En sällsam vinter

Benjamin traskar med tunga steg med snön yrande runt hans huvud. Kalla vindar piskar stötvis mot hans sextioåriga lite rangliga kropp i en aldrig sinande ström. Hans ålder hindrade honom dock inte att kunna hålla ett bra tempo trots naturens idoga försök att försvåra så mycket som möjligt för honom att komma framåt. Dagen hade med solens nedgång övergått till kväll. En kväll som var både mörk och kall. Han tyckte han hade gått i timmar men var ändå inte säker på exakt hur länge han hade trampat fram i snökaoset. Det var något som inte stämde. Något var besynnerligt med denna iskalla och ogästvänliga kväll. Förutom att det var den årstid han avskydde mesta av alla så kunde han ändå inte låta bli att i tanken tycka att vintern också på något sätt var fascinerande med sin obarmhärtiga iskalla omfamning. Kan verkligen något obehagligt och isande kallt vara fascinerande och behagligt på samma gång? Enligt filosofen Immanuel Kant är ju lidandet en typ av moralisk storhet. Eller så handlar det helt enkelt om vad man jämför med eller hur man hanterar saken tänkte han medan han pulsade fram. Det obehagliga kanske tydliggjorde vad som är gott och betydelsefullt i livet om man hade något dåligt att jämföra med. Han funderade en kort stund men släppte sina filosofiska tankar när en kall vindpust blåste ner snöyra från närmaste gran som letade sig innanför hans jacka och letade sig ner i nacken på honom. Benjamin svor inombords och vandrade vidare. Han visste inte varför, men han kände att det i första hand handlade om att ta sig fram i denna plågande karga tillvaro till varje pris även om snön liksom försökte hålla honom kvar genom att han för varje steg sjönk ner till knäna. Han hade svårt att minnas, men hade det inte ganska nyligen varit betydligt varmare?

Tidigare hade dagen börjat som vanligt i Benjamins liv. Han hade klivit upp ur sin säng och ätit sin frukost som för det mesta bestod av filmjölk och havregryn spetsat med lite hjortronsylt eller äppelmos. Efterföljande kaffe från espressomaskinen var obligatorisk och en av de viktigaste ingredienserna i hela frukosten. Benjamin var en som man säger helt vanlig man utan att sticka ut speciellt med någon speciell talang eller förmåga. Man kan säga att han tillhörde den kategori man i dagligt tal benämner som vanligt folk. Han jobbade som lärare i samhällsvetenskap på ortens folkhögskola. Även om han älskade sitt jobb såg han fram mot pensioneringen då han kunde koppla av alla måsten och njuta av ledigheten.
Klockan hade precis flyttat sina visare till någon minut efter åtta denna morgon. Vyn utanför fönstret på den lilla stugan han bodde i var också som vanligt denna morgon. Löven på träden och gräset på marken lyste med sin gröna färg i morgonsolens varma och skarpa sommarstrålar. I sluttningen utanför stugan växte olika typer av blomster och annat som hör en sommaräng till. I slutet av ängen kunde man se havet långt där borta i fjärran som gnistrande i solens glans. Allt detta var vanligt för Benjamin men inte desto mindre fascinerande för det. Han uppskattade varje minut då han beskådade dessa vyer. När frukosten var avklarad slog han sig ner i sin favoritstol han hade på altanen och läste dagens tidningar på sin Ipad. En varm vind smekte hans hår och ansikte och fågelsång kunde höras på avstånd. Lugnet var påtagligt och Benjamin upplevde det som mycket rogivande och behagligt. Han lade ifrån sig Ipaden och funderade på hur det skulle vara om tillvaron aldrig förändrades. Om det alltid var så här rogivande och behagligt. Skulle man uppskatta det lika mycket då? Kanske kan man benämna något som behagligt och rogivande bara om man kan jämföra det med något som inte är behagligt och rogivande? Han plockade upp sin Ipad igen och fortsatte läsa nyheterna från världens alla hörn och slutade fundera mer även om han kände att han ville ha svar på sina filosofiska tankegångar även om de fick honom lite ur balans ibland. Just denna morgon konstaterade han kort och gott att det var bättre att gilla läget för stunden så länge det behagliga varade. Han satte sig till rätta och kände sig lugn och harmonisk i sommarvärmen. Han lutade sig tillbaka och bara sög in den varma sommarvinden med alla dess dofter. Han mådde väldigt bra.

Snöfallet ökade i styrka tillsammans med den kalla vinden. Benjamin fick anstränga sig hårdare för att kunna trotsa ovädrets ovilja att släppa fram honom. Han upplevde det som att vintern hånade och plågade honom med ett sadistiskt leende för varje gång Benjamin klagade eller visade sitt missnöje på annat sätt. Temperaturen hade sjunkit till nästan tjugo grader under nollan och fick Benjamins mustasch att bli vit av rimfrost. Han ökade farten så mycket han kunde för att hålla värmen i kroppen även om ansiktet förblev iskallt. Efter en tid som han upplevde som en evighet lugnade snöfall och vind ner sig och övergick till en lugnare och behagligare variant av vinterväder utan snöfall och vind. Nu är begreppet behaglig inte något som Benjamin ens med sin bästa fantasi kan lägga i samma mening som begreppet vinter, då han avskyr denna årstid som pesten. Vintern var för Benjamin en årstid då allt elände kunde frodas i form av höga elräkningar, trafikolyckor samt allmänt obehag av mörkret och kylan. Men just i denna stund hade tillståndet i alla fall övergått och blivit något mindre obehagligt vilket han uppskattade i jämförelse med hur det var tidigare under kvällen. Nu kunde man se stjärnorna på himlen då det klarnat upp och molnen tagit farväl. Snön knarrade under fötterna för varje steg han tog och han sjönk inte längre ner till knäna i den. Ibland råkade han stöta till en gren på en gran så att det yrde snö över honom. Även om han upplevde situationen som något bättre nu så fick snön i det läget ändå få lyssna till en serie svordomar från Benjamin.
Inga övriga ljud förutom hans egna steg och ljudliga uttalanden hördes i vinterkvällen. Månen var full och lät Benjamin se omgivningen om än lite dunkelt i sitt sken. Längre fram kunde han urskilja något som liknade en stuga där det lyste i ett fönster samt att rök steg upp från stugans skorsten. Han satte riktning mot den och hoppades på att någon där inne skulle släppa in honom och ge honom lite värme. Ju närmare stugan han kom desto längre bort upplevde han att den var. Konstig känsla. Benjamin tänkte inte mer på det utan kämpade vidare i snön för att komma fram till det som han i sin tanke tänkte sig som ljus och värme. Han kom att tänka på stunden tidigare på dagen. Var det inte varmare då? Var det rent av inte sommar?

Stolen han satt i var bekväm samt att tre dunkuddar gjorde den mer bekväm än den kunde prestera själv. Benjamin hade alltid älskat att krypa ner i den och läsa nyheter på nätet. Ibland föredrog han att läsa en bra bok. Så hade han gjort även denna stund. Han läste gärna nyheter digitalt men när det gällde böcker föredrog han pappersböcker före både talböcker och digitala böcker. Från skogen utanför altanen hördes både fågelkvitter och trädsus i den varma sommardagen. Havet lågt för långt bort för att ljudet från vågornas brus skulle nå upp till stugan men de varma sommarvindarna från havet sträckte sig ända fram och förde med sig havets dofter och vidrörde tallar och buskar som åstadkom en evig dans. Han hade känt sig väl till mods i sin stol och ögonlocken kändes tunga.

Nu var kylan mycket bitande. Stjärnorna gnistrade. Månen spred sitt reflekterade solljus över snön. Benjamin kämpar tappert i riktning mot ljuset från stugan i fjärran som faktiskt kändes lite närmare nu. Andedräkten liknade stora rökmoln då hans andhämtning på grund av ansträngningen blev ihärdigare för varje steg han tar. Han började märka att snön blev djupare och det blev jobbigare att gå ju närmare huset han kom. Det började kännas som att gå under vatten eller i sirap då ansträngningen tärde på hans kondition. Varje steg var tungt och bromsades av den inbillade sirapen. Kylan kändes som om någon kastade glassplitter i ansiktet på honom. Han virade sin halsduk tätare runt ansiktet för att skydda sig mot kylan men den var så nedisad att det kändes snarare kallare att vira in sig i den. Han svor några ramsor om vinterns existens och undrade vad meningen med denna hemska årstid egentlig var. Han kämpade med tunga steg vidare mot stugan i fjärran. Åter igen dök det upp tankar från dagens tidigare timmar då han kunde skönja en annan årstid. Det var värme och sol. Det var sommar. Benjamin tyckte det var konstigt eftersom det var nuet i denna vinter som gällde. Han trodde för en sekund att han kanske hade tuppat av i snön och drömt om sommaren men vaknat upp och glömt det i förvirringen. Han kände en längtan och en form av kärlek för det varma och soliga som han aldrig känt förut på samma sätt. Denna längtan efter något bättre kändes bra i kylan. Än en gång kom tanken upp om han skulle ha uppskattat vintern mer om han inte hade sommaren att jämföra med? Hur upplever en isbjörn vintern? Den känner ju inte till något annat än kalla vintrar? En iskall vind svepte fram och isade hans ansikte vilket fick honom att släppa sina funderingar samt påminde honom om verkligheten han upplevde och den var i alla fall inte behaglig enligt hans tycke. Det var kallt, mycket kallt och definitivt inte sommar. Benjamin kände stort obehag. Men någonstans kände han en form av meningsfullhet med situationen. Så kom han äntligen fram till stugan som också hade en altan.

Värmen och alla naturens dofter slog emot honom när han vaknade i sin stol. Sommarvindar smekte hans ansikte och ljuvliga dofter från skogen nådde hans näsa. Han kände en stor befrielse från den hemska drömmen där han vandrat i snön. Kanske man behöver vinterns plågor för att kunna uppskatta sommaren till fullo tänkte han. Kanske hade den varit likgiltig annars? ”Man kanske till och med kan börja tycka om den hemska vintern” tänkte Benjamin där han satt yrvaken i sin stol och uppskattade sommaren ännu mer än tidigare.

Lars Nyhlén

Jag gillar att läsa böcker både romaner och noveller. Gärna deckare men även science fiction.
Lars Nyhlén är medlem sedan 2023 Lars Nyhlén har 3 publicerade verk