En rosa fluffkanin...

Linda ser sig omkring. Mörkt. Hon försöker få dem att förstå. Hon vill verkligen att de ska förstå. Stegen kommer närmare. Hon är rädd. Väldigt rädd.
Hon kramar Simon, en sliten, rosa fluffkanin, och blundar hårt. Hon har haft Simon länge, nästan fem år. Hon fick honom när hon var tre och sedan dess har han varit hennes trogna följeslagare och beskyddare. Eller...han försöker åtminstone.
”Snälla, snälla, snälla mamma kom hem....” viskar hon ut i tomma luften och hoppas på att han inte hör henne. Hon kurar ihop sig. En unken doft av malkulor och gammalt läder genomsyrar den lilla skrubben och hennes mors gamla filtkappa känns sträv mot hennes hud. Han är arg nu. Ropar på henne att komma fram. Linda försöker försvinna i mörkret. Han kommer närmare. Tysta tårar faller och blöter ned Simons öra.
”Var inte rädd, Simon.” Hon viskar så tyst hon bara kan in i hans öra. ”Mamma kommer snart.”
Hon hör honom smyga omkring utanför dörren. Hon önskar hon kunde göra sig mindre.
Ljus strömmar in i skrubben mot henne där hon sitter och en röst drypandes av honung för att dölja giftet lockar på henne.
”Nej....jag vill inte....”
”Linda....kom nu....trilskas inte med din gamle far....”
”Vill inte....”
”Jag ska inte göra dig illa...vi ska bara leka lite...det tycker du väl om?”
Linda ser på sin styvfar med stora, rädda ögon och ryggar tillbaka så gott det går.
”Linda...”
Hon försöker komma undan men han tar fast hennes arm. Det gör ont. Hon vrider sig och gnyr litet men greppet blir bara fastare.
”Snälla....vill inte...” viskar hon och gråter.
”Nu är du en stygg flicka, Linda.”
Hans röst är lugn men hans ögon visar något annat. De glöder av sjuka begär.
Han till hälften släpar och till hälften bär henne in i gästrummet nere i källaren och hon tappar taget om den enda tröst hon har. Han tar ett hårt grepp om hennes nacke. Slänger in henne i rummet. Hon ligger på golvet och ber tysta böner att han ska sluta, ångra sig, med brännande tårar fallandes från hennes hårt ihopknipna ögon. Ett obehagligt leende lyser upp hans ansikte när han knäpper upp gylfen. Dörren går sakta igen.

Och i trappen ligger en trasig, rosa fluffkanin och gråter...

Skriven av: Emis