En sida utav spegeln del 3 av 6

3. En stilla viskning i mörkret

Hon sov oroligt hela natten lång. Flickan i spegel hade bränt sig fast i minnet och skrämde henne. Aldrig hade hon sett något liknande. Magiska speglar hade hon bara läst om, när hennes föräldrar tvingat henne att göra något tillsammans med dom. Upprepat vaknade hon till med jämna mellanrum. Varje gång sträckte hon sig efter sin docka som oftast låg puttad vid sängkanten. Hon drömde läskiga drömmar om en svart flicka som såg ut precis som henne själv som ville ha hennes själ.
Melodi vaknade upp och försökte grabba tag i sin docka. Men hon var inte där. Yrvaket lyfte hon upp huvudet från den hårda stensängen och såg sig omkring. Hon var alldeles stel i nacken och kände att stenarna lämnat avtryck i hennes ansikte. Men dockan fanns ingenstans i hennes säng. Hon kikade över kanten på sängen för att se om hon sparkat ner dockan, men konstigt nog fanns hon inte där. Melodi satte sig upp förundrad i sängen och såg sig omkring. Luften i rummet kändes tung, som om det precis skulle till att åska, vilket det gjort väldigt ofta hos dom. Melodi tittade ut genom fönstret men den mörka himmelen var alldeles klar och fullmånen sken ner på henne genom fönstret. En lätt vindpust susade förbi hennes öra, och hon vände sig om. Hennes dörr stod på glänt. Hon kunde ha svurit på att hon stängt den ordentligt så att den förbaskade katten inte skulle komma in. En stilla viskning genom mörkret kunde fånga hennes uppmärksamhet, det kom utifrån hallen. Melodi trippade försiktigt mot dörren för att försöka lyssna till vad den sa.
“Melodi,” viskade någon långt bort i mörkret. “Melodi”.
Något fräste till och Melodi hoppade till och det kändes som om hon fick hjärtat sitt i strupen. Det var den dumma katten som stod på det lilla bordet intill dörren. Hon schasade ut odjuret från sitt rum och andades in djupt.
“Kattskrälle,” sa hon högt för sig själv.
Hon stängde dörren bakom sig för att inte släppa in katten igen och gick ut i hallen för att se om hon kunde höra viskningen.
“Melodi,” hörde hon viskning säga igen.
Rösten kom bortom hennes föräldrars rum. Melodi kände hur det vreds i magen, korridoren var alldeles svart och hon kunde knappt se något. Hennes mor måste ha släckt alla ljus runtom i huset. Försiktigt gick hon genom hallen. Hon kunde känna hur tavlorna på väggen stirrade på henne, även om hon knappt kunde se dom. Med blicken i golvet försökte hon se vart hon gick. Även om hennes blick var van vid mörker, kunde hon inte se i becksvart mörker. Det var som om golvet inte fanns och ett stort hål öppnat sig i golvet. Endast när hon lyfte fötterna, den ena framför den andra kunde hon urskilja dom ur mörkret. Ett underligt ljud kom från henne föräldrars rum, som om stenar gnuggades tillsammans. Melodi fortsatte förbi deras dörr och vidare upp på vinden.
Hela vinden var upplyst i ett vitt sken som kom från spegeln. Hennes docka låg lutad mot spegelrammen som om den vandrat dit själv och satt sig. Melodi vågade inte gå över tröskeln. Förlamad av rädsla stod hon och stirrade mot det skinande ljuset. Det såg precis ut som solskenet hon föreställt sig i fantasin. Hon kunde inte riktigt släppa blicken från det vackra skenet som trollband henne.
“Melodi,” sa en röst. “Melodi.”
Som hypnotiserad stod hon bara och lät det sköna ljuset omfamna henne och hörde knappt orden som talade till henne. Skräcken släpptes från hennes ben och hon vart helt avslappnad i hela kroppen. Hon glömde helt bort sin docka och lät sig själv bli bortförd av ljuset. Som om hon gled orörd över golvet närmade hon sig spegeln. Hon brydde sig inte längre om vem eller vad som dolde sig där bakom, allt hon ville var att låta sin kropp översköljas av det vackra ljuset.
Likt en sång, sjöng spegeln ut. “Melodi, åh Melodi, åh ljuva Melodi, kom till mig och sjung din sång.”
Melodi såg hur den vita världen uppenbara sig i ljuset i spegeln och den svarta flickan kom gående i samma takt mot spegeln som hon själv. De båda studerade varandra noggrant, jämförde sina kläder med varandra.
“Vem är du?” frågade Melodi.
Den svarta flickan i spegeln tittade drömmandes mot henne och log. “Jag är du, du är jag, vi delar samma kropp som själ.”
Pannan rynkades på Melodi och hon tittade på den svarta avbilden av sig själv.
“Vad vill du mig?” frågade hon.
“Samma sak som du,” svara flickan och rynkade pannan liknande Melodi.
“Vad vill jag?” frågade Melodi osäkert.
“Fly från detta liv och finna en plats där du passar bättre in.” svarade Flickan i spegeln.
Melodi vart stum. Flickan tycktes tala sanning.
“Jag som du kommer från en plats där jag inte passar in, en värld där ljuset bländar mina ögon varje gång jag vaknar.”
Melodi nickade instämmande som om hon förstod flickan i spegeln.
“Vill du byta plats med mig?” frågade den svarte avbilden av Melodi.
Melodi tittade drömmande på flickan i spegeln. “Finns det sol där du bor?”
Flickan suckade djupt och såg sorgset i på henne. “Ständigt”.
“Men hur?” frågade Melanie. “Du är fången på andra sidan glaset, så som jag är fången här”.
“Det finns en väg,” sa Flickan. “Sätt din hand på glaset och rör min hand”.
Melodi tvekade inte en sekund, utan att ens blinka hade hon bestämt sig. Båda flickorna förde sina händer i en mycket långsam rörelse. De var perfekt synkroniserade med varann. Melodi lade sin hand i mitten utav glaset så som den andra flickan gjorde. Glaset kändes varmt och skönt mot handflatan och fick Melodi känna ett välbehag.
“Nu, greppa min hand,” sa flickan på den andra sidan.
Melodi kände hur hennes fingrar gled igenom glaset som om det inte längre fanns där. Som cirklar på en vattenyta flöt ljus ut från hennes hand över spegeln. Hon greppade tag om den svarta flickans kalla fingrar, hon kunde nästan tro att hon var död, så kalla som dom var. De såg varann i ögonen och exakt samtidigt gick de igenom spegeln. Ett starkt ljus sken blända Melodi, och allting vart vitt.

http://www.tobiasmyrbakk.se

Skriven av: ToMyrbakk