Publicerat
Kategori: Drama noveller

En sannerligen dålig dag

PIP! PIP! PIP!
Hon öppnade yrvaket ögonen och drämde genast till väckarklockan, fast kanske lite hårdare än vanligt, eftersom den ramlade ner i golvet med en ordentlig smäll. Fan, nu var hon kissnödig också.
Liv!! Kom ner det är frukost! gallskrek hennes ständigt irriterande mamma.
Men chilla lite för fan, jag måste pissa! väste hon tillbaka med ren och skär ilska i rösten, utan att bry sig om att hon just yttrat en rad otrevliga saker.
Utan att lägga märke till den upplysta mobilskärmen på nattduksbordet, kastade hon sig motvilligt ur sängen och skyndade sig till badrummet, och lät den ligga. Hon ryckte och slet och drog i det kalla handtaget, men till sin förargelse var det låst och upptaget. Troligtvis av hennes lillebror som alltid ockuperar badrummet av någon outgrundlig anledning. Hon såg sig själv i spegeln utanför, och ryggade tillbaka. Det mörka håret var tovigt, men borsten låg såklart i badrummet.
Emil! Ut med dig din lilla snorunge jag kommer komma försent!
Faan. Den här dagen kan verkligen inte bli värre!
Men efter att ha gått på toa och stressat gjort sig i ordning, smällde hon igen ytterdörren och började springa mot busshållplatsen.
Hon sjönk andfått ner på bänken i busskuren, och upptäckte genast hur blöt bänken var.
Herrejävlar! utbrast hon förvånat. “Jaha”, suckade hon för sig själv. “Nu var byxorna blöta också! Fan det ser ut som en kissfläck. Usch!”
Hon stack ner handen innanför vinterjackan och sökte i innerfickorna, och till sin förskräckelse fann hon inte det hon sökte. Hennes mobil! Snabbt som bara den slet hon av sig ryggsäcken och drämde ner den i backen. Papper, böcker, och läxor som skulle ha lämnats in för länge sedan, flög ut. Kanske hade hon tappat den på vägen? Eller tog hon ens med den? Tankarna surrade runt i Livs huvud, och hon bestämde sig tillslut för att skita i det, och la tillbaka allt i ryggsäcken, som nu var en aning blöt. Vad gjorde det att hon glömt den egentligen? Hon han inte tänka mer. För är bussen som utan hennes vetskap precis svängt in och stannat, var just påväg att åka vidare, och Liv tvingades springa efter och vinka till busschauffören att stanna. Men nej, bussen åkte utan henne. Fan. Nu fanns det ingen chans att hon skulle hinna i tid. Inte för att det funnits något hopp innan dess.
Men efter att ha väntat en kvart kom nästa buss, och hon kände en stark lättnad över att hon kommit ihåg att ta med sig busskortet som hon annars alltid brukar glömma. Hon satte sig så långt bak hon kunde, och pustade ut. Det var livligt i bussen, och samma tonårsgäng hon alltid brukade stöta på, verkade också ha missat den tidigare bussen eftersom deras fåniga fnitter och skrik, lätt gick att urskilja. Visst, de var fåniga, men det hade ju ändå varit skönt att för en gångs skull känna att man så naturligt tillhörde en grupp så där.
Själv hade hon ju bara Emily. Men så fort hon bara yttrat denna tanke kom skuldkänslorna krypande. Det var nämligen inte schysst av henne att ens tänka så där. Emily som alltid funnits där för henne, oavsett vad Liv lyckats ställa till med för dumheter. Emily? Var var hon förresten? Hon som alltid är så punktlig och onödigt tidig. Liv skrattade nästan till när hon tänkte tillbaka på minnet av Emily, med det ljusa blonda håret, och hur hon lyckats övertala Liv om att ta den tidigare bussen till skolan. Men det glada humöret varade inte länge, och verkligheten infann sig när hon plötsligt insåg att hon är vid skolan och måste gå av.
“Var var Emily? “ Var hennes sista tanke innan hon var framme vid skolporten.
Men något var bara så fel. För visst hade hon räknat med att alla skulle vara på sina lektioner, och att det skulle vara ganska tomt vid cafeterian. Men nej, där satt varenda en, i en blandning av både elever och lärare, och alla satt så tysta. Vad hade hon missat egentligen? En ström av elever rörde sig plötsligt emot henne. Henne? Den som alla alltid sett förbi. Den som alltid stått i bakgrunden eller vid sidan av. Men alltid med Emily vid sin sida. Det gjorde ont att tänka på…
Hon bröts ur sina funderingar av någon la en arm på hennes axel. Hon vände sig om, och där stod Freja, Emilys syster. Hennes ögon var rödgråtna, och hon såg alldeles förtvivlad ut.
Du Liv? Rösten lät nästan ynklig och svag som hon såg ut.
Ja? svarade Liv och kunde inte för sitt liv förstå vad som hänt.
Freja harklade sig och nästan pep fram nästa mening.
Emily är död...
Orden gick inte in, och hon fullständigt sket i resten av folkmassan som stod och iakttog henne.
Hon började gå med raska steg till busshållplatsen igen, och försökte begripa vad som hänt, men förgäves. Huvudet stod stilla, och hon mådde illa.
Som vanligt gick hon längst bak i bussen, men till hennes besvikelse var det en gammal gubbe som ockuperat platsen. Hon satte sig istället demonstrativt bredvid gubben, som då väntat tryckte sig mot fönstret. Vilken jävla idiotgubbe.
Liv drog irriterat upp glosboken, i ett försök till distraktion och kanske plugga för en gång skull. Men tankarna vandrade ändå iväg. Var det hennes fel? Kanske? Hon drabbades av total panik över det som väntade. Timmar, dagar, ÅR! Av ensamhet. Hon var stel som en pinne satt hon där, och glosboken föll ur hennes händer. Under resten av resan var det de enda hon kunde tänka på, att någon så bara kunde göra så där. Hur kunde hon bara försvinna?
Fanns det ens en enda människa vid det här laget som skulle finnas vid hennes sida? Svaret var enkelt, och förtvivlan tog snabbt över chocken, och tårarna brände mot hennes annars så kalla hud.
Bakdörrarna på bussen öppnades, och en kall våg av luft slog emot henne. Hon stapplade ut i det mörka diset och skorna blev genast genomblöta. Det var mörk ute, trots att klockan redan var efter nio.
Vid vägkanten låg en stor hög med löv, som såg ut att förmultna, och lystes upp av gatubelysningen. Tårarna fyllde snabbt upp ögonen igen, och allt blev disigt och bytte plats på hennes synfält. Hon var helt tom inombords, men tårarna fortsatte ändå strimma ner längs med kinderna, medan hon började gå från busshållplatsen.
Plötsligt, precis när hon är på väg att korsa ett övergångsställe, blev hon nästan bländad av starka strålkastarljus från en bil. En kall kåre strök sig över ryggraden, när hon såg vem som inte skulle hinna bromsa in. Hennes egen mamma. Det fanns tid. Tid att flytta på sig, och inte bli påkörd. Men inte om benen slutat funka. Inte om din värld redan gått under, och inte om det du lever för slutat leva. Och absolut inte om du inte orkar vänta längre.

Skriven av: okänd

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson