Publicerat
Kategori: Novell

En sida utav spegeln del 2 av 6

2. Missanpassad

En hög tystnad rådde när hela familjen satt samlade vid det långa matsalsbordet. Modern och fadern satt längst bort vid ena kanten medan Melanie satt vid den andra och petade i maten med sin silvergaffel. Föräldrarna utbytte blickar med varann som om de höll en tyst konversation medan de såg hur deras dotter missnöjd tvingade i sig maten. Melodi började mata sin docka med maten som i hennes fantasi tyckte väldigt mycket om maten och kunde äta massor. Den lilla dockan tyckte alltid motsatsen till vad Melodi tyckte, det var som om de var varandras motsatser. Ibland kunde inte Melodi riktigt veta om det var hennes fantasi eller om dockan faktiskt hade ett eget liv av sig själv.
Melodi ursäktade sig från bordet och sa att hon skulle gå iväg för att leka. De båda föräldrarna nickade samtyckande och fortsatte äta sin mat med god aptit. Föräldrarna var jämt tysta och sa väldigt lite till varann, även till sin dotter. De var som två spöken som hemsökte herrgården, ibland kunde de ses tillsynes svävandes igenom korridorerna ljudlöst tills de sedan försvann in på sina rum igen. Men den här kvällen var annorlunda, de båda tittade oroligt på varann när deras lilla flicka försvann upp för trapporna för att leka med sin docka.
“Varför är hon inte som oss?” fråga Mor med en monoton viskande röst.
Fadern titta ömt mot henne med en långt tystnad innan han svarade.
“Jag vet inte kära du,” sa han med samma viskande röst.
“Kanske är hon inte våran,” sa modern.
“Kanske,” svarade fadern.
Något började klampa i trappan och båda föräldrarna återgick till sin eviga tystnad och fortsatte äta sin mat som om inget sagts.

Melodi hade gjort sig liten i trappan för att inte synas. Hon hade hört henne föräldrars konversation. Ett vanligt barn skulle ha känt sig förråd och ledsen att höra sina föräldrars påstående, men inte Melodi. Hon vart arg och ställde sig upp i trappen och klampade upp de sista trappstegen och gick till sitt rum och smällde igen dörren.
Uppriven av vad hon hört sina föräldrar säga öppnade hon sin garderob och drog ut alla sina svarta kläder hon aldrig använt. Hon kastade dom omkring sig och rev sönder dem som till små strimmor, till hela rummet var täckt med tyg. Hon skrek ursinnigt ut i rummet så att det skallrade i fönsterrutorna och stampade i golvet så att hennes föräldrar skulle höra hennes missnöje. Tårar började pressa sig ur hennes ögon, men hon gjorde allt för att hålla tillbaks dom. Ur sin skrivbordlåda tog hon fram ett vasst rakblad som hon förde till armen. Hon pressae det hårt mot sin handled och såg hur blod rann ut. Låt bladet stå för din smärta, istället för att låta tårarna vissa din sorg. Det var så hon blivit uppfostrad och det var nog det enda hon tagit till sig, något i henne kände skam av att visa sina nakna tårar och pressade hellre det sylvassa bladet djupare in i armen.
Ännu argsintare tog hon tag i sin docka och höll rakbladet hårt mot dess armar och drog, hon ville att föräldrarna skulle se smärtan i både henne själv så väl som hennes docka. Hon drog hårt och det var ett djupt snitt i dockan. Ilskan eskalerade när hon såg att inte dockan blödde som henne och drog ännu en gång i hopp om att se blod, men inget kom. Melodi drog fler och fler snitt tills dockans arm var full och hon fortsatte med nästa. Hon höll dockan framför sig och kände hur något i henne brast. Dockan såg så sorgsen ut, nästan som om den var på väg att gråta. Melodi kramade om den hårt och bad henne att förlåta henne för sitt dåd. Hon menade inget illa med det hon gjort, hon var ju bara arg.
Melodi kikade ner för trappan för att se om henne föräldrar satt kvar vi middagsbordet, men det var alldeles tomt. Dom hade nog gått in till sig för att läsa sina gamla böcker som de gjorde hela dagarna långa, de var så tråkiga tyckte hon. Aldrig kunde de leka eller göra något med henne. Kunde de inte bara slita sig från sina böcker och bryta tystnaden för ett litet slag för att leka med henne.
Som plåster på såren tog hon sin docka i handen och gick på upptäcktsfärd genom herrgården. Hand i hand vandrade de längs hallen på övervåningen. Väggarna var fyllda med målningar av deras förfäder. Alla var klädda i svart med dystra miner över deras ansikten, nästan som om de vore döda. Hon undvek helst att gå igenom korridoren, men hon hade ju lovat sin docka en rundvandring genom huset. Med ett krampaktigt tag kring dockans arm smög hon sig försiktigt förbi målningarna som tycktes titta på henne. Hon kunde känna blickar stirra i hennes nacke, när hon nått slutet, började hon springa så fort hon kunde tills hon nådde sina föräldrars rum som låg längst ner i hallen. Försiktigt knackade hon på och kikade in i deras rum i vilket det stod bokhyllor från vägg till vägg fyllda med gamla dammiga böcker. Vid fönstret satt hennes föräldrar i varsin fåtölj och läste. De reagerade inte ens när hon knackade. Melodi himlade med ögonen och stängde dörren och gick vidare uppför trappan bredvid till vinden.
Dammet låg som en tät dimma på vinden. För varje fotsteg hon tog rycktes dammet upp och gjorde det dunklare. Gamla tavlor låg och skräpade överallt med mer bilder av deras förfäder som inte fått plats i resten av huset. De måste ha legat där uppe hur länge som helst eftersom dammet låg som ett tjockt lager på. Flera möbler hade svarta lakan överdragna över sig för att skydda mot dammet. Den enda belysning som fanns var månen som sken in utifrån, men Melodi kunde fortfarande se för hennes ögon var vana vid mörker. Vid fönstret låg månens strålar och lyste på något som Melodi bara kunde anta var en till tavla. Men det var väldigt stor jämfört med de andra. Ett lakan täckte konsten. Nyfiken men rädd, kramade Melodi hårt om sin dockas arm och smög närmare. Golvet knarrade under hennes fötter desto närmare hon kom. Hon gick försiktigt så att hon inte skulle ramla igenom. Den stora målningen stod ståtlig i månljuset och inväntade att uppenbaras. Hon tog tag i dess skynke och drog bort det. Dammet från lakanet rycktes upp och lade sig så dunkelt att hon inte kunde se något. Hon blundade hårt för att inte få det i ögonen, och väntade ett tag innan dammet lagt sig. Framför sig stod något som inte var en målning, det var en enorm spegel med en silverram. Hon titta förundrat in i den som om hon aldrig sett något liknande. De enda speglar hon sett tidigare, var små saker som fanns upphängda lite här och var i herrgården, men aldrig någon såhär stor.
Något i spegeln var inte som det skulle. När hon såg sig själv var hon iklädd i en svart klädning, precis som den hon bar, fast en svart. Flickan i spegeln hade sina armar uppskurna över hela armarna och det såg ut som hon log mot henne. Världen bakom henne var alldeles vit, i motsats till hennes. Flickan i spegeln tycktes vinka åt henne att komma närmare. Melodi tog ett steg tillbaks, något med flickan stämde inte, hennes ögon såg livlösa ut och hennes leende satt som påklistrat. Bilden utav flickan tynade sakta bort, och det enda Melodi kunde se var sig själv stående framför spegeln. Nyfiket gick hon fram till spegeln och tog på den nyfiket, det var bara en vanlig spegel nu. Plötsligt kunde hon höra hur något kom insmygandes bakom henne. Melodi frös upp och stod alldeles blick stilla som om varelsen som smög på henne inte kunde se henne ifall hon inte rörde sig. En kall hand lades på hennes axel. Melodi var precis till att skrika till när hon hörde sin mors röst bakom sig.
“Det är läggdags nu, Melodi.”

http://www.tobiasmyrbakk.se

Skriven av: Tobias Myrbakk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck