En sådan

Jag är en sådan som blundar när jag inte vill se.
Jag är en sådan som vänder mig om när det gör för ont.
Jag är en sådan som kan sitta utanför ditt hus och vänta på att du ska komma ut bara för att få se dig och låta mina ögon smaka på de sekunder du är i mitt synfält.
Jag är en sådan som kan gömma mig lögner och klä mig i osanningar som om de vore långa, svarta mantlar om jag vill och vågar. (För så bra döljer de).
Jag är en sådan som biter på nagelbanden så det blöder och sedan ångrar mig för det gör ont.
Jag är en sådan som skriver saker med bläckpenna på underarmarna för att alla ska se och ha en aning om vem jag är, men sedan tvättar bort det med parfymerad två för att jag är alltför rädd för att du ska se och veta vem jag är.
Jag är en sådan som glömmer min stickade halsduk hemma hos dig för att få komma tillbaka och hämta den i din lägenhet där det doftar du du du och allt är så så som jag alltid vill ha det.
Jag är en sådan som kan gråta av musik som passar in och ord på ett papper som någon satt ihop sådär rätt.
Jag är en sådan som vill krypa in och gömma mig bakom tapeterna i mitt rum för att de är så kalla och där innanför måste det vara varmare. Och jag är en sådan som vill ta med dig dit in.
Jag är en sådan som bygger korthus och slår ner dem igen bara för att känna att jag är starkare än någon.
Jag är en sådan som är rädd för att röra, för att jag vet att röra kan förstöra och det är därför jag tar i dig som om du vore gjord av glas. Det är därför, så kan du förlåta mig?
Jag är en sådan som siktar och missar ändå. Jag är en sådan som kastar mig framåt i mina alltför strama linor.
Jag är en sådan som står under gatljuset i vinternatten och tittar uppåt för att tro att något lyser på bara mig mig mig någon gång.
Jag är en sådan som lurar mig själv och målar mina naglar svarta för att dölja sprickorna därunder precis som jag målade dig med kärlek för att tro att du var perfekt och dölja alla dina sprickor som jag inte ville se just då trots att de egentligen var lika tydliga som sprickorna i taket där fuktskadorna bor i sin ensamhet.
Jag är en sådan som blundar när jag inte vill se. För det är enklare så.

Och du är en sådan som kastar dig framåt och sliter av dina linor och irrar i förtvivlan och lurar dig själv så hårt att du tror att du vet vart du är på väg (men det vet du inte).
Du är en sådan som inte tror på att om man är två måste man gå halva vägen var, så därför går du hela vägen ensam, nej du går inte du rusar 859kilometer i timmen över gränsen och någonstans krockar ni (vi) på vägen och slår er (oss), blåmärken och skärsår men du springer bara vidare.
Du är också en sådan som blundar när du inte vill se. För det är enklare så.

Skriven av: Ylwa