Publicerat
Kategori: Spänning noveller

En sen kväll i kvarteret

Vi satt tysta upptryckta mot den gul-fula väggen, det var så kallt att svetten från den nervösa kroppen nästan frös till is. Koldioxiden från våra munnar steg upp i en ånga mot den svarta stjärnhimmelen. Det var kallt och mörkt. Ruskigt kallt för att vara oktober i alla fall.

Det var dags, nu skulle vi göra det. Fast egentligen fanns det inget vi. Det var dem, och jag. Varmt blod rusade genom kroppen samtidigt som vi sprang fram till den rostgripna kioskdörren. De sa att de skulle gå snabbt, bara in och ut. Det var Seth, killen med skater skorna och en buskig mustasch som fixade upp låset. Det var jag som drog upp den, snabbt och ljudlöst.

Mina ögon frös till samtidigt som jag fick en gammal Glock 17 upptryckt i pannan. Jag visste vilken modell det var när jag hörde ljudet då den laddades, farfar hade en likadan i sitt skjul inne på deras igenväxta innergård. Jag sneglade bakåt för att se om vi hade någon chans att springa. Jag var ensam kvar.


*

Jag har alltid varit lite av en ensamfågel och tycker om att glida iväg, bara blicka över de andra, iaktta. Vara med utan att var där. Rätta sig efter utan att överväga. Min roll i gruppen var inte direkt deras hackkyckling, det var inte så allvarligt. Fast ändå väldigt ensamt.

Enda gången jag kunde vara mig själv var i mina egna tankar. Själv tyckte jag att tankar var bättre än verkligheten. Där kunde man ju få vara precis den man ville, man behövde varken låtsas eller gömma sig själv.


Det var början av en normal onsdagskväll, jag var på väg ner till affären i mina slitna jeans, och mina Nike skor som skrapade längs asfalten. Där i kylan under de gul-lysande gatlyktorna kunde jag längre fram höra en avlägsen diskussion. Än var jag inte så nära att det skulle märkas om jag tjuvlyssnade.

- Shit mannen, vi kan inte vänta längre, måste göra det ikväll.

- Men vi kan ju inte göra det själva, vi behöver ju någon som kan köra bilen

De sänkte rösterna och jag kunde bara urskilja lite av det, det var nästan lite spännande att få höra på. Dock oroade det mig lite för att desto närmare jag kom ju mer började jag känna igen tonen på rösterna.

- Du, jag vet det här stället, där finns berg av dem.
- Ingen kommer märka något, jag lovar.


- Men det är ju omöjligt för oss att göra det själva?

De satt sittandes på en skrovlig parkbänk när jag snabbt utan att titta åt det håller skulle slinka förbi. Jag gick lite för nära för att jag verkligen ville höra slutet på deras oroliga snack, de upptäckte mig när det prasslade avsevärt då jag tryckte mig igenom ett lager torra löv på marken. Jag var halvvägs förbi då jag kände den där känslan av att någon verkligen blänger på en.

- Du mannen, ska du hänga med på en kul sak eller? Sade den ena av dem, med en övertygande röst.

- Eh… Jag? Menar du mig? Klämde jag ut, samtidigt som jag stelt vände mig om.

- Ja, vem annars mannen. Det kommer bli fett, är du på eller?

Nu visste jag precis vilka de var, några snubbar från mitt område. Jag tyckte att det var konstigt att de kände igen mig, vi hade ju aldrig pratat i skolan. Jag funderade över om det fanns något val, det kanske var bäst att bara hänga med, spela lite dum. Vad var det värsta som kunde hända?

De tog mig framåt i mörkret och jag följde dem blind. Ju längre vi gick desto mer förträngde jag tanken om vart jag trodde vi egentligen var på väg. Jag inbillade mig själv om att det säkert bara var en fest de ville dra mig med på. De snackade knappt med mig utan pratade mer som att jag inte var där.

- Är du säker på att det är Rashid ställe?

- Jag är stensäker säger jag ju.

Rashid. Det där namnet hade jag hört förut. Ju längre vi gick genom kvarteret förbi de dystra husen, desto längre iväg började min hjärna spinna. Jag hade hört att enligt de flesta var han ingen att leka med. Han var känd för sin kriminalitet och sin pengatvätt. Vad hade jag egentligen gett mig in på…

*
Ensam kvar. Det kunde bara gå riktigt illa. I några sekunder stod jag bara där och blundade det hårdaste jag kunde. Det var ju inte såhär jag ville duka under. Jag fick ett hårt slag över pannan och jag började vika mig ner mot marken. När jag kände att det rann ner blod i mina ögon tänkte jag att det här måste vara slutet.

- Är det inte du som är Jockes grabb?

Mannen framför mig hade lyft upp mitt ansikte nära sitt eget med sin hand under min haka och stirrade rakt in i mina ögon. Jag stod helt stel och kände mig alldeles tom.

- Jag känner ju din farsa,
- Du måste sticka nu, polisen är redan på väg efter de andra.

Jag pressade ut ett svagt tack, förvirrad började jag springa samtidigt som jag hörde mannen ropa.

- Jag har inte sett dig, men jag vill aldrig se dig igen.


Nelli är medlem sedan Nelli har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck