Publicerat
Kategori: Novell

En sekunds olycka

Jag visste att det skulle bli såhär. Hela tiden visste jag. Jag bara gick och väntade på att det skulle hända. På bara några sekunder hade min extrema lycka förvandlats till olycka. Och allt på grund av min korkade pojkvän och hans korkade ”kompis” Amanda.


Jag säger: Är det du eller Amanda som vill ha bort mig?
Han säger: Vadå? Vad menar du ?
Jag säger: Du vet vad jag menar. Du gillar mig inte va?
Han säger: Asså, jag vet inte vad jag känner längre.
Jag säger: Jag visste de, för en gångs skull trodde jag att jag skulle bli lycklig. Och så bara faller allt igen. Fan.
Han säger: Men.. Jag vet ju inte vad jag känner.
Jag säger: Du behöver inte veta heller. Jag visste att du va för bra för mig.
Han säger: Tack, du får mig att må skitdåligt. Det är ju inte mitt fel. Jag ska hoppa framför nästa tåg. Tack !

Han är nu offline och kan inte längre ta emot meddelanden.

Vad har jag gjort? Tänk om han verkligen gör de? Jag tog telefonen och slog in hans nummer.
Vi detta laget kunde jag det utantill. Jag hörde det tuta i luren men var alldeles för upptagen med att tänka på vad som egentligen hade hänt för att räkna signalerna. Till slut svarade han.
Men på bråkdelen av en sekund, innan jag ens hann blinka hade han lagt på igen. Gråten steg i mina ögon och det brände som öppna eldar bakom ögonlocken. Och för en sekund trodde jag att min lycka var helt slut.

L

Jag vaknade sent, men tillräckligt tidigt för att jag skulle känna den stora klumpen i magen som hade skjutit som ett skott på både bredden och höjden sen igår kväll. Sen igår kväll ja, dagen då jag gjorde mitt livs misstag. Ett så stort misstag som fick mig att se på livet från en annan synvinkel. Jag hade varit hemma hos en kompis i Älmhult, jag hade legat i hans soffa med Amanda. Jag hade pussat henne på kinden en gång, kanske två. Eller ja om jag ska vara ärlig hade jag pussat henne på kinden, smekt hennes arm och lekt med hennes mjuka axellånga hår. Jag ångrar verkligen vad jag gjorde, det gör jag. Vet ärligt talat inte vad som for i mig. Men gjort är gjort och det går inte att ändra på. Och idag har vi studiedag och jag ska tillbringa hela dagen framför datorn. Så jag masade mig upp ur sängen för att jag inte skulle slumra till igen. Nu var klumpen som gelé i magen. Riktigt stor, och jag visste att det var saknaden efter den enda jag någonsin gillat så här mycket.

L

Jag vaknade av att den starka vårsolen sken rakt i ögon på mig. Jag kände varken för att gå upp eller gå till skolan. Gå till skolan och möta alla lyckliga ansikten i korridoren. Bara tanken gjorde mig illamående. Men ändå fast besluten om att jag skulle ta mig igenom dagen kämpade jag mig upp ur sängen och iväg till skolan. Jag kände blickarna, det kändes som om dom såg rakt igenom mig. Som om alla såg rakt in i mitt hjärta, och sorgen som satt fastklistrad som en tegelsten i en mur. Jag såg min kompis sitta vid ett bord. Jag var räddad.
Jag visste att man kunde lita på henne. Hon skulle fråga vad som hänt, sen skulle hon berätta vad hon tyckte jag skulle göra och trösta mig. Hon skulle ta mig i sina armar och låta mig gråta ut på hennes axel. Åh nej ! Hon var inte ensam. Där satt ett antal personer till. Personer med glada ansiktsuttryck. Personer som inte vet hur sorgen känns. Som inte vet hur det är när hjärtat svider och skriker efter hjälp.

L

Halva dagen hade gått och jag hade suttit fastklistrad framför min dator konstant hela tiden. Men i tankarna hade jag bara en sak. Henne. Jag hade gjort helt fel med Amanda, det var ju inte Amanda jag gillade. Jag hade näst intill sagt nej till en underbar framtid med en otroligt underbar människa. Och då menar jag inte Amanda. Nej den underbaraste människan sitter i byn brevid och är ledsen. Eller rättare sagt så antar jag att hon är ledsen. Jag tittade på telefonen som låg ensam och oanvänd på bordet. Inte ett samtal hade jag fått idag och inte ens ett ynka sms hade jag fått. Kanske var hon inte ledsen eftersom hon inte hade ringt. Jag tänkte länge, kanske ska jag ringa? Det var ju jag som gjorde fel. Så efter en lång stund knappade jag in numret och ringde. När signalerna började tuta bankade mitt hjärta hårdare. Vad skulle jag säga ? Skulle hon kunna förlåta mig ?

L

I fickan kände jag telefonen vibrera. Jag hade precis slutat engelskan . Jag tog upp telefonen, Han! Vad vill han.? Skulle jag svara och riskera att brista ut i gråt framför alla lyckliga ansikten? Skulle de glada få se min sorg?
- Hej . Hans skrovliga röst skar rakt in i hjärtat på mig.
- Hej , sa jag tyst. Så tyst så han inte skulle höra min stämma darra.
- Jag klarar mig inte utan dig. Jag har berättat det för hela skolan idag.
Som ett svalt sommarregn som sköljer över din kind, sköljde dom orden bort en bit av min sorg.
Vad menar du?
- Jag klarar mig inte utan dig. Har du någon gång vaknat med en klump i magen och vetat att det är längtan efter den rätta? Har du det?
Och i han röst hörde jag smärta.
- Nej. Nu darrade min röst som ett asplöv för vinden. Men jag lät honom höra de.
Nu visste jag inte längre vad jag skulle göra.

L

Snälla kan vi bara glömma vad som har hänt och börja om igen ? Snälla, tänkte jag. Snälla inse att det är dig jag älskar. Men jag sa det inte till henne, kanske hade hon då börjat tveka.
Jag vet verkligen inte. Hennes röst. Hennes underbara röst fick mig att smälta. Varför var det just vi som drabbades av det här? Varför?
Jag får väl tänka på saken och ringa dig senare? Jag kan verkligen inte prata om det nu. Hon kunde inte prata om det? Det var väl ändå jag som inte skulle kunna prata om det. Det var ju jag som hade gjort fel . Men jag lät henne få som hon ville.
Visst, men bara du ringer mig så snart du vet. Jag vill verkligen inte att detta ska vara slutet.

L

Han vill inte att detta är slutet. Jag kände hoppet stiga, det fanns någon som satt och längtade efter att jag skulle ringa. Det satt någon inte alls långt ifrån mig och väntade på att få ett svar. Ett svar som skulle betyda mycket för hans framtid. ”Jag vill verkligen inte att detta ska vara slutet” Som en kylig vindpust som snabbt sveper förbi en kall höstdag, svepte lyckans vind förbi och lämnade tillbaka den extrema lycka som den en gång tagit ifrån mig. Men fortfarande hade jag många frågor. Skulle jag ta tillbaka honom och riskera att bli sårad ? Eller skulle jag låta honom vara vind för våg och vara olycklig ?
Jag ringde honom och i samma sekund som han svarade hoppade orden ur min mun som tusen hoppande grodor som flyr från en fiende.
- Jag förlåter dig, men jag glömmer aldrig. Jag gillar verkligen dig och jag ska göra allt som går för att vi ska få det bra igen.
Jag kände mig bestämd. Jag skulle spela mina kort på må få.
Lycka eller olycka. Jag skulle göra allt för att få både honom och lyckan. Och nu ett halvår senare sitter jag och skriver detta. Det förflutna är sen länge förbi och allt är bra. Det visade sig att jag spelade rätt kort i rätt tid.

J

Skriven av: Tveksam

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson