Publicerat
Kategori: Novell

En sida utav spegeln 4 av 6

4. Vit som snö
Med täcket överdraget över huvudet vaknade Melodi utvilad. Allt hade känts som en dröm. Hon burrade in sig i den mjuka madrassen och vill inte stiga upp ur sängen, aldrig hade hon sovit så här gott. Då slog det henne, att det här inte var hennes säng. Melodi kastade av sig täcket och tittade sig omkring i rummet. Allting var helt upplyst och vitt. Utifrån fönstret var himmelen klarblå och solens strålar hälsade henne välkommen till sitt nya hem. Med ett glatt skutt hoppade hon ur sängen och sprang fram till fönstret. Ängarna utanför var fyllda med snö och vita hjortar dansade med varann och svanar flög i skyn. Melodi kände sig så lycklig. Hon sprang omkring i sitt rum och drog med sina fingra på alla möbler som vara var färgade som snön, de var så vackra. Som i en liten dans snurrade hon omkring i rummet med täcket omlindat runt sig och kände så lycklig, hon hade lyckats hitta sin drömvärld.
Någon knackade på dörren till rummet. Melodi kom och tänka på sina nya föräldrar. Vad skulle dom säga om att deras dotter inte längre fanns kvar? Tänk om det inte skulle tycka om henne?
En silver blond kvinna öppnade dörren och kikade in och tittade belåtet på Melodi. Hon var klädd i gräddvita kläder med små vita kristaller insydda lite varstans. Melodi kunde inte hålla sig, hon sprang fram och kramade kvinna hårt som om hon vore en gammal vän hon inte sett på åratal. Kvinnan kramade henne tillbaks hårt och såg på Melodi ömt.
“Vad är det med dig mitt barn, saknat mig?” sa hon roat. “Har du gjort något med ditt hår?” frågade hon och studerade henne noggrant.
Melodi drog fingrarna genom sitt hår och skakade på huvudet.
“Måste vara min fantasi,” sa hon och skrattade. “Kom ner nu, det är alldeles strax dags för middag. Jag ville inte väcka dig du såg ut att sova så gott.”
Hon tog Melodi i handen och de gick ut i hallen som såg exakt likadan ut som hennes gamla, fast allting var vitt. Tapeterna på vägarna var kritvita med gräddfärgade rosor på. Tavlorna på vägarna föreställde antagligen också deras förfäder, men här var de glada och klädda i vita finkläder och de såg så levande ut att målningarna nästan rörde på sig när hon såg på dem.
Nedanför trappen låg matsalen som hade många fönster och länga lätta lingardiner som sträckte sig till golvet. Utanför kunde man se den vackra snön falla ner lätt på den snötäckta marken. En snögubbe tittade in genom fönstret, det såg ut som om han vinkade till dom i förbifarten, men med en närmare blick stod han bara där och log mot dom med sitt småstens leende.
Melodi stannade upp när de nått sista trappsteget. Det var något hon hade glömt. Hon släppte sin nya mammas hand och sprang upp för trapporna och in i sitt rum igen. Lätt panikslagen ryckte hon upp täcket ur sängen och skakade det noggrant, hon dök under sängen som inte ens hade så mycket som en damråtta under sig. Hon letade igenom varenda byrå och garderob hon hade, men hon kunde inte finna sin docka. Hur kunde hon ha glömt sin bästa vän kvar i den andra världen, vem skulle hon nu leka kurragömma på kvällarna med?
Modern stod och såg på henne i dörröppningen. “Vad söker du min vän?” frågade hon.
“Min docka, jag kan inte finna henne någonstans,” svarade Melodi stressat.
Modern kom in och la en tröstande hand på hennes axel. “Henne behöver du inte här, du har oss.”
Melodi tittade med tårar i ögonen på hennes mamma. “Men…”
“…men du har oss att leka med” avbröt mamman.
Melodi kände sig lätt tröstad av tanken och tog sin mor i handen igen och gick ner för trapporna och mycket snart hade tankarna om dockans försvinnande försvunnit.
Matsalsbordet var dukat i det finaste porslin Melodi någonsin sett, det var inte som i hennes gamla hem där varenda tallrik var kantstött och rispigt. Hennes nya far kom in från rummet intill och tittade på henne finurligt.
“Vad fin du är i dag, min kära dotter,” sa han och gav henne en kram och satte sig sedan bredvid henne vid bordet.
Där satt dom tillsammans som en hel familj och såg lyckligt på varann. Melodi kunde inte önskat sig något mer än det här.
Mitt på bordet stod maten som luktade helt ljuvligt för Melodi. Hon visste inte riktigt vad det var för något, endast att det såg utsökt ut och hon ville smaka.
“Vad är det där för något?” frågade hon sin far och pekade mot måltiden.
“Men det vet du väl, det är rått kött, din favorit rätt.”
Melodi rynkade sin panna som om hon inte riktigt förstod. Hur kunde det vara hennes favoriträtt när hon aldrig ätit det?
Fadern reste sig upp ur sin stol och gick till mitten utav bordet och skar upp tre bitar som han sedan lade på varderas tallrik. Melodi såg ner på köttbiten som badade i sitt eget blod och under om hon verkligen kunde äta det där? Hon hade ju alltid levt på grönsaker som hon avskytt så mycket.
“Varsågoda,” sa fadern och lyfte köttet från tallriken med fingrarna och strunta helt i besticken, även modern gjorde likadant.
Melodi såg roat på hur de åt sitt kött med händerna, precis som ett barn. När de gnagde sig igenom köttet med tänderna rann det blod ner över hela deras kläder. Melodi följde deras sätt och tog tag i biten och bet. Aldrig hade hon njutit av något så saftigt och gott i hela sitt liv. Hon njöt varenda gång hon tuggade och ville ha mer. Blodet rann från hennes mun ner till den vita klänningen och färgade den röd. Hennes far skar upp mer och hon åt och åt tills hon inte orkade mer. Föräldrarna tuggade i sig köttet mycket fortare än henne, deras tänder såg spetsigare ut än det gjort innan när de rev bort stycken från biten. När alla var klara tog de alla upp en varsin servett och torkade bort blodet från munnen och knölade ihop den till en lite boll och lade den på tallriken, förutom mamman som ivrigt försökte gnugga bort blodet från sin klänning, men gnodde bara in det mer i tyget.
Modern dukade av bordet medan Melodi och hennes far satt kvar. Han gav henne ett obehagligt leende och satt och stirrade. Melodi försökte låtsas om som ingenting och satt och studerade snön utanför fönstret.
“Om jag räknar till hundra så springer du och gömmer dig så kommer jag och letar efter dig, så är det din tur att leta efter mig”.
Melodi sken upp som en sol.
“Då börjar jag. En, två, tre…” sa pappan.
Melodi sprang uppför trapporna och förbi det hon bara kunde anta var hennes föräldrars rum och upp på vinden. När hon kom in där kunde hon inte hjälpa att känna sig lite obekväm. Vinden såg exakt ut som i hennes förra hem, förutom att solen sken in från det lilla fönstret bakom spegeln. Spegeln här var täckt med ett vitt skynke och Melodi hade inte någon som helst plan att lyfta på den. Något sa henne att inget gott skulle komma utav det. Eller kanske fanns det inget på andra sidan spegeln, bara hennes egen reflektion. Kanske hade hon levt i den här världen hela sitt liv, den andra kanske var en lång mardröm som fått henne att glömma livet här. Melodi gick ut från vinden och bestämde sig för att inte gömma sig där. Hon sprang in i sina föräldrars rum. Förvånad såg hon sig omkring, allting som fanns i rummet var kritvita väggar, ingenting annat. Något i henne fick det att känna att något inte stämde, men hon vägrade lyssna på sin inre röst och klev ut ur rummet och stängde dörren.
“Hundra, nu kommer jag!” ropade pappan nedifrån matsalen.
I rask takt skyndade sig Melodi till sitt rum, hon såg sig snabbt omkring över vart hon kunde gömma sig. När hon hörde fotsteg knarra utanför sin dörr, dök hon ner på golvet och kravlade in under sängen.
Dörren öppnades och Melodi kunde se två vita skor komma gående runt i henne rum. Hon kunde inte låta bli att fnissa. Först hörde hon hur någon öppnade hennes garderob och stöka omkring med sakerna där i, Melodi höll andan för att inte brista ut i skratt. Men något fick håren i nacken att ställa sig upp på Melanie. Hon kunde känna hur något rörde vid hennes rygg, hon var inte ensam under sängen. Försiktigt vände hon sig bak för att se vad det var. Där låg den på rygg och spann belåten, en vit lurvig katt som ville bli kliad på magen. Melanie kunde inte låta bli att kela med den lilla krabaten så att den börja jama. Helt försvunnen i det lilla livet, glömde hon att hennes far var i rummet letandes efter henne.
“Där är du min lilla flicka,” sa han och såg på sin dotter kela med katten. “Nu är det din tur att räkna så gömmer jag mig”.

Melodi var så lycklig. I flera dagar framåt fick Melodi sova långt in på eftermiddagen tills de åt sig proppmätta och sedan lekte de tills det var dags att sova igen. Men något var inte som det skulle. Melodis tankar gick hela tiden tillbaka till hennes föräldrars tomma sova rum, vart sov de egentligen? Hon tryckte bort sin misstänksamhet och lät sina lyckliga dagar passera, aldrig kunde hon önska något annat. Hon ville bo här för alltid.

http://www.tobiasmyrbakk.se

Skriven av: Tobias Myrbakk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Palachuck