En saga långt borta

Prolog

Ack, så Det smärta Mig att taga farväl. Även då Jag förstår att Det skall ha varit bättre att bara släppa taget och låta Dig gå vidare till slutet, vill Jag innerst att Du icke skall förgätas. Nu hoppas Jag att Herren kan förlåta o förgäta, ty vad Du har åsamkat med Dina mörka krafter kan icke förlåtas. Av Denna anledning gömmer Jag Dig här, för att Du icke skall vålla mer skada. Men allra längst innerst hoppas Jag att Dina blad åter skall dagas, att Någon annan skall få taga del av Dina fantastiska äventyr, även då Det inte är Den väg Herren har valt åt Dig. Av Denna anledning släpper Jag nu taget om Dig. Men för evigt skall Jag bära med Dig vart än Jag far hän.
Eder för evigheters tillgivna, Gertrud.

Kapitel 1

Klinga hade tråkigt. Det var i mitten av september och hon hade feber. Hon hade inga symptom längre, men Milenna sa att hon fortfarande smittade. Hon sneglade lite på boken bredvid sig, men lät bli att öppna den. Hon hade gått på upptäcktsfärd i det enorma huset flera gånger sedan hennes äldre bröder hade åkt. De skulle plugga statsvetenskap i Danmark. Vissa av hennes fynd var spännande, andra läskiga. På hennes tredje upptäcktsfärd hade hon hittat boken. Den slitna läderbundna boken var något som liknade en dagbok, fast två personer hade skrivit i den. Språket var väldigt gammalt, och den var daterad till hundra år sedan. Egentligen var Klinga nyfiken, men någonting med boken kändes bara fel. Kanske var det bara det faktum att Milenna hade kommit inrusande och skrikit på henne första gången hon läste i den. Eller så var det sättet den var skriven på.
"Ack hjärtekrossande sorg att Du inte kan finnas här och hålla om Mig längre. Alla har förgätet Dig"
"Men Min kära, Du må tala med Mig efter behag. Även dock Jag icke vandrar på samma mark finns Jag alltid där med Dig."
Det hela gjorde Klinga väldigt obekväm. Vadå "icke vandra på samma mark"? Vadå "inte finnas där och hålla om mig"? De hade ju skrivit i samma bok. Då måste de ju vara nära varann. Eller? Titeln var förresten lite konstig också.
"En saga långt borta"
Vad menas med det? Hur kan man veta att någon är långt bort när hen läser? Det hela gav bara ut skumma vibbar. Klinga gick några varv i huset utan att veta vad hon skulle göra. Hon hade sett hela huset, och ut fick hon inte gå, för det stormade. Milenna hade gett henne mobilförbud, så hon kunde inte höra av sig till någon. Det var faktiskt konstigt att en anställd hade så stor makt över henne. Men hon hade alltid varit där för Klinga, så hon hade inte hjärta att ifrågasätta. Det hade däremot Angelin alltid haft. Angelin var Klingas fyraåriga lillasyster, som inte heller var hemma. Hon var lite av en psykopat, och brukade gå runt med hushållets vassaste gaffel och hota folk i byn med den. Nu fick hon "speciell hjälp av professionella." Pah! Som att Klinga inte visste vad en ungdomsanstalt var. Sist Klinga hade varit inne i hennes rum hade hon haft som mest feber och inte varit säker på om hon hade sett rätt, men hon ville helst inte kolla. Hon ville gärna inte se ögon med gaffelmärken i sprit och döda djur hängandes från taket i bakbenen. Det var nämligen det hon sett förra gången hon tittat in där. Men hon hade alltid kunnat prata om det med Molly. Hennes älskade flickvän Molly, som stod bakom henne genom allt och alla. Dumma mobilförbud! Men på fredag skulle hon få tillbaks sin mobil. Bara tre dagar till. Även fast det skulle dröja länge tills hon fick smeka hennes nattsvarta hår igen, var det bättre än inget. Själv hade hon alltid varit obotligt blond. Det verkade som att ingen hårfärg ville fästa. Om hon bara hade någon att prata med! Då fick hon en ide. Boken! Hon hade bläddrat igenom den flera gånger, och märkt att halva var tom. Hon kunde skriva dagbok! Hon gick till sitt rum för att hämta den när det ringde på dörren. Milenna var inte hemma, så Klinga fick gå ner tre våningar och öppna. Men när hon slog upp dörren var det ingen där. Hon var nära på att stänga igen, när hon såg att det låg ett litet skrin på trappan. Hon skyndade sig att ta in det, så att det inte skulle blåsa bort. skrinet var typ fem cm allt som allt och väldigt tungt, tyngre än en stor flaska cola. Det satt en lapp fast, helt vit i kontrast till skrinets mörka trä.
Milenna Kristersson Lund.
Åter igen blev Klinga förvirrad. Milenna var väl från Bosnien? Hur kunde hon ha två svenska efternamn då? Motvilligt kände hon hur huvudet började bulta. Det var vad som hände om Klinga tänkte för mycket på saker hon inte förstod. När de jobbat med rymden i skolan hade hon fått gå hem för det. Det började skymma utanför, så Klinga visste att det var läggdags. Hon gick sakta upp till sitt rum, när hon kom ihåg vad hon egentligen skulle göra. Boken! Men nu orkade hon inte. Hon släpade sig in den sista biten till sitt rum. Sen, tänkte hon medans hon stupade i säng. Jag gör det sen... Sedan somnade hon.
Klinga vaknade med en känsla att hon missat något. Något viktigt. Hon försökte greppa om drömmen, men den började redan skingras. Det enda hon kom ihåg var den bruna boken. Och sen Milenna. Varför hade hon en känsla av att nåt var fel? Förvirrad lät hon blicken svepa över rummet. Det var ett fint rum, stort och luftigt med små rosor på tapeterna och ett stort fönster ut mot ängen. Och så skrivbordet. Det lilla skrivbordet med tygavskärmning och nattduksbord. Klinga blev kall inombords. Nattduksbordet var tomt! Vart var boken? Hon skyndade ur sängen så snabbt hon förmådde. Innan hon visste ordet av det stod hon på näsan i den ljusrosa mattan. Hon hade snubblat över något, men vad visste hon inte. Hon höll alltid rummet rent och golvet fritt från bråte. Hon satte sig upp och vände sig om. Boken! Vad knasig hon hade varit. Hon hade bara råkat välta ner den i sömnen!

Kapitel 2

Efter frukost skyndade sig Klinga upp för trappan. Hon visste inte varför, men efter morgonens incident ville hon helst inte släppa boken ur sikte. Hon visste självklart att den inte skulle springa iväg. Det enda konstiga var att den hade öppnats på dagens datum, fast 1923 istället för 2023. Det var säkert inget konstigt med det heller, men Klinga kunde inte låta bli att undra. Fast när hon kom upp på rummet började fantasin skena fritt. Mitt på golvet låg boken uppslagen på 17/9-1923. Sakta närmade sig Klinga boken, med ett hjärta som skenade som en kapplöpningshäst. Försiktigt tog hon upp boken. Det var bara ett vinddrag, försökte hon tänka. Bara... ett vinddrag. Men innerst inne visste hon att det inte var så. Hon började läsa:
Ack käraste, Du måste lystra till Mig. Icke kan Jag stå ut med den hjärtskärande förtvivlan att Du skall försvinna, ty icke kan Vi förenas på Andra Sidan, som så många andra. Tager i akt att Du icke får förhasta Dig om Detta beslut. Jag skulle i person draga bort Dig från denna katastrof om endast jag kunnat. Även dock det enda Jag nu kan göra är att hoppas att Du skall lyss på Min varning, även om Jag redan vet att Du icke kommer, ty så som Jag älskar Dig kan ingen annan älska.
Din för evigt trofasta: Siegfried
Klinga svalde hårt och fortsatte läsa:
Jag förstår Din oro, även dock Jag icke besvarar den. Jag förstår att Jag bör, men Jag bör också släppa Dig. Ingen får ta ifrån Mig denna skatt Jag fått i att få tala till Dig igen, likaså detta tillfälle Jag blivit välsignad med. Och om det betyder att Jag åter kan vila trygg i Din famn, offrar Jag allt. Jag kommer att svära blodsbandet med Monstrum in Libro, ty vi skall åter mötas till varje pris. Även om jag ger upp Thesaurus Libertas. Mina drömmar hemsöks av Din närhet, och jag kan icke ta emot det längre. Ty Du var Min enda drivkraft, men nu finns en till glimt av ljus i Mitt liv. Du kan icke neka mig detta, älskade.
Din käresta älskare: Gertrud
Där var det igen! Klinga började få en känsla som hon inte tyckte om. Varför pratade de som om någon av dem var död!? Egentligen visste hon svaret, men hon vägrade acceptera det. Det måste finnas en annan förklaring! Hon ville Google translata det direkt, men hon fick inte.
-"Dumma DUMMA mobilförbud!" Skrek hon rakt ut i ren frustration och kastade boken hårt i väggen tvärs över rummet.
-"Vad är det Klinga?" Frågade Milenna, som kommit upprusande så snart hon hörde skriket.
-"Jag HATAR dig! UT UR MITT RUM!!!" Klinga var fortfarande arg och kastade sig hårt på sängen. Till sin förvåning gjorde Milenna precis som hon sa, och lämnade rummet. Ca 10 minuter senare kom hon tillbaka med en kopp varm choklad och en kaka. Försiktigt satte sig Klinga upp och tog emot brickan.
-" vad är det vännen? Saknar du dina kompisar?"
Klinga nickade, eftersom hon fortfarande hade i färskt minne hur arg Milenna blivit när hon såg Klinga med boken.
-"Vet du vad? Vad sägs om att vi avslutar mobilförbudet lite tidigt?
Klinga var mållös. Hon kastade sig om Milennas hals. Så snart Milenna hade gått kastade Klinga sig över mobilen och drog fram translate. Monstrum in libro... Ett monster i en bok!? Latin! Vad i hela... Vad är det tänkt att betyda? Thesaurus libertas... Skatt frihet!? Dumma himla TELEFON! För att vara säker kollade hon baklänges också. Det blev inte samma sak, men hon litade på translate. Blodsband till ett moster i en bok och ge upp sin skatt frihet. Dumma BOK! Hon bestämde sig för att använda den som dagbok iallafall, även om hon fick en skum känsla av den. Men först ringa Molly. När telefonsvararen gick igång insåg hon hur dum hon hade varit. Det var torsdag och Molly var i skolan. Så när telefonen ringde fem sekunder senare blev Klinga förvånad. Molly var väl i skolan? Men det var inte Molly. Det var ett nummer hon inte kände igen. 16102023. Hon tog sakta upp luren och svarade.
-"Veni ad nos..."
Inget mer. Bara tung andning i andra ändan och Klingas hjärta som dunkade. Klinga vågade knappt röra sig, men till sist lyckades hon ändå lägga på. Veni ad nos. Kom till oss? Nu var Klinga riktigt rädd. Även fast verkligen inte ville längre, tog hon upp pennan och började skriva.

Jag är inte bra på att skriva dagbok, men jag ska göra mitt bästa. Hela mitt liv har gått utan att något har hänt, och nu så händer för mycket. Jag vill bara att allt ska bli som vanligt igen! Jag önskar att jag aldrig hittade den här boken!
Sedan hände något konstigt. Text började framträda i en omisskännlig handstil. Men det var väl omöjligt? Mormor var ju död och begravd sedan tre år sedan! Men det var onekligen hon.

Klinga? Är det du? Åh, jag har saknat dig så mycket! Och glöm inte, förändring är bra ibland, även om det kanske inte verkar så från början.

Kapitel 3

Klinga kom skyndande hem från skolan. Hon ville inte missa det här för allt i världen. Det var mormors födelsedag! Hon sprang upp för trapporna, glad att äntligen få fira henne. Men när hon öppnade boken blev hon rädd igen, så som hon varit den första tiden. Där var ett meddelande.

Vännen, jag kan inte skjuta på detta längre. Så mycket som jag velat att du aldrig skulle få reda på detta, kan jag inte. Jag är tillfångatagen av Monstrum in Libro, och det är de som låter mig prata med dig. De har ett erbjudande till dig. De kommer berätta när du svarar.

Klinga blev förvånad. Varför nu? De skulle ju fira tillsammans! Men hon hade väl inget annat val.

Hej, ni ville tala med mig?

Svaret kom snabbare än hon trodde.

Veni ad nos. Coniunge te. Sanguinis chirographum iura et aviam iterum tange. Certum est, tributum dare libertatem, sed exiguum pretium pendere.
Si sic, scribe sic et veniemus.
Si non est, nihil scribe et extremam fortunam tuam aviae iterum visurus es.

Inget mer. Bara obegripligt klotter på latin. Åter igen blev Klinga tvungen att dra fram translate. Resultatet blev:
Kom till oss. Anslut dig. Svär blodsbandet och du får röra vid din mormor igen. Visst, du kommer att ge upp din skatt frihet, men det är ett litet pris att betala.
Om ja, skriv ja så kommer vi.
Om nej, skriv nej så förlorar du din sista chans att se din mormor igen.

För Klinga var det ett ett lätt val, men hon ville gå igenom det med mormor först.
Låt mig tänka på saken. Får jag prata med mormor?
Sic.

Klinga hade ingen aning om vad det betydde.

Hjärtat? Har de sagt det? I såna fall vill jag inte att du gör det.

Men tänk! Vi kan fira din födelsedag tillsammans!

Du kommer att bli fast i en dimma! Jag kommer att vara där, men inget annat. Under tiden kan de styra din kropp och skapa kaos! Det är det de är. Kaosdemoner! Förra gången någon band sig till dem förgjordes nästan världen.

Men vi har inte lärt oss något om det i skolan?

De vill inte att man ska veta om det. Eftersom det är onaturligt vill de att man ska glömma. Men jag minns.

Jag vet att du är orolig, men det kommer inte att hända mig. Jag lovar!

Klinga tog mod till sig och skrev:

Ja.

Inget hände. Klinga blev både besviken och lättad på samma gång. Sedan kom hon på en grej. Man kanske behövde skriva det på latin!

Ja blev sic... Snabbt kollade hon igenom texten efter ordet sic.

Si sic scribe sic. Där var det! Hon lyfte pennan, men innan hon hann göra något hände två saker.

Telefonen började ringa och låten avslöjade att det var Molly.
Milenna kom in och fick syn på boken i Klingas knä.
-"Vad har jag sagt om att använda den där boken!? Ge hit!"

Milenna bläddrade lite i den, och tittade sedan upp med en förskräckt uppsyn.

-"Har du skrivit det här?"

-"Ja, och?"

-"Den här boken är farlig. Du borde inte ha den."

-"Men nu har jag det! Ge tillbaka den!"

-"Du får inte svära blodsbandet!"

-"Ok, bara GE DEN!"

-"Du borde nog svara Molly innan det." Molly! Det hade Klinga helt glömt bort. Hon skyndade sig till telefonen och svarade.

-"Hej! förlåt att det dröjde. Milenna var störig."

-"Hej! Det gör inget. Jag ville prata med dig om en grej."

-"Ok, ge mig en sekund bara." Hon vände sig mot Milenna.

-"Milenna, kan du gå ut lite?"

-"Visst."

-"Så! Du ville prata med mig?"

-"Ja! Det gäller Angelin."

-"Angelin? Hon är ju på ungdomsanstalt! Eller?"

-"Det trodde jag också, tills jag såg henne på skolgården!"

-"Vänta, jag kollar upday."

När hon kom in på sidan stod inget liknande, och de bestämde att Molly skulle komma över. Under tiden lyckades Klinga få tag på boken.

Molly säger att hon såg Angelin på skolgården. Vet du hur det är möjligt?

Jag tror att jag gör det, ja.

Vad är det?

Ett hologram. De sänder ut de för att skapa oreda, men de kan bara göra det om de har ett starkt band till en människa.

Så det var inte Angelin?

Nej, det var inte Angelin.

Det gick en hög och skarp signal genom huset. Ringklockan! Molly var här. Klinga skyndade sig nerför trapporna och öppnade. När de kommit in på Klingas rum berättade Klinga om hologrammet. Molly hade varit den enda som hon hade berättat för om boken, och tillsammans hade de tagit sig igenom allt. Molly tyckte att det var en jättedålig idé att gå med på, men Klinga hade fortfarande inte släppt tanken på att fira med mormor. De diskuterade lite fram och tillbaka om alltihop. De kom fram till att de var helt osams om det här. Ett argument kunde vara att det var farligt, ett annat att de kanske aldrig skulle kunna träffas igen. Det sistnämnda fick Klinga att mjukna lite, men inte tillräckligt. När Molly gått gick Klinga lite fram och tillbaka i rummet och fixade lite. Ställde kuddarna till rätta och vek in kläderna i garderoben. Satt och velade med pennan i hand. Hon bestämde sig för att äta först. Eller rättare sagt, det blev matdags innan hon hann bestämma sig.

Efter maten satte hon sig och stirrade ner i boken utan att komma fram till ett beslut. Efter typ en timme bara gjorde hon det.

Sic

Hon hann inte ens skriva punkten innan den stod där framför henne. Den såg ut som hennes syster, om hennes syster hade haft långa klor och orange hud. Den sträckte fram en nål och stack hål på Klingas hud. Sedan stack den in nålen i sin egen arm, eller det är åtminstone vad Klinga trodde, hon hann nämligen bara se tills nålen gjorde ett litet hål i varelsens hud. Sedan föll hon.

Kapitel 4

Det kändes som att Klinga fallit i en evighet när hon äntligen landade. Hon hade tappat andan vid smällen och fick ingen luft. Men när hon tittade upp och såg fem upplagor av mormor gjorde hon sitt bästa för att skrika. Hon satte sig upp så häftigt att hon slog i huvudet i mormors panna.

-"Så du är vaken nu?" Klinga blev förvånad över att höra mormor prata. Nästan lika förvånad som hon blivit över att faktiskt röra vid mormor. Hon rusade upp och kramade henne.

-"Mormor!"

-"Jaa, jag är här."

Det var först då som tanken slog henne.

-"Vart... Vart är vi? Hur länge har jag varit här?"

-"Tja, du landade här den första, och nu är det den tionde."

-"Men vart är vi?"

-"Vi är i gränslandet. Där är ditt fönster ut."

Mormor nickade mot en liten ruta lite längre bort, och Klinga gick dit. Det var typ som ett fönster, men det visade hennes rum. Det fanns en ensam fåtölj framför det. När Klinga satt sig ner hände något på skärmen. Milenna kom in i rummet och verkade leta efter något. Samtidigt började skärmen röra på sig. Själva skärmen flyttade sig inte, men perspektivet ändrades. Sedan syntes en hand som var misstänkt lik Klingas gripa tag i Milenna. Sedan skar Klingas röst genom luften, även fast Klinga inte yttrat ett ord.

-"Släpp ut mig!"

-"Inte en chans! Klinga, jag vet att du är där inne någonstans! Försök komma tillbaka så snart du kan."

Klinga vände sig mot mormor.

-"Vad är det här?"

-"Det är vad demonerna gör i din kropp."

-"Min kropp?"

-"Jag sa ju det. De kommer att ta kontroll över din kropp."

-"Så jag är i dimman du pratade om?"

-"Nu börjar du fatta."

Dagarna gick som i ett töcken. Hon gick runt, kollade på skärmen, lyssnade på mormors berättelser och tänkte igenom vad hon hade gått med på mer noggrant. Den femtonde oktober hade hon kommit fram till att det var ett dåligt beslut, hon hade ändå kunnat kommunicera med mormor, men hon hade ändå haft saker att göra och hon hade haft kompisar att umgås med. Men här hade hon bara en skärm ut mot förstörelse och mormors berättelser. Tydligen ville bokdemonerna göra om jorden till deras högkvarter och expandera därifrån och sedan ta över hela solsystemet och vidare ut i rymden. Klinga hade spenderat delar av dagarna med att tänka ut olika strategier för att ta kontroll över sin egen kropp igen, men ingen hade fungerat hittills. Hon försökte slå sönder skärmen och krypa ut genom den, men det verkade som att det var ett hologram, precis som mycket annat. När dagen började ta slut frågade hon mormor hur den förra tjejen som suttit fast hade klarat sig. När mormor svarade att hon inte visste så satte sig Klinga framför skärmen för att se om hon kunde se något utanför. Som på beställning kom Milenna in i rummet med en bok. Hon satte sig bredvid Klingas kropp och började läsa. Varelsen försökte hålla för öronen men lyckades inte stänga ute allt ljud. Tydligen så var det Gertruds dagbok. Hon hade lyckats få med sig den in till dimman, däri hade hon skrivit ner allt som hände, inklusive hur hon tog sig ut.

Gertrud hade visst grävt in händerna i fåtöljen av ren frustration, och hittat något hårt och kallt. Det hon hittat var något som liknade kontroller och när hon försökte använda dem så märkte hon att hennes kropp rörde sig så som hon styrde med kontrollerna. På det sättet lyckades hon få kontroll över sin kropp igen, men inte helt ta sig ut. Det var först när hon kom på idén att tacka nej till erbjudandet som hon lyckades ta sig ut helt.

Gertrud gick till boken och skrev non i den. Då togs hon ut ur dimman och lyckades få full kontroll över sin kropp igen. Sedan stod det inget mer i boken.

Klinga blev väldigt intresserad av styckena som hintade mot en utväg. Hon testade att gräva ner händerna i fåtöljen, men lädret var för hårt för henne. Då testade hon armstöden i stället, och där gick det bättre. Hon stötte emot något hårt och kallt i ena armstödet, men det var bara en stenliknande klump. Fast när hon vände den om så fanns det knappar.

Kapitel 5

När Klinga tagit sig ut ur dimman så återstod bara att försöka hitta demonerna och stoppa dem. Men hur då? Hon var ju bara ett barn! Så hon gjorde det bästa hon kunde komma på i stunden och ringde Molly. När Molly kommit till Klinga så började de tänka ut idéer. Molly kom med idén att fråga Milenna eftersom hon verkade veta ganska mycket om allt det här. Fast det de fick veta hade de aldrig kunnat ana.

Milenna berättade och de båda tjejerna lyssnade hänfört.

-"Gertrud, den gamla ägaren av boken, var min farmor. "När hon besegrade bokdemonerna så flyttade hela familjen till Bosnien för att vara så långt borta från boken som möjligt. Jag var i er ålder när allt hände. Hela tiden när jag växte upp var jag orolig för att någon skulle hitta boken och att allt skulle börja om. Så när jag blev stor nog flyttade jag tillbaka till Sverige och sökte jobb i huset där farmor bodde, alltså det här huset. Så när jag såg dig med boken blev jag livrädd. Jag kommer inte riktigt ihåg hur Gertrud lyckades driva tillbaka demonerna i boken igen, jag vet bara att hon sade att hon använde sig av något som boken hade skänkt henne, och något hon redan haft men aldrig riktigt uppskattat".

Väl tillbaka på rummet diskuterade Klinga och Molly vad de just fått veta. De visste att de antingen behövde locka eller jaga tillbaka demonerna. De kom fram till att det mest effektiva sättet nog skulle vara att driva tillbaka demonerna in i boken, men de hade fortfarande ingen aning om hur. De tänkte på det som Milenna berättat. Något som boken hade gett henne och som hon redan hade haft men aldrig riktigt uppskattat... Vad kunde det betyda? Till sist kom de fram till att det nog var gemenskap. Där de satt på Klingas rum arbetade de fram en plan. Vid solnedgången var de redo.

De skulle driva in demonerna med hjälp av en mänsklig mur. Sådana som de tyckte om och som tyckte om varandra skulle ställa sig bredvid varandra hand i hand och på så sätt jaga in demonerna och tvinga dem tillbaka in i boken. Där skulle Milenna stå och stänga den. Det fanns några hål i den, men det var en plan.

På första försöket lyckades de inte ens samla alla demoner till samma ställe och blev tvingade att retirera hem till Klinga igen. De behövde något sätt att få alla demoner samlade. Så på andra försöket så placerade de boken i stadens centrum där de planerade att sätta planen i verket. Det fungerade mycket bättre och de kunde samla alla demoner på samma ställe. Nu återstod bara att få in dem i boken. De gjorde en stor cirkel runtom stadens centrum av alla personer som hade samlats för att hjälpa till. De lyckades driva in demonerna i boken, och Milenna stängde den. Nu återstod bara den svåra delen.

Väl hemma så stängde Klinga in sig på sitt rum med boken. Hon öppnade boken försiktigt och när ingenting hoppade ut vågade hon slå upp den i knäet helt. Hon tog upp pennan och skrev de ord som hon fruktade att skriva allra mest:

Hejdå mormor. Innan jag lämnar ifrån mig den här boken vill jag att du ska veta att bara för att jag inte kan prata med dig längre så betyder det inte att du kommer att glömmas bort. Det finns ändå ett sätt som vi kommer att kunna träffas på, i drömmens värld och i mina minnen finns du alltid kvar. Och om jag skulle ångra mig så kommer boken att finnas kvar. Jag klarar inte av att förstöra den så därför ska jag bara gömma den så att den förhoppningsvis inte gör någon mer skada. Precis där jag hittade den. Hejdå.

Och med de orden stängde hon boken och lade ner den i lådan där hon hittat den, väl gömd längst ner under alla papper.

Epilog

Medisa tittade ointresserat ner i lådan. Hennes föräldrar och syskon förberedde alla inför den stora flytten till Mars. Medina hade åkt på att kolla kartongerna i det hemliga rummet. Men där, längst ner på botten av lådan som låg längst ner, längst bak i rummet, låg något som fångade hennes uppmärksamhet. En gammal sliten läderinbunden bok med titeln:

En saga långt borta

Skriven av: