrollen, absolut inte tappa kontrollen. Den yrvakna baggen ursäktade sig tyst med en bugning och kompenserade genast med sin mest vakande position. Ordningen återställd.

Egentligen helt onödigt och bortkastat, säkerligen dumt och själviskt, men varje år förberedde jag en liten fest. Mest av privat karaktär men öppen för alla. Fördelen var att det inte tog lång tid att komma i ordning, nackdelen var att det aldrig dök upp någon. Varje år en lättnadens suck över det i alla fall, för hur skulle man prata? Det bästa var ju ändå, inräknat pinsamhet och tystnad, att gästerna stod kvar utanför. De kunde ju prata med varandra om de nu tvunget ville, och blev de trötta fick de sitta ned på postlådan i trä, vila benen och bara titta rakt fram. Lyssnade jag riktigt noga kunde jag höra avlägsna röster och hur de såg fram mot att upptäcka sina gemensamma tillkortakommanden. Hur de språkade om väder, vind och upplevelser på biografen, kanske livet som det såg ut just nu i all prakt och välgärning. Det var lika mycket värt varje år att ställa till fest men döma av baggarnas ansiktsuttryck var de som mest nöjda när allt ståhej var över.

Jag skulle aldrig byta ut tavlan med skeppet i sjönöd, inte ens sälja den till någon rik kejsare. Man skulle bli tvungen att tvinga eller hota mig. Konst gör man sig aldrig av med. Över min döda kropp. Rikedom behövde jag inte, inte heller äran eller variationen. Nu var jag van så och tavlan blev kvar. Det dramatiska i situationen på havet fashinerade mig timme efter timme, dag ut och dag in. Och ändå hade jag inte riktigt tittat på den, utan bara sneglat. Riktig konst var på tok för skrämmande att helt ta till sig. Den drabbade en så hårt att en otydlig idé var mer än nog, dessutom fanns hela tiden möjligheten att tavlan faktiskt föreställde något annat än ett skepp och hav. En kisande glimt avslöjade aldrig mer än vad man först bestämt sig för att se. Tavlan kunde lika gärna föreställt en solnedgång, en räv eller ett dukat bord i en trädgård. Riktig konst fick vara lite otydlig, men aldrig falsk.

Man hade sagt mig att tavlan hängde där den hängde, dörren stod där den stod och heltäckningsmattan låg där den låg eftersom ödet bestämt så. Ödet, den lägsta formen av tur, passivitetens hantlangare, gruset i livets maskineri och vanans vän. Baggarna jublade tyst varje gång ödet banade väg genom rummet och stillade varje mentalt utbrytningsförsök. Vänner av ordning skrek: "Jag visste det! Jag visste det!" när vindpustarna bytte riktning. Jag hade så länge jag kunde minnas försökt odla idén om slumpen, men det gick minst sagt trögt, baggarna ville inte lyssna, jag hade oddsen mot mig och företaget hindrades dessutom av att jag inte kunde prata. Orden fanns där men själva förvandlingen till ljud uteblev, och tänka sig till en förändring gick ju inte, många hade försökt - ingen hade lyckats. Våren kom och tystnaden fortsatte obemärkt, jag hade även årstiderna mot mig, men det skulle snart vara slut.

En osynlig luktmatta av gräs kvävde mina lungor och en puff vårtorkad asfalt gjorde sällskap med solstrålen in genom sprickan i taket. Det lilla som fanns kvar av min skorpiga näsa irriterades av vårens pilar och blommornas tagg. Jag kände igen det, men här och nu var det något mer, något starkare. Utspätt blod kom som en mild överraskning, rann ut över kinden, ned bakom örat och droppade heltäckningasmattan en pöl. Det ville inte sluta. Det gjorde inte ont. Först låtsades jag att det inte kändes, sen kom tårarna. Kroppen vred ur allt på en gång och en glasklar hinna av salt bildade ett skyddande skikt mellan trä och luft, blodet kapslades in och steg millimeter för millimeter. Mitt liv visade sina ansikten, väggarna och taket låg där. Jag såg vad som skulle komma och kastade kroppen av och an, kraftsamlade och satsade allt på ett kort men köttet gungade bara lätt och stillade sig. Nu svävade jag inte längre över golvet, blodet hade kommit ikapp och bäddade in min rygg och mina armar, täckte mitt bröst, värmde mina ben och nuddade min haka. Den varma vätskan ville in i mig igen och den förstod inte bättre.

Därborta stod cementstatyerna still. De hade stått där i hundra år och skulle stå där i hundra år till. De log åt mig.

Skriven av: Erik Tobias Enström