Publicerat
Kategori: Novell

En stilla stad

Staden står helt stilla.
Som när man pausar ett datorspel.
Inte ens träden är vakna.
Man kan nästan känna hur tunga och trötta de är när vinden försöker fånga deras uppmärksamhet genom att dra liv i dem.
Det enda som hörs är mina skosulor som gång på gång möter marken.
Snabbare och snabbare.
Och mina andetag.
Snabbare och snabbare.
Och mina hjärtslag.

Staden är kusligt tyst. Jag funderar på om det är bra.
Bra för att mitt skrik kommer skorra in genom vartenda fönster utan att dövas ner av andra ljud.
Men kanske sover stadens befolkning väldigt djupt.
Djupare än någonsin. Just i natt.
Så djupt att de inte ens vaknar av ett skrik från en flicka som blir uppskuren.

I ett fönster som ligger ganska centralt vid stadens enda torg, allra högst upp i ett hus, lyser ett blått sken.
Som från en dator.
Som från ett datorspel som inte har pausats.
Som från ångest.
Depression.
Panik av stadens tystnad.
Som från någon som inte sover klockan 04.43.

Vem bor där innanför fönstret med det blåa skenet?
Vad heter han? Hon? Hen?
Varför är han vaken?
Varför kan hon inte sova?
Varför…

Jag väljer att gå på den sida av ån som är någorlunda upplyst av gatlampor.
De skiner inte i blått.
De skiner i en gul ton.
Skiner är nog fel ord, förresten.
Avvarar.
De avvarar en gul ton av ångest.
Depression.
Panik.
En ton som berättar att det är fel tid att gå ensam genom staden.
Ibland väljer jag den andra sidan av ån.
Den utan lampor.
För att slippa oron av att ytterligare en skugga ska dyka upp jämte min när lamporna slår mot min kropp.
För att jag kanske inte hör om fler skosulor slår mot marken i takt med mina.
För att jag kanske bara varnas i tystnad.
Av en skugga.
En skugga som alltid finns jämte mig men inte är en fysisk person.
En skugga av ångest.
En skugga av depression.
En skugga av panik.
Den skuggan räcker för nu.

Ännu ett blått sken.
Men inte från en vaken dator.
Utan från sirenerna på en polisbil.
De lyser, men de låter inte.
De skriker inte.
De varnar i tystnad.
Staden vaknar inte.
Staden kan inte höra faran.
När den vaknar till liv framåt morgonkvisten kanske den läser om det i tidningen som han, hon, hen har delat ut när staden ännu sov.
Kanske var det han hon hen som satt i rummet med det blåa skenet?
Tidningsbudet?
Han hon hen kanske hade en blå nattdukslampa som berättade att det var dags att ge staden information om gårdagen.
Just det.
Om jag blir knivskuren i detta nu så lever de flesta i ovisshet tills morgonen därpå. Tisdag morgon. Om ett dygn ungefär. Tjugosju timmar kanske. Eller tjugoåtta.
Skulle någon sakna mig?
Skulle någon fråga vart jag tagit vägen?
Skulle någon leta efter min kropp?

Framme på stationen.
Perrongen är kuslig och endast ett kärleksfullt par, en man och en kvinna, står bredvid mig.
Inte precis bredvid. Kanske femton meter bort eller något. Eller tretton.
Tåget kommer i tid. Det är måndagens första tåg som rullar in och de få människor som sitter ombord ser ut som zombies. Om jag skulle måla en tavla av ångest är det dessa människor som skulle fått pryda min målning.
Ångest.
Depression.
Panik.

Jag fifflar med hörlurarna mot mina öron och startar en av Lars Winnerbäck låtar.
Jag vågade inte lyssna på musik på vägen hit. Inte förrän nu. När det är påstigning.
Jag var rädd för att stänga ute stadens icke befintliga ljud.
Rädd för att stänga ute det som inte fanns. Det som inte finns. Rädd för att inte höra skrik. Rädd för att inte höra fotstegen från den som kommer framkalla mitt skrik, kanske.

Ingen annan går fram för att trycka på knappen som lyser i ett grönt sken. Knappen som öppnar dörrarna.
Den låter.
Den avvarar ett ljud.
Både ett ljus och ett ljud.
Fast inte ett ljud för fara. Utan snarare ett informerande ljud. Finns det ett sådant? Det låter nog så här.

Jag tar ett djupt andetag, sväljer min nervösa salivklump och går fram och trycker på knappen mot min vilja.
Jag står närmst dörren och jag förväntas vara den som trycker på knappen.
Jag får lätt panik och min puls höjs.
Nu tänker alla på hur jag trycker på knappen.
Tryckte jag för hårt?
För bestämt?
För slött?
Tvekade jag?
Såg jag självsäker ut?
Såg jag ut som en van pendlare?
Eller betyder det fattig?
Att jag inte har råd att köpa en bil så jag istället har fått pendla de senaste tjugoåtta åren.
Jag är bara tjugofem så det är omöjligt. Tio kanske.
Miljömedveten.
Jag kanske såg miljömedveten ut?
Jag kanske känns miljömedveten, självsäker och obrydd.
Eller pank, tveksam och övertänkande.
Jag övertänker allt och i ögonvrån tycks jag se det kärleksfulla paret snegla mot min svettiga hand.
Jag stiger på zombietåget.
I mina öron sjunger Lars.
Stoppa mig, snälla stoppa mig när jag duger.

Jag passerar raskt genom den första vagnen i vetskapen att de flesta sätter sig där inne.
Jag går in i nästa vagn och planerar att sätta mig direkt till höger efter dörrarna.
Upptaget.
Jag vänder mig till vänster.
Upptaget.
Jag står och tittar lite för länge på människorna som sitter på mina platser.
Som om jag har en helt sjuk funktionsvariation som gör att jag absolut inte kan tänka mig att sitta någon annan stans än just på dessa två platserna.
Så är det.
Jag vill inget hellre än att sitta här.
Här kan ingen snegla på mig snett bakifrån.
Här kan ingen hosta mig i nacken.
Här kan ingen känna min ångest.
Min depression.
Min panik.

Ibland önskar jag att jag hade det på papper.
En diagnos.
En stämpel.
Bara som en anledning till att få säga det jag tänker.
En anledning till att skrika det jag tänker.
Vem i hela helvetet stiger på tåget 05.07 och tänker exakt som jag en måndagsmorgon?
Kanske tänkte de inte alls.
Kanske blev detta ett spontant val av plats.
Var inte spontan klockan 05.07 en måndagsmorgon när det gäller val av tågplatser, tack.

Jag går några rader bort.
I Sverige sätter man sig inte jämte, eller ens nära någon annan. Inte så länge det finns möjlighet att sitta någon annan stans.
Jag gillar den normen.
Jag sätter mig ner utan att söka ögonkontakt med resterande resenärer men känner mig snabbt iakttagen.
En man sitter i ett bakvänt säte och stirrar när jag sätter mig ner.
Vem i hela helvetet tar ett bakvänt säte i ett fyra-säte när man åker tåg ensam klockan 05.07 en måndagsmorgon?
Är han sjuk i hela huvudet?
Har han en diagnos?
En stämpel.
En anledning.

Jag funderar en stund på hur hans hjärna fungerar.
Han är en person som inte övertänker när han öppnar tågdörrarna.
Han är en person som inte övertänker något.
Han är en person som skulle kunna vara en person som styckar flickor 04.43 i en sovande stad.
För att sedan kasta ner kroppen i ån.
På den sidan som saknar lampor.
Som saknar skuggor.
Som saknar liv.

En person viker blicken när ögonkontakt nås.
Alltså. En normal person gör det. Generellt.
Men inte denna person.
För han är inte normal.
Han är antagligen en seriemördare.
Han ler inte. Men han är heller ingen zombie.
Han har ungefär samma flin som den där kvinnan som Leonardo Di Caprio målade av.
Hon med svart hår.

Han bär glasögon.
Svettig lugg.
Tunna läppar.
Läppar som jag inte vill ha mot min hud.
Inte mot mina läppar. Inte i närheten av mig.
Han har en tung jeansjacka med matchande blåjeans på benen och en vit t-shirt med något fejkat bandtryck på.
Jag anar en mustasch men vill inte kolla för länge.
Helst vill jag gå fram och kräkas på honom.
Jag vill kräkas upp all ångest.
All depression.
All panik.
En fontänspya på både honom och alla andra män.
Alla andra män som stirrar.
Alla andra män som ler som flickan i målningen.
Alla andra män som existerar.
Alla andra män.
Alla andra.
Alla.

Stad efter stad passerar utanför tågfönstret.
Stad efter stad som en efter en börjar vakna till liv.
Stad efter stad som sakta tänds upp.
Som sakta ljudsätts.
Som sakta åter får liv.

Skriven av: Maria

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson